Topp 3

 

Topp 10 – Kanye West samplingar

 

 

Touch the Sky & Move On Up

 

Vi inleder med en av Kanyes mest skamlösa samplingar, nämligen den av Curtis Mayfields Move on up. Originallåten är ju bra i sig, och jag kände mig först något tveksam till att i princip bara ta ”beatet” rakt av och göra en hiphop-låt av det. MEN det jag gillar med Touch the sky är att den funkar ändå! Det är liksom en superglad Kanye-version av en klassiker. Dessutom kul att Lupe Fiasco gör ett inhopp.

 

 

Jesus Walks & Walk With Me

 

En av Kanyes mest uppskattade låtar bygger lustigt nog på en mystisk, och inte så känd, kristen kampsång från några som kallar sig The ARC Choir. Utan deras körsång hade ju inte låten blivit mycket att hänga i granen. Eller, ja, texten är ju fortfarande bra, även för en sekulariserad svenne som jag.

 

#8: Lift Off (med Jay-Z & Beyoncé) (Jack King – Apollo 11 moon landing) 

 

Lift Off & Apollo 11

 

Okej, detta är inte riktigt en låtsampling, men vafan listan är rätt lång så lite får man skoja till det. I sköna partydängan Lift Off samplas nämligen Jack King, som var någon slags kommentator, när han kommenterar hur Apollo 11 lämnar jorden. 3, 2, 1 we have a lift off!

 

 

New Day & Feeling Good

 

New Day är en av få lugna stunder på Watch the Throne, ye&jay’s gemensamma album ifrån 2011. Det är en väldigt bra låt där de båda spekulerar i hur de ska uppfostra sina framtida barn. Upp till bevis för dem nu alltså! Ja den samplar i alla fall Nina Simone med den äran. Originallåten är grym den också så ta och lyssna på den om ni inte hört.

 

 

Gold Digger & I Got a Woman

 

Jag blev inte lite chockad när jag som 15-åring såg på filmen Ray (starring Jamie Foxx, som är med 2 ggr på denna lista), och han helt plötsligt brast ut i Gold Digger! Ja alltså, det visade sig att Ye&Jamie lånat Ray Charles I got a woman och baserat Gold Digger på den. Nu samplar de inte Ray himself, utan det är istället Jamie som sjunger. Men han spelar ju Ray i filmen och är alltså rätt bra på att härma honom. Eh. Båda låtarna är mkt bra!

 

#5: Blame Game (Aphex Twin – Avril 14th)

 

Blame Game & Avril 14th 

 

Blame Game är en sorglig låt om kärlek och grejer, som avslutas med en monolog av Chris Rock för att göra saker & ting lite mindre seriöst. Pianobeatet är samplat rätt av ifrån slutet av en Aphex Twin-låt, och det är en riktigt fin pianodänga hela vägen.

 

#4: Heartless (The Alan Parsons Project – Ammonia Avenue) 

 

Heartless & Ammonia Avenue

 

Kanske min absoluta favoritlåt med Kanye (top 3 iaf), fantastisk är vad den är. En rolig sampling innehåller den såklart med! Beatet i verserna är taget ifrån en del av en låt med de mystiska The Alan Parsons Project, som jag tror att min mamma gillar. Deras låt är i alla fall rätt bra. Framförallt då slingan som Ye samplar…

 

 

Slow Jamz & A House is Not a Home

 

Albumversionen av denna låten börjar med att Jamie Foxx (aka Django) ringer upp Kanye och snackar om ngn brud som vill tillbaka till de softa dagarna på dansgolven. Ye fattar och samplar därmed Luther Vandross i smurfversion. Det var den här typen av soulsamplingar som gjorde Yeezy till ett hett producentnamn runt 00-talets början, och visst håller de än! Slow Jamz är fortfarande en sjukt skön låt, och smurf-Luther gör sitt för att sätta stämningen. (Kanye återvänder fortfarande till denna sortens låtar ibland, tex Devil in a new dress, Otis, White dress)

 

#2: Dark Fantasy (Mike Oldfield – In High Places) 

 

Dark Fantasy & In High Places

 

Dark Fantasy är en på alla sätt magisk låt för mig. Inte minst minns vi ju när den brakade igång på Wow 2011, och Ye reste sig som en Gud över folkhavet på sin lilla lyftkran. Roligt är då att Dark Fantasy bygger på ett par sekunder av en i övrigt jävligt skum låt av Mike Oldfield. Men just de där sekunderna är briljanta, och det tyckte Yeezy också och utvecklade dem till en låt som jag fortfarande kan få rysningar av.

 

#1: Good Morning (Elton John – Someone Saved My Life Tonight) 

 

Good Morning & Someone Saved My Life Tonight 

 

När jag läste i konvulutet tillhörande skivan Graduation (detta var ca 2007 så jag läste rätt mycket i konvulut på den tiden), upptäckte jag att Elton John stod som medkompositör till förstaspåret Good Morning. Då jag är rätt förtjust i sir Elton kände jag att jag behövde gräva lite i detta. Skrev han verkligen låtar till Yeezy? Näe, det var ju en sampling såklart, men en högst oväntad sådan. I Good morning hör vi hela tiden ett ”oo-ande”, wuuhuuuhuuuoouuh (ja så låter det), och det visar sig att detta ooande har sitt ursprung i en 6.30 lång Elton-låt. 1.42 in dyker ooandet upp (och återkommer sedan ej). Jag älskar detta, att denna lilla detalj i en övrigt rätt tråkig låt blir byggstenen för Kanye, att han hittar något roligt och sedan gör det till något fantastiskt! Senare så skulle Ye och Elton komma att samarbeta ”på riktigt”, i All of the lights, och det är såklart också en grym låt.

 

Tack för mig! /Max

 

 

Läste en lista på en fräck sajt, över de 30 bästa high school-filmerna. Tyckte den var rätt go, men lite töntig pga det saknades numrering, knappt så det ska kallas lista då. Tänkte iaf att jag skulle göra min egen lista på bästa high school-filmerna. Det är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, på filmtipset kan tio av mina femmor med god vilja anses vara high school-rullar.

Från tio till ett, som sig bör:

#10: "The Breakfast Club" (1985)

Anses av många vara typ världens bästa high school-film, men jag har nog sett den lite för ofta för att den ska nå högre på listan. Emilio Estevez gråtscen känns sådär, och dansen är ju rätt 80tals-färgad, på det inte så trevliga sättet. Dessutom är det ju tämligen störande att Ally Sheedys karaktär ska anses snygg först när hon fått en makeover av Molly Ringwalds. Trams.

#9: "Dazed and Confused" (1993)

En på många vis underskattad ensemble-rulle, många gör sitt livs roll här, bland andra Matthew McConaughey som sliskpellen som hänger vid skolan trots att han gått ut sen länge, i syfte att plocka freshman-tjejer, och även Ben Affleck, som spelar ett riktigt as. Om han är bättre här än i "Mallrats" är la frågan, han är jävligt bra på att spela ärkesvin, den gode Affleck. Grymt soundtrack dessutom, och filmen lyckas få en att känna nostalgi över något man aldrig själv varit med om, det är inte illa.

#8: "Tillbaka till Framtiden" (1985)

Asså när jag såg denna på bio hade jag nog aldrig sett något bättre, skulle la vara första "Star Wars" då. Var så jävla pinkenödig sista tjugo minuterna, men tänkte fan inte lämna salongen, Marty höll ju på att försvinna från fotografiet! Så jävla spännande. Håller än, för övrigt. Christopher Lloyd och Crispin Glover är fantastiska, och Michael J. Fox är lika sympatisk som vanligt.

#7: "Donnie Darko" (2001)

På tal om folk som gör sitt livs roll, vem gör INTE det i den här? Gyllenhaal blev ju aldrig bättre direkt, Swayzes motivationstalare piskar Cruises i "Magnolia" och han som spelar Frank, vem det nu är, skapade en genuint obehaglig karaktär, det händer fan inte så ofta. Och soundtracket är ju heeelt fantastiskt. Såg directors cut-versionen av denna i en kolmörk båthytt där alla andra var sjösjuka och bakis på väg hem från England en gång, det är inget jag rekommenderar om man inte vill bli jävligt freaked out.

#6: "Sixteen Candles" (1984)

Nu är vi inne på filmer som liksom är helt jävla oantastliga, där ingenting är mindre än perfekt, där jag kan typ hela dialogen (eller nej, men mycket av den), och där jag känner en sådan ynnestkänsla varje gång jag ser den, att jag ens får uppleva detta mästerverk är mer än jag någonsin kunde begära. Jag ger er bara ett av hundratals guldkorn, Long Duk Dongs entré:

Och ja, det är borderline rasistiskt, men kom igen, vi snackar high school-film här, arketyper is the name of the game.

#5: "Clueless" (1995)

#4: "Fira med Ferris" (1986)

Gjorde ett test på hur mycket jag kunde om "Fira med Ferris" tidigare i dag, bara 14 av 20, pinsamt! Måste kanske se om den snart, har ju bara sett den typ 15-20 gånger. Abe Froman! Cameron när han tittar på tavlan! "Bueller? Bueller? Bueller?" När Jeanie blir asrädd för Rooney och sparkar honom i ansiktet! Fourth wall-brytandet! Allt i den här filmen får mig att le saligt bara av tanken på det.

#3: "Häftigt Drag i Plugget" (1982)

När man bildgooglar på den här lite bortglömda superklassikern får man mest upp bilder på Sean Penns stoner-karaktär Jeff Spicoli, och visst är han ett unikum av humor som man aldrig mer återsåg i Penns karriär. Han kanske kände att han inte kunde göra det bättre, och så är det nog. Men filmen bör också bli ihågkommen för fantastiska prestationer av till exempel Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold, de har, inte helt oväntat, aldrig varit bättre. Men allra bäst är en snubbe som heter Brian Backer, som enligt filmtipset gjort endast fem filmer. Fan vad synd! Den här filmen är hur som helst allvarligare än "Clueless", och det är det som gör den så fantastisk, den känns väldigt naturalistisk. Förutom Spicoli, då, men hans krig mot läraren Mr Hand är inte bara komiskt guld, Ray Walson som Mr Hand är helt magnifik, och han gör rollen nästan helt allvarligt.

#2: "Pretty In Pink" (1986)

Den mest allvarliga av Hughes-rullarna på listan. Molly Ringwalds Andie och Jon Cryers Duckie Dale är ett sånt där kompispar som man känner bara MÅSTE få varandra i slutet av filmen, och så kommer den jävla snobben Blaine, spelad av Andrew McCarthy, och så tänker man att det löser sig på slutet, han är ju en douche. Men se, så enkelt är det inte i den här filmen, den är nästan som livet själv. Scenerna mellan Ringwald och Harry Dean Stanton som hennes arbetslöse soffpotatis till pappa är fantastiskt gripande för att vara high school-rulle. Och Duckie Dales mimdans till "Try a Little Tenderness" måste jag ju ge er.

Scenen är också etta på min lista över dans/sångnummer på film, strax före Ferris framförande av "Twist and Shout". Att Cryer nu mest är känd som brorsan i "2 1/2 Män" är så deprimerande att jag vill kräkas. Men we will always have Duckie, Jon. "This is a very good toon." Sanning, broder.

#1: "Gregory's Girl" (1981)

Alltså, egentligen är ju detta inte en "high school"-film, för någon high school går inte en käft på, den utspelar sig ju i Skottland, men den får vara med ändå, åldern är rätt och problemen likaså. Att hitta den rätta och vara en jävligt awkward typ, så var det ju i skolan. Den här filmen är så RAR. Jag kan inte skriva mer om den än så, det går inte att förklara dess storhet. Se den bara.

Tack, Arnar, och varsågod ni andra. Kommer upp med en egen lista imorgon!

 

Med anledning av den stundande Oscarsgalan har vi sett samtliga filmer vilka nominerats som Bästa Film, och därför ber vi att få presentera vår Topp Nio-lista över dessa alster. Märk väl: denna genomgång baserar sig uteslutande på hur vi har rangordnat rullarna i kvalitetshänseende, och inte på våra gissningar i fråga om vinstchanser.

 

 

Det är förståeligt att den här är nominerad, för det är precis rätt typ av film: stor, fläskig och med en antydan till social tyngd. Dock är den inte vår kopp te, och därför får den sistaplatsen. Här är känslan att man schabblar bort en bra story (mest av allt blir vi sugna på att läsa boken) genom att skådespelarna länge och väl står och sjunger utan egentlig melodi om saker som är väldigt uppenbara, som exempelvis vad de heter och var de befinner sig. Skådespelarna är överlag bra, även om sångnivån skiftar, men med en fantastiskt uppblåst speltid och endast två bra låtar  är Les Misérables ett horribelt, segt klister till film.

 

 

Ganska typisk flicka-möter-pojke-film, fast båda har diagnoser. Endast i USA kan detta betraktas som en ”mörk” komedi, medan vi här snarast finner den sövande lik alla andra seghäckade dramakomedier som väller ut ur USA nu för tiden. Psykologin ligger på grundkursnivå, och inte verkar skådespelarna ha särskilt mycket kemi sinsemellan. Alla problem löses, dock inte av händelser i filmen, utan av amerikanska manuskonventioner, som gör att de i början excentriska huvudpersonerna gradvis slätas ut tills de äntligen kan ingå i en småmysigt vardaglig tvåsamhet.

 

 

Lincoln känns som en Frank Capra-film utan Capras lätta handlag. Tänk Mr. Smith Goes to Washington fast med luddigare motivationer och brunmurrig Oscarvinnarbelysning, fast hundra gånger tråkigare. Lincoln själv är en äckelhärligt folklig kille som efter tre timmar fortfarande känns rätt diffus, precis som de flesta historiska amerikanska lokalkändisar som speltiden igenom passerar revy under ständigt talhållande (för ingen för en normal konversation i den här filmen). Det slaveri filmen handlar om ser man däremot ingenting av.

Fascinerande inblick i en främmande livsstil och miljö, flera av karaktärerna är intressanta, men malplacerad och illa infogad “magisk realism” samt ihåliga forsök till konstnärlighet gör att filmen känns mindre gedigen än den kunnat vara. Ett plus för väldigt bra musik. Sedan är det ju rena skämtet att Oscarnominera ett litet barn som bästa skådespelerska.

 

Ofta gripande och mycket trovärdig film om åldrande, sjukdom och död, där varken den sjuka eller hennes make framställs som änglar, utan som verkliga människor. Amour är dock lite för visuellt blek och statisk för sitt eget bästa. Emmanuelle Riva är sensationellt bra, och vi hoppas att hon vinner en Oscar som bästa skådespelerska på vad som råkar vara hennes 86-årsdag.

 

Exceptionellt vackra bilder, bra story och trivsamt tempo med mycket humor. Filmmakarna tror att det här är en djup och viktig film, men sanningen är att den är så lättviktig att den är påfallande lätt att glömma. Det religiösa filosoferandet känns överflödigt och förtar en del av charmen, men om man koncentrerar sig på den storslagna naturlyriken får man sig en angenäm filmkväll.

 

 

Gladvåldets svar på Lincoln. Här känns slaveriet mer närgånget skildrat, men varken det eller något annat är lätt att ta på allvar i en sådan här film där alla volymkontroller står kroniskt uppvridna till 11. Spaghettiwesternhyllning med en som alltid självlysande Christoph Waltz och en otypisk roll för Samuel L. Jackson. Hade Django Unchained varit aningen mer seriös, skulle den ha hamnat högre än på tredje plats, för underhållande är det.

 

 

Seriös film om jakten bin Laden, förvånansvärt nog kemiskt ren från amerikanskt flaggviftande. Stämningen är till största delen saklig och närmast dokumentär, och som följd därav är det mer intressant än spännande, fast den har sina laddade scener. På grund av det enorma bakgrundsmaterialet har man tvingats göra många hopp framåt i tiden, vilket ger ett lite hackigt intryck. Trots detta väldigt bra, och om Kathryn Bigelow inte hade vunnit för sin förra film The Hurt Locker hade hon nog gått hem med Oscarn för den här.

 

 

Tillsammans med Zero Dark Thirty ligger Argo på en märkbart högre nivå än övriga nominerade filmer, och den sistnämnda kniper förstaplatsen för att den helt enkelt är stramare och bättre sammanhållen. Argo är väldigt 70-talsbrun på det bra sättet, med spänning i Iran och humor i USA sammanfogat till en mycket lyckad helhet. Handlingen är extremt osannolik, och filmen hade troligen aldrig blivit finansierad om det inte vore så att dessa vansinnigheter ägt rum i verkligheten. Nämnas bör också de skickligt återgivna tidsbilderna från Iran. Ben Affleck går från klarhet till klarhet, och det är synd och skam att han inte är nominerad för bästa regi. ”This is the best bad idea we have. By far.”

Betyg: 8 av 10.

Så var det då det här med vinstchanserna. Vi är rörande överens om att Lincoln ligger bra till, men Linnea tror att Argo vinner, medan Mikael sorgligt nog utgår från att den gamle skäggige presidenten tar hem priset. Vi anar även att Life of Pi  kan ha en chans.

 

 

 

 

 

 

 

Okej, kvalitén på videon är kass. Men introt är rätt briljant. Faktiska nyhetsbilder blandas med bilder från serien. Samma sak med ljudet. Den paranoida stämningen från serien gestaltas riktigt väl i introt och ger Homeland en välförtjänt fjärde plats på listan.

#3: True Blood

 

 

 

Säsong 2