Gårdagens lista uteblev tyvärr pga oplanerat firande av nybokad smekmånad. Resan kommer bära av till Japan så varför inte lista idag istället om det (typ) bästa som Den stigande solens rike gett oss.
10. Karaoke
Säga vad en vill om karaoke det är svårt att delta eller iakta utan att bli glad. Väl i karaokens hemland kommer jag garanterat riva av någon klassisk dänga. Inte helt omöjligt att det blir Halo av Beyoncé.
9. Det här självmålet
Videon talar för sig själv egentligen. Ett av de mest klassiska självmålen i hockeyhistorian. Att se transaktionen från glädjen i att ha gjort mål till skammen över att det var i egen kasse är en fröjd för ögat.
8. Lost in Translation
Visserligen amerikansk. Visserligen snudd på ganska rasistisk bild av japaner. Men Bill Murray och Scarlett Johansons äventyr i Tokyo-vimlet har något speciellt ändå och stereotyperna aside så är det en finfin film.
7. Godzilla
Av de oändligt många filmer om den japanska radioaktiva ödlan(?) är det ju inte särskilt många som är, hmm, bra. Godzilla, eller Gojira som han egentligen heter, är trots (eller kanske tack vare) det en populärkulturell ikon och utan tvekan ett fenomen som nog inte förstört Japanska städer för sista gången.
6. Battle Royale
En favoritfilm från den här sidan millenieskiftet. En skolklass skickas till en öde ö för att vara med i en lek som går ut på att barnen ska mörda varandra tills en ensam vinnare är kvar. En Hunger Games innan Hunger Games var coolt och dessutom betydligt mycket coolare än den senare filmen.
5. Starzinger
Denna anime-rymdserie har figurerat ett antal gånger på denna blogg. Som ni kanske vet är den en kär vän från mina unga år då jag drömde mig bort till Great King-planeten. Jag försöker få tag i alla avsnitten, vilket inte är det lättaste, och återkommer därefter huruvida det håller än i dag.
4. Akria Kurosawa
Kurosawa är förmodligen Japans, och en av världens, största filmskapare genom tiderna. Jag har dock tappat min gamle favoritregissör lite på senare år men filmer som Yojimbo, Rashomon, Ran m fl är fast förankrade i mitt hjärta.
3. Ghibli Studios
När det kommer till japansk film så är det nuförtiden Ghibli Studio i allmänhet och Hayao Miyazaki i synnerhet som gäller. De oerhört vackra animefilmerna från denna filmstudio är, med få undantag, helt underbara. Favoriter bland Miyazakis verk är Prinsessan Mononoke och Min granne Totoro.
2. Sushi
Om jag måste välja en maträtt som den enda jag får äta resten av livet så skulle jag nog välja sushi. Så fort tanken på sushi poppar upp i huvudet är det nästan omöjligt att inte avsluta tanken och gå och äta rå fisk och ris. Att detta blivit min favoriträtt är däremot ett mysterium med tanke på att jag aldrig varit särskilt förtjust i varken fisk eller ris. Minus och minus blir ju plus har jag hört.
1. Nintendo
Så många timmar, hudlager från tummar, tårar och skratt jag genom åren ödslat på japanska tv-spel. Det var i och med Nintendo Entertainment System som jag nån gång i skiftet mellan 80- och 90-tal förälskade mig i Mario, Link och alla andra figurer i Nintendos fantastiska värld. Även om spelen jag ägnar mig åt nuförtiden inte lika ofta kommer från Japan så kommer kärleken för de gamla 8-bitarna alltid bestå.
Så, ursäkta för dröjsmålet. På måndag kommer en ny lista. På återseende.
Feeling blue? Då kan jag kanske liva upp med en lista på de 10 bästa figurerna som istället för att känna sig blå helt enkelt är blå (även om en del figurer på listan ofta uttrycker känslan som matchar deras färg.) Enjoy!
10. Beast/Mystique
Jag har inte superkoll på X-Men ska jag säga så jag kunde helt enkelt inte välja en favorit bland dessa två blåa mutanter. Plus för Beast är att han spelas av Kelsey Grammar i de gamla filmerna samt att man kunde spela som Beast i X-Men-spelet till Supernintendo. Plus för Mystique är att hon i de nya filmerna spelas av Jennifer Lawrence som är en så otroligt duktig skådespelare (eller är hon det?)
9. Smurfarna
Smurfarna har ju blandat högt och lågt genom tiderna. Oftast samtidigt i och med de höga rösterna på de lågkvalitativa Smurfhits-skivorna. Nu på senare år har de fått ett uppsving i och med två nya fula datoranimerade filmer vilket indikerar att de tre äpplen höga små figurerna alltid kommer finnas med oss.
8. Ice King
Det blir en del barnprogram när en ska lista blåa figurer och ett nytt (och roligt) barnprogram jag ramlade över nyligen är Adventure Time. En av de roligare figurerna i Adventure Time är Ice King. En elak kung som tillsammans med sin pingvin-armé försöker förstöra för övriga karaktärer i serien. Fast egentligen vill han bara ha en vän.
7. Sonic the Hedgehog
Eftersom jag var en Nintendo-person och inte en Sega-person så fick den blåa, snabba igelkotten ett slags mytiskt skimmer över sig. Sonic blev den där figuren som vissa fick äran att spela med medan jag fick dras med en italiensk rörmokare (vilket iofs inte var helt fel så att säga.) Jag fick dock mina Sonic-doser i och med de tecknade tv-serierna som jag älskade när jag var liten.
6. Cookie Monster
Denna mupp är mest känd för sin ohälsosamma inställning till kakor och för att ha myntat, den på senare år överanvända, frasen "omnomnom." 48 år har Cookie Monster hunnit bli och så här på äldre dar har han faktiskt tvingats förmedla att frukt och sånt också är helt ok.
5. Mega Man
Eventuellt den spelserie som har den bästa 8-bit-musiken (smakprov finns på denna lista.) Själva spelen, och musiken egentligen, var jag inte bekant med "när det begav sig" utan jag har tagit mig an dem på senare år. Mycket bra plattformspel men jag tror jag är för gammal för att klara av dem nu. Fan vad bra en var på tv-spel när en var liten.
4. Dr. Manhattan
Watchmen är en fantastisk serieroman och blev ganska nyligen en hygglig filmatisering också. Dr Manhattan är kanske inte den roligaste karaktären i Watchmen-gänget men är likväl intressant. Dr Manhattan är nog också den figur på denna lista som mest speglar sin färg, känns som han oftast sitter på Mars och surar.
3. Sir Jorgo
Mer nostalgi! Starzinger var en rymd-anime som jag var besatt av när jag var liten (introt är med på denna lista.) Just Sir Jorgo är också "min" karaktär då jag alltid fick gestalta honom när jag lekte Starzinger med mina grannar vilket var smickrande då jag tydligen var den lite smartare i min kompiskrets, fick även vara Skalman när vi lekte Bamse. Good times.
2. Anden
Min favorit-Disneyfilm fick en boost när jag såg om den på engelska för några år sedan. Jag älskade den när jag såg den på svenska när jag var liten men den blev så mycket bättre när jag avnjöt den på sitt originalspråk. Varför? Robin Williams såklart. Hans, ofta improviserade, repliker och levererandet av dessa är varför Aladdin är en väldigt rolig film och varför jag nästan bemödade mig att slänga ur mig ett RIP-facebookstatus.
1. Tobias Fünke
Ja ja, Dr Tobias Fünke, från en av världens bästa serier Arrested Development, är ju inte blå egentligen. Han målar sig dock från topp till tå i blåfärg med jämna mellanrum, för att han är stand-in för Blue Man Grupp (f ö världens konstigaste artistgrupp och långt ifrån denna lista) och har jag en anledning att ha med Tobias Fünke på en lista så tar jag den. Dessutom är han kanske som roligast när han är blåmålad plus att han aldrig tar av sig sina blåa jeans-cutoffs. Äh, nu ska jag sluta försvara mig; Tobias Fünke är min bästa blåa karaktär. Deal with it.
Vilken är din favorit? Kommentera gärna så kommer jag med en ny lista om en vecka!
Som några av mina läsare vet så hade jag Disney-maraton för några år sedan och kollade igenom alla Disney Classics. Ett projekt som går att läsa om här. När jag läste att nästa Disney-klassiker, Big Hero 6, kommer handla om robotar började jag fundera på vilka som är de bästa robotarna genom tiderna egentligen. Så därför kommer här min lista över de 10 bästa populärkulturella robotarna.
10. Optimus Prime (The Transformers, 1984)
Jag glömmer styggelsen som är Michael Bays never ending mord av barnfavoriten The Transformers. För jag älskade Transformers när jag var liten, både tv-serien och att leka med action-figurerna. Ledaren för de goda Autobots får självklart vara ansiktet utåt för alla robotar i serien
9. Butlertron (Clone High, TV-serie, 2002)
I denna, icke särskilt kända, men ack så roliga serien Clone High, som är skapad av männen som nyligen skördat framgångar med The Lego Movie, hittar vi den galna professorn, tillika rektorn, J Scudworth. Han är en av de roligaste karaktärerna jag vet men frågan är om han varit lika rolig utan sin betjänt/kompanjon roboten Butlertron. Hans extremt maskinella tal och fäbless för att kalla alla för Wesley är några drag jag uppskattar med honom.
8. WALL·E (WALL·E, 2008)
Big Hero 6 är inte första robotcentrerade filmen Disney producerar. Ingen har väl glömt Pixars underbara framtidsfilm WALL·E? Äventyret om den lilla skräpsamlande roboten med en förkärlek för gamla musikalfilmer, är fortfarande ett av Pixars bästa verk enligt mig. I likhet med kommande platser på denna lista så lyckas WALL·E hänföra både sin nya vän EVE och tittarna med små medel och utan ord.
7. Bender (Futurama, 1999)
Bending Unit 22, eller Bender Bending Rodriguez, är en alkoholberoende, människohatande, kleptomanisk robot som en på något vänsters vis ändå tycker om. Ibland kan han vara en sympatisk vän men oftast är han kort och gott ett svin. Det är ju dock när han är ett svin som han är som roligast.
6. The Cooker (A Grand Day Out, 1990)
I den första Wallace & Gromit-filmen åker gubben och hans hund till månen för att osten till deras kex är slut. Väl framme på månen stöter de inte bara på en hel himlakropp gjord av ost utan även en robot som stjäl hela showen. Roboten drivs av mynt, ser ut som ugn och trånar efter skidåkning på jorden. Det är svårt att inte charmas av den här plåtburken.
5. Maria (Metropolis, 1927)
Hipster-roboten nummer ett! Maria var nämligen en robot innan ordet robot var ett vedertaget begrepp och kallades därför Maschinenmensch. Fritz Langs fantastiska sci-fi-klassiker var långt före sin tid vilket inte minst symboliseras i uppfinnaren Rotwangs skapelse. Maria har även en cameo i Queen's video Radio Ga Ga.
4. Marvin the Paranoid Android (Hitchhiker's Guide to the Galaxy, 1978)
Förmodligen den dystraste roboten som någonsin byggts, hans syn på universumet får datorer att ta livet av sig när de får ta del av den. Han är också väldigt smart, närmare bestämt 30 miljarder gånger smartare än en madrass. Ja, ni hör ju, karaktären Marvin är också väldigt rolig även om han verkligen inte försöker vara det. Att Alan Rickman voicar honom i filmatiseringen gör Marvin till en ännu mer fulländad robot.
3. T-1000 (Terminator 2, 1991)
T-1000 (spelad av Robert Patrick) är eventuellt min favoritskurk i filmhistorien och absolut en bättre robot än sin föregångare och sedermera sin motståndare T-800 (Arnold). Det jag älskar mest med T-1000 är att jag hatar honom så mycket. Få bad guys är så seglivade som den här, det tar liksom aldrig slut, och det är just det som gör denna flytande robot till en av de bästa.
2. R2-D2 (Star Wars, 1977)
Star Wars-universumet har ju en del robotar att bjuda på men ingen är i närheten av den lilla blåvita soptunnan på hjul. Med sina bleeps och bloops lyckas den fömedla mer humor, värme och känslor än alla andra robotar i filmerna samt alla andra människor i episod 1-3. Jag längtar verkligen till att få återse Artoo i kommande episod 7 även om han åter kommer få dras med C-3PO återigen.
1. Josef (Machinarium, 2009)
Ett av mina absoluta favoritspel denna sidan om millenieskiftet och ett av de snyggaste och bästa peka-klicka-äventyrsspelen någonsin. Mycket tack vare huvudkaraktären. Med hjälp av bilder i pratbubblor tar sig den lilla roboten fram från en skrothög till en stor robot-stad där hans gamla mobbare har snott hans partner samt hotar spränga hela staden. Trots bristen på tal i spelet så är Josef en av de mest älskvärda och charmiga spelkaraktärerna jag stött på och dessutom min favorit-robot.
Vilken är din favorit-robot? Skriv gärna en kommentar! Tips på listor mottages också.
Blev inspirerad av Max sampling-lista så bestämde mig för att göra en egen. Tänker inte göra en Kanye-sampling-lista dock utan istället lista de 10 bästa samplingarna av klipp från filmer. Klicka på låten för samplingen, klicka på länken i texten för originalet, låtarna finns också på Spotifylistan. And here we...go!
Låten inleds med den klassiska "Are you not entertained?"-scenen från Ridley Scotts historiskt inkorrekta men samtidigt underhållande Gladiator. Jay letar sig in i introt och sen går låten över i en typisk och bra Jay-Z-låt. Måste börja lyssna mer på honom alltså.
Första halvan av låten är taget från introt av George A Romeros zombiefilm från 1985. Andra halvan, alltså själva låten, är väl kanske inte Gorillaz bästa men jag gillar övergången från filmmusiken till deras rock och att ropen från filmen följer med och återkommer under hela låten.
New Order är också ett band jag måste lyssna mer på, jag menar älskar ju Joy Division och det jag hört av avkomman New Order. Murder t ex som är en simpel men härligt drivande och cool låt plus att den innehåller allas vår favoritdator, HAL 9000.
Beirut känns lite som det mest hipstriga bandet så självklart slänger de in lite dialog från en gammal 30-talsfilm av Jean Renoir mitt i en låt. Vore konstigare om de inte hade gjort det. Jag gillar verkligen Beirut dock och Nantes är kanske Santa Fe-bandets finaste och bästa låt.
Jag är inte helt såld på Håkan H's senaste album och inte heller på avslutande spåret som många verkar älska. Men jo visst den är väl fin och att den inleds med Biffen från Jönssonligan som säger "gammalt jävla skit" är ju faktiskt både roligt och på nåt sätt genialiskt.
Fantastiska Explosions in the Sky är ett instrumentalt band så just denna låt är en raritet i och med att den har röster och ord. Rösten kommer från Jim Caviezel (right?) som Private Witt i Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Efter att låttiteln yttrats så drar EITS igång ännu en av sina episka låtar som de gör bäst.
Jag lyssnade väldigt mycet på Slipknot i mina yngre dagar och man kan väl säga vad man vill om det, tyckte de var jäkligt badass då iaf. Något som alltid kommer vara badass är samplingen av Al Pacino i Carlito's Way. Fullt ös -> stopp -> "Here comes the pain!" -> ös. Sitter som en jävla smäck alltså.
Hade verkligen ingen aning om att det enda som "sjungs" i underbara Right Here, Right Now var från en film, än mindre att det var från Hurt Locker-regissörens Strange Days från 1995. Kanske ingen filmklassiker men får kanske se den nån gång bara för att.
En av mina favoritlåtar från de senaste åren! Inte minst när det vankas fest för Wrestling-promotern Paul Heymans tal till brottarna i dokumentären Beyond the Mat från 1999 känns lika passande när man ska ut och röja. Because you have all made it to the dance, cause believe me, this is the dance!
Ni som känner mig visste nog att vilken som skulle bli etta, plus att det alltid känns bra att knyta ihop säcken så Jay-Z får starta och avsluta den här listan. Varje gång man hör Will Ferrell's replik "We're gonna skate to one song and one song only" vet man att shit is going down. Älskar denna låt och även om samplingen av Blades of Glory egentligen känns lite obegriplig så älskar jag den också. It get's the people GOING!
Maskerade hjältar och maskerade seriemördare finns det en uppsjö av men när jag nu ska lista mina favoritmasker i filmens värld så väljer jag bort filmer som Batman, Spider-Man, Scream och Friday the 13th och riktar in mig på masker från "vanliga" filmer.
#10: Man in the Iron Mask (1939)
Mannen med järnmasken var smeknamnet på en mystisk fransk fånge som satt fängslad mellan 1669 och 1703. Även om det är fastställt att hans riktiga namn var Eustache Dauger så är det än idag oklart vem han egentligen var. Mannen har återkommit i mängder av litterära och filmiska verk men jag har valt filmen från 1939 som är baserad på Dumas skildring av legenden. Har faktiskt inte sett filmen tyvärr men den där masken är tillräckligt creepy för att platsa på listan.
#9: The Elephant Man (1980)
Fortsätter på temat verkliga personer och deras masker. John (egentligen Joseph) Merrick levde i slutet av 1800-talet och led av elefantiasis som gjorde att han hade en kraftigt deformerad kropp. David Lycnhs film från 1980 skildrar hans liv från cirkus-freak till patient på London Hospital. John Hurt är mannen bakom masken i filmen. Eller mask och mask, är ju mer en påse med ett hål i men det är en klassisk påse med ett hål i.
#8: The Mask (1994)
Jim Carreys stora genombrott kom 1994 och det var tack vare Ace Ventura, Dumb & Dumber och, inte minst, The Mask. Nu är det ju snart 20 år sedan jag såg den men som jag minns den så är den rätt kul och det var ju en hit både bland publik och kritiker. Masken i fråga är The Mask of Loki som förvandlar den tafatte Stanley Ipkiss till en crazy seriefigur. Måste nog se om den snart.
#7: A Clockwork Orange (1971)
Förmodligen tidernas bästa film och Alex DeLarge är en av de bästa fiktionella karaktärerna någonsin. Han är så läskig men det är ändå omöjligt att inte älska honom. Han är möjligtvis som läskigast när han iförd denna långnäsade mask sjunger Singin' in the Rain samtidigt som han är med och utför en gruppmisshandel/våldtäkt. Alex DeLarge; mannen man älskar att hata eller kanske snarare hatar att älska.
#6: Brazil (1985)
På tal om läskigt, Terry Gilliams sci-fi-mästerverk är ingen läskig film men den bjuder på en riktigt läskig mask. Michael Palins karaktär Jack Lint känner att tortyr inte är nog utan att offret även ska behöva se honom i denna mask under tiden. Riktigt taskigt måste jag säga, enough is enough liksom.
#5: Les yeux sans visage (1960)
En galen doktor mördar unga flickor för att operera bort deras ansikten och på så sätt försöka återställa sin dotters vanställda ansikte. I väntan på "rätt" ansikte får Christiane bära en ansiktsliknande, uttryckslös mask och det är uttryckslösheten som gör det till en riktigt creepy mask, något som höjer De bestialiska (svenska titeln) på thriller-skalan.
#4: Eyes Wide Shut (1999)
Venedig-masker har ju alltid varit både coola och samtidigt läskiga. De blir dock extra läskiga när en mystisk sexsekt bär dem under sina ritualer. Kubricks bildspråk och den väldigt enkla, men kalla kårar-framkallande, musiken hjälper ju också till. En obehaglig känsla infinner sig genom hela filmen och maskerna känns som största orsaken till det.
#3: Star Wars (1977)
Darth Vader bär kanske den mest ikoniska masken. Den är ju mer snygg än skräckinjagande men det vägs ju upp av den tillhörande andningen och framförallt James Earl Jones mörka stämma. Lite nazi-känsla över Darth Vaders outfit vilket väl känns helt rätt iofs.
#2: V for Vendetta (2006)
V's Guy Fawkes-mask är till att börja med riktigt cool. Sen har den ju också vuxit vidare från filmen (och serieroman-förlagan) och blivit en symbol tack vare "hacktivisterna" Anonymous som protesterar på internet och irl iförd dessa masker. Masken föreställer alltså Guy Fawkes som hade en framträdande roll i Krutkonspirationen på 1600-talet som gick ut på att mörda Kung James I av England.
#1: Donnie Darko (2001)
Alltså, Donnie, om du nu ska ha en låtsaskompis är det verkligen så klokt att han har formen av en crazy ass fucked up kanin? Varför den här masken tar hem förstaplatsen har så klart mycket att göra med att jag älskar denna fantastiska film och för att Frank, som kaninen heter, är lika kuslig som masken. Men sen, kolla på masken, vad fan liksom. Jävligt cool och väldigt skrämmande. Solklar etta för mig.
Oftast när man ska räkna upp nånting, säg lag i allsvenskan t ex, så är det alltid ett, i det här fallet, lag man glömmer. Jag vet inte varför, hjärnan funkar så helt enkelt. Men sen finns det vissa, vanligtvis, människor som ingen i hela världen kommer ihåg och som därför helt enkelt blir "the other guy". Jag vet att vissa av de som återfinns på denna lista inte riktigt är en "other guy" men som i vilket fall på ett eller annat sätt glömts bort av den stora massan eller inte ens existerat för den stora massan.
#10: Mattias Frisk i Friends in Need
Kanske ett av musiksveriges sämsta påhitt genom tiderna kom, såg och floppade sommaren 1999 med låten Alla Vi. "Super"-"bandet" bestod av partypolarna Dr. Alban (som väl var musikaliska geniet i gänget), dammsugarförsäljaren Tomas Brolin (Ok han var jävligt bra fotbollsspelare en gång i tiden), kalsongförsäljaren Björn Borg (Ok han var jävligt bra tennisspelare en gång i tiden) och Mattias "The other guy" Frisk (2:a från vänster). Ingen visste vem han var då eller vem han är nu men tydligen brukade han hänga med de övriga i gänget. Efter lite research kommer det fram att han tydligen var tennistränare av nåt slag. Kanske.
#9: Krist Novoselic i Nirvana
Vi tar oss uppåt i musikvärlden till ett av 90-talets absolut största band. Jag är medveten om att Krist Novoselic trots allt är väldigt känd för de insatta men med tanke på super-ikonen Kurt Cobain och dåvarande trummisen/nuvarande rockikonen Dave Grohl så känns det ändå som Novoselic är något bortglömd. Han var ju ganska anonym under Nirvanas storhetstid och även om han gjorde musik efter Nirvana med lite olika band så har han ju knappast uppnått Grohl-status. Så är han ju basist också, vem kommer ihåg en basist?
#8: Harold Lloyd
Inom humor under stumfilms-eran fanns det Charlie Chaplin, Buster Keaton och "killen som hänger i en klocka". Jag tänker så här; Charlie Chaplin känner alla till och många har sett något av hans verk, Buster Keaton känner nog många till även om det kanske är lite mer sällsynt att folk har sett hans filmer. Harold Lloyd, däremot, tror jag ingen (filmnördar aside) känner till. Dock är just scenen från Safety Last! (1923) en ikonisk scen som i stort sett alla känner till och därför tycker jag att han platsar som "the other guy" jämte Chaplin och Keaton.
#7: James A. Garfield/William McKinley
När jag researchade efter kända trios för att hitta "other guys" så hade någon skrivit "mördade presidenter" och nämnt Kennedy, Lincoln och "någon tredje gubbe". Det finns faktiskt två till gubbar. Alla känner ju till mordet på Lincoln och likaså Kennedy. Man har sett filmer, känner till mördarnas namn, kan massa detaljer kring morden. Morden på Garfield och McKinley däremot: Ingenting. Man vet ju knappt att de fanns överhuvudtaget. Garfield sköts av Charles Guiteau Juli 1881 och dog 11 veckor senare medan McKinley sköts 20 år senare av en man vid namn Leon Czolgosz. Nu vet ni lite mer iaf. James Garfield är väl för övrigt den mest otippade som varit med två gånger på denna blogg.
#6: Ronald Wayne/Mike Markkula
Det får bli en delad plats även här. Man skulle ju kunna säga att Steve Wozniak, som grundade Apple med Steve Jobs, kan vara en "other guy" men han har ju faktiskt blivit lite känd på det nästan, alltså att Steve Jobs snodde cred och rampljus från sin skäggige vän. Ronald Wayne däremot var den tredje co-grundaren av Apple och vem fan känner till honom? Kan ju bero lite på att han drog sig ur och sålde sin andel i företaget innan det tog fart, en andel som idag hade varit värd miljarder och åter miljarder. Killen som tog över Waynes plats hette Mike Markkula, en finansiär som pumpade in pengar i det nystartade företaget och var VD i några år i början av 80-talet, dock lika bortglömd som sin företrädare.
#5: Kejsare Hirohito
Under WWII så bestod axelmakterna (främst) av Tyskland, Italien och Japan. Tyskland hade Hitler (ihågkommen om något), Italien hade Mussolini (i stort sett lika ihågkommen) medan Japan hade...nån Japan. Man hör inte mycket snack om Hirohito när det diskuteras andra världskriget. Det debatteras huruvida mycket makt Hirohito egentligen hade under kriget. Västvärlden säger att han inte hade någon makt alls utan att premiärminister Tojo styrde landet medan Japans grannländer jämställer Hirohito med Adolf och Benito. Många tror att han visades utåt som maktlös för att skyddas, vilket lyckades bra då han satt kvar som kejsare fram t o m 1989. Måste säga att han lyckades med den Asien-influerade nazistlooken iaf.
#4: Michael Collins
Precis som med plats 6 så kan man här anse att andra människan på månen efter Neil Armstrong, Buzz Aldrin, är en "other guy" men han har ändå varit med i The Simpsons t ex (där han visserligen gör narr av sig själv och att ingen bryr sig om honom "second comes right after first"). The real other guy under den första månlandningen tycker jag är Michael Collins. Stackaren som aldrig fick sätta sin fot på månen utan istället cirkulera himlakroppen ensam medan Buzz och Neil gick till historien. Collins har försäkrat om och om igen att han aldrig kände sig ensam eller onödig när han flög runt månen och in i glömskan men come on, jag menar, come on. "Not since Adam has any human known such solitude" sas det om den knappa timmen som Collins flög i radioskugga och inte hade kontakt med någon överhuvudtaget.
#3: Den Helige Anden
I Faderns, Sonens och Den Helige Andens namn. Amen. Ok vänta nu. Fadern är gud, sonen är Jesus. Så långt är jag med er, you crazy christians, men vem fan är den helige anden? Därför platsar hen på den här listan. Alla känner till Den helige anden men vem vet egentligen vilken roll den har i den heliga treenigheten. När jag försöker kolla upp lite om ämnet så verkar det som Den helige anden gör mycket av grovjobbet men det mesta är ändå ganska luddigt. Men det är klart, det är religion vi snackar om, vad hade jag väntat mig. Den helige anden avbildas oftast som en duva, därav bilden.
#2: Andrew Ridgeley i WHAM!
Helt klart en av de mest kända "The other guy"-fenomenen. Wham! slog igenom i början på 80-talet, eller rättare sagt George Michael slog igenom i början av 80-talet. Andrew Ridgeley var med på ett hörn men han kommer alltid vara känd som "The other guy from Wham!" Jag tror man får träffar om man googlar det än om man googlar Andrew Ridgeley faktiskt. Utöver det finns det en facebook-sida tillägnad The other guy from Wham! bl a. Vad hände med Andrew efter Wham! då? Han släppte en solo-skiva 1990 som sågades totalt och efter det har det inte hänt så mycket i Ridgeleys liv. Han lever i England och tjänar väl säkert en hel del på t ex Careless Whisper, som han faktiskt var med och skrev till skillnad från övrigt Wham!-material som Michael låg bakom själv.
#1: José Carreras
Snabbt, räkna upp de tre tenorerna! Eh.. Pavarotti, Domingo och..umm..the other guy? Sök på "the other guy" på Wikipedia och det står, förutom diverse låtar och filmer etc, "Term referring to opera singer José Carreras due to his low name recognition compared with the other two tenors.". José Carreras ÄR "the other guy"! Han är det så pass mycket att Seinfeld gjorde ett avsnitt som delvis går ut på att Elaine måste fixa ett signerat porträtt av Carreras men ingen av karaktärerna kommer ihåg vad han heter och referar till honom som "the other guy". Barcelona-sonen är idag 67 år gammal och är mest känd för sina insatser Verdi- och Puccini-operor. Framförallt är han solklar etta på denna lista.
I väntan på att jag ska få tummen ur röven och börja lista igen (det är nära nu jag lovar, har listor klara ska bara skriva och lägga upp) så kommer här en lista signerad min gode vän Arnar:
Läste en lista på en fräck sajt, över de 30 bästa high school-filmerna. Tyckte den var rätt go, men lite töntig pga det saknades numrering, knappt så det ska kallas lista då. Tänkte iaf att jag skulle göra min egen lista på bästa high school-filmerna. Det är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, på filmtipset kan tio av mina femmor med god vilja anses vara high school-rullar.
Anses av många vara typ världens bästa high school-film, men jag har nog sett den lite för ofta för att den ska nå högre på listan. Emilio Estevez gråtscen känns sådär, och dansen är ju rätt 80tals-färgad, på det inte så trevliga sättet. Dessutom är det ju tämligen störande att Ally Sheedys karaktär ska anses snygg först när hon fått en makeover av Molly Ringwalds. Trams.
En på många vis underskattad ensemble-rulle, många gör sitt livs roll här, bland andra Matthew McConaughey som sliskpellen som hänger vid skolan trots att han gått ut sen länge, i syfte att plocka freshman-tjejer, och även Ben Affleck, som spelar ett riktigt as. Om han är bättre här än i "Mallrats" är la frågan, han är jävligt bra på att spela ärkesvin, den gode Affleck. Grymt soundtrack dessutom, och filmen lyckas få en att känna nostalgi över något man aldrig själv varit med om, det är inte illa.
Asså när jag såg denna på bio hade jag nog aldrig sett något bättre, skulle la vara första "Star Wars" då. Var så jävla pinkenödig sista tjugo minuterna, men tänkte fan inte lämna salongen, Marty höll ju på att försvinna från fotografiet! Så jävla spännande. Håller än, för övrigt. Christopher Lloyd och Crispin Glover är fantastiska, och Michael J. Fox är lika sympatisk som vanligt.
På tal om folk som gör sitt livs roll, vem gör INTE det i den här? Gyllenhaal blev ju aldrig bättre direkt, Swayzes motivationstalare piskar Cruises i "Magnolia" och han som spelar Frank, vem det nu är, skapade en genuint obehaglig karaktär, det händer fan inte så ofta. Och soundtracket är ju heeelt fantastiskt. Såg directors cut-versionen av denna i en kolmörk båthytt där alla andra var sjösjuka och bakis på väg hem från England en gång, det är inget jag rekommenderar om man inte vill bli jävligt freaked out.
Nu är vi inne på filmer som liksom är helt jävla oantastliga, där ingenting är mindre än perfekt, där jag kan typ hela dialogen (eller nej, men mycket av den), och där jag känner en sådan ynnestkänsla varje gång jag ser den, att jag ens får uppleva detta mästerverk är mer än jag någonsin kunde begära. Jag ger er bara ett av hundratals guldkorn, Long Duk Dongs entré:
Och ja, det är borderline rasistiskt, men kom igen, vi snackar high school-film här, arketyper is the name of the game.
Det är klart att en viss John Hughes är high school-filmernas konung, men vi får inte glömma Amy Heckerling, som här kommer med sitt första bidrag på listan, hon har två på topp fem! "Clueless" framstår som en fjäderlätt komedi, och det är den ju också, men trots alla karaktärernas väldigt priviligerade liv blir de aldrig irriterande, utan bara asroliga och coola. Bästa prestationen i karriären för Alicia Silverstone och Brittany Murphy, och hur bra är de inte?
Gjorde ett test på hur mycket jag kunde om "Fira med Ferris" tidigare i dag, bara 14 av 20, pinsamt! Måste kanske se om den snart, har ju bara sett den typ 15-20 gånger. Abe Froman! Cameron när han tittar på tavlan! "Bueller? Bueller? Bueller?" När Jeanie blir asrädd för Rooney och sparkar honom i ansiktet! Fourth wall-brytandet! Allt i den här filmen får mig att le saligt bara av tanken på det.
När man bildgooglar på den här lite bortglömda superklassikern får man mest upp bilder på Sean Penns stoner-karaktär Jeff Spicoli, och visst är han ett unikum av humor som man aldrig mer återsåg i Penns karriär. Han kanske kände att han inte kunde göra det bättre, och så är det nog. Men filmen bör också bli ihågkommen för fantastiska prestationer av till exempel Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold, de har, inte helt oväntat, aldrig varit bättre. Men allra bäst är en snubbe som heter Brian Backer, som enligt filmtipset gjort endast fem filmer. Fan vad synd! Den här filmen är hur som helst allvarligare än "Clueless", och det är det som gör den så fantastisk, den känns väldigt naturalistisk. Förutom Spicoli, då, men hans krig mot läraren Mr Hand är inte bara komiskt guld, Ray Walson som Mr Hand är helt magnifik, och han gör rollen nästan helt allvarligt.
Den mest allvarliga av Hughes-rullarna på listan. Molly Ringwalds Andie och Jon Cryers Duckie Dale är ett sånt där kompispar som man känner bara MÅSTE få varandra i slutet av filmen, och så kommer den jävla snobben Blaine, spelad av Andrew McCarthy, och så tänker man att det löser sig på slutet, han är ju en douche. Men se, så enkelt är det inte i den här filmen, den är nästan som livet själv. Scenerna mellan Ringwald och Harry Dean Stanton som hennes arbetslöse soffpotatis till pappa är fantastiskt gripande för att vara high school-rulle. Och Duckie Dales mimdans till "Try a Little Tenderness" måste jag ju ge er.
Scenen är också etta på min lista över dans/sångnummer på film, strax före Ferris framförande av "Twist and Shout". Att Cryer nu mest är känd som brorsan i "2 1/2 Män" är så deprimerande att jag vill kräkas. Men we will always have Duckie, Jon. "This is a very good toon." Sanning, broder.
Alltså, egentligen är ju detta inte en "high school"-film, för någon high school går inte en käft på, den utspelar sig ju i Skottland, men den får vara med ändå, åldern är rätt och problemen likaså. Att hitta den rätta och vara en jävligt awkward typ, så var det ju i skolan. Den här filmen är så RAR. Jag kan inte skriva mer om den än så, det går inte att förklara dess storhet. Se den bara.
Tack, Arnar, och varsågod ni andra. Kommer upp med en egen lista imorgon!
Har av olika anledningar haft brist på kreativitet senaste veckan men ska nog vara igång nästa vecka igen. Som tur är har man begåvade vänner som kan gästa bloggen. Take it away Linnea och Mikael:
Med anledning av den stundande Oscarsgalan har vi sett samtliga filmer vilka nominerats som Bästa Film, och därför ber vi att få presentera vår Topp Nio-lista över dessa alster. Märk väl: denna genomgång baserar sig uteslutande på hur vi har rangordnat rullarna i kvalitetshänseende, och inte på våra gissningar i fråga om vinstchanser.
Det är förståeligt att den här är nominerad, för det är precis rätt typ av film: stor, fläskig och med en antydan till social tyngd. Dock är den inte vår kopp te, och därför får den sistaplatsen. Här är känslan att man schabblar bort en bra story (mest av allt blir vi sugna på att läsa boken) genom att skådespelarna länge och väl står och sjunger utan egentlig melodi om saker som är väldigt uppenbara, som exempelvis vad de heter och var de befinner sig. Skådespelarna är överlag bra, även om sångnivån skiftar, men med en fantastiskt uppblåst speltid och endast två bra låtar är Les Misérables ett horribelt, segt klister till film.
Ganska typisk flicka-möter-pojke-film, fast båda har diagnoser. Endast i USA kan detta betraktas som en ”mörk” komedi, medan vi här snarast finner den sövande lik alla andra seghäckade dramakomedier som väller ut ur USA nu för tiden. Psykologin ligger på grundkursnivå, och inte verkar skådespelarna ha särskilt mycket kemi sinsemellan. Alla problem löses, dock inte av händelser i filmen, utan av amerikanska manuskonventioner, som gör att de i början excentriska huvudpersonerna gradvis slätas ut tills de äntligen kan ingå i en småmysigt vardaglig tvåsamhet.
Lincoln känns som en Frank Capra-film utan Capras lätta handlag. Tänk Mr. Smith Goes to Washington fast med luddigare motivationer och brunmurrig Oscarvinnarbelysning, fast hundra gånger tråkigare. Lincoln själv är en äckelhärligt folklig kille som efter tre timmar fortfarande känns rätt diffus, precis som de flesta historiska amerikanska lokalkändisar som speltiden igenom passerar revy under ständigt talhållande (för ingen för en normal konversation i den här filmen). Det slaveri filmen handlar om ser man däremot ingenting av.
Fascinerande inblick i en främmande livsstil och miljö, flera av karaktärerna är intressanta, men malplacerad och illa infogad “magisk realism” samt ihåliga forsök till konstnärlighet gör att filmen känns mindre gedigen än den kunnat vara. Ett plus för väldigt bra musik. Sedan är det ju rena skämtet att Oscarnominera ett litet barn som bästa skådespelerska.
Ofta gripande och mycket trovärdig film om åldrande, sjukdom och död, där varken den sjuka eller hennes make framställs som änglar, utan som verkliga människor. Amour är dock lite för visuellt blek och statisk för sitt eget bästa. Emmanuelle Riva är sensationellt bra, och vi hoppas att hon vinner en Oscar som bästa skådespelerska på vad som råkar vara hennes 86-årsdag.
Exceptionellt vackra bilder, bra story och trivsamt tempo med mycket humor. Filmmakarna tror att det här är en djup och viktig film, men sanningen är att den är så lättviktig att den är påfallande lätt att glömma. Det religiösa filosoferandet känns överflödigt och förtar en del av charmen, men om man koncentrerar sig på den storslagna naturlyriken får man sig en angenäm filmkväll.
Gladvåldets svar på Lincoln. Här känns slaveriet mer närgånget skildrat, men varken det eller något annat är lätt att ta på allvar i en sådan här film där alla volymkontroller står kroniskt uppvridna till 11. Spaghettiwesternhyllning med en som alltid självlysande Christoph Waltz och en otypisk roll för Samuel L. Jackson. Hade Django Unchained varit aningen mer seriös, skulle den ha hamnat högre än på tredje plats, för underhållande är det.
Seriös film om jakten bin Laden, förvånansvärt nog kemiskt ren från amerikanskt flaggviftande. Stämningen är till största delen saklig och närmast dokumentär, och som följd därav är det mer intressant än spännande, fast den har sina laddade scener. På grund av det enorma bakgrundsmaterialet har man tvingats göra många hopp framåt i tiden, vilket ger ett lite hackigt intryck. Trots detta väldigt bra, och om Kathryn Bigelow inte hade vunnit för sin förra film The Hurt Locker hade hon nog gått hem med Oscarn för den här.
Tillsammans med Zero Dark Thirty ligger Argo på en märkbart högre nivå än övriga nominerade filmer, och den sistnämnda kniper förstaplatsen för att den helt enkelt är stramare och bättre sammanhållen. Argo är väldigt 70-talsbrun på det bra sättet, med spänning i Iran och humor i USA sammanfogat till en mycket lyckad helhet. Handlingen är extremt osannolik, och filmen hade troligen aldrig blivit finansierad om det inte vore så att dessa vansinnigheter ägt rum i verkligheten. Nämnas bör också de skickligt återgivna tidsbilderna från Iran. Ben Affleck går från klarhet till klarhet, och det är synd och skam att han inte är nominerad för bästa regi. ”This is the best bad idea we have. By far.”
Betyg: 8 av 10.
Så var det då det här med vinstchanserna. Vi är rörande överens om att Lincoln ligger bra till, men Linnea tror att Argo vinner, medan Mikael sorgligt nog utgår från att den gamle skäggige presidenten tar hem priset. Vi anar även att Life of Pi kan ha en chans.
Såg franska 60-tals-rysaren De Bestialiska häromdagen och kom på att en lista på de bästa trapporna i filmens värld borde göras. Och så här blev den. OBS Kan förekomma spoilers, framförallt i klippen.
#10: Spirited Away
Vi inleder listan med lite anime. Ingen trappa för folk med trapp- eller höjdskräck. Chihiro måste ta sig till Kamaji, ett spindelväsen som sköter ångpannorna i badhuset där den lilla flickan ska söka jobb, via den här inte särskilt stabila trappan och det går relativt bra. En rätt kul scen i en helt fantastisk film signerad Hiyao Miyazaki
#9: The Adventures of Robin Hood
Den färgglada och väldigt trevliga Robin Hood-filmatiseringen från 1938 innehåller en underbar svärdduell mellan titelfiguren (spelad av Errol Flynn) och Sir Guy och delar av den ikoniska fighten tar del i en trappa.
#8: A History of Violence
David Cronenbergs film A History of Violence fick en hel del uppmärksamhet för den här råa sexscenen i trappan. Ett bevis på att sex på film inte alltid behöver vara snyggt och dessutom en bra scen i en bra film.
#7: Psycho
Varje gång någon närmar sig trappan Bates hus i Hitchcocks mästerverk Psycho vet man att shit is going down. I denna briljanta scen är det detektiv Arbogast som får smaka på mamma Bates knivkonster.
#6: Rocky
Om jag skulle göra en lista på saker jag måste göra som filmkaraktärer gör så är ju springa uppför trapporna utanför Philadelphia Museum of Art given på den listan. Entrétrapporna till museet har blivit så förknippade med filmen så de kallas kort och gott The Rocky Steps.
#5: American Psycho
American Psycho är fantastisk mest för att man aldrig är riktigt säker på om man ska skratta eller må dåligt när man ser den och just denna scen är väldigt talande för just det. Det är ju något väldigt underhållande med att Patrick Bateman springer runt i endast joggingskor, blod och en motorsåg men samtidigt väldigt makabert.
#4: The Exorcist
The Exorcist är känd för två trappor egentligen och kanske framförallt den utomhustrappan som har kommit att kallas "The Exorcist steps". Men jag lägger fokus på trappan inuti huset där Regan gör sin patenterade spider walk. För övrigt måste jag tillägga att jag hatar den här filmen bara för att jag inte har vågat se hela, ja jag är blödig när det kommer till skräckfilmer, men en klassisk trappa är en klassisk trappa.
#3: Pansarkryssaren Potemkin
Kanske den mest klassiska trappscenen får man väl ändå säga om The Odessa Staircase-scenen från denna ryska stumfilmsklassiker från 1925. Det talas mycket om klippningen av den här fiktionaliserade filmatiseringen av massakern i Odessa och ja den är helt fantastisk och banade väg för hur film klipps än idag.
#2: Vertigo
Detta är också en klassisk trappscen sett ur ett tekniskt perspektiv och det är återigen Hitchcock som briljerar. I den rafflande avslutningen måste Scottie (James Stewart) springa efter Madeleine (Kim Novak) i ett klocktorn. För att simulera Scotties höjdskräck för tittarna så användes en teknik som kallas Dolly zoom men som efter denna film blev känd som Hitchcock zoom eller Vertigo zoom.
#1: The Shining
När jag gjorde första utkastet av listan så satte jag denna på nionde plats men efter att ha kollat klippen några gånger så inser jag att den här är solklar etta. Kubricks filmatisering av Stephen Kings innehåller en mängd av fantastiska scener men denna är nog min absoluta favorit. Jack Nicholson är ju expert på att se galen ut och här är han verkligen i sitt esse. I'm not gonna hurt you, I'm just gonna bash your brains in. Fullständigt briljant trappscen!
Det finns mängder med kända filmtrappor som inte kom med på listan. Vilken är din favorit?
Nästa vecka blir det topp 100-vecka. Då ska min årliga lista över det gångna årets 100 bästa låtar ta form, spellistan för topp 100-listan är för närvarande tom men kommer fyllas på allt eftersom och om allt går som det ska så ska den vara fullbordad på fredag.
I väntan på att mitt största listarbete för året så tänkte jag att jag skulle lista de tio bästa listorna.
#10: Inköpslistor
Inköpslistor är kanske inte alltid roligt men de är ju bra att ha och ibland kan det ju faktiskt vara ganska kul att skriva upp saker man ska köpa, typ filmer eller så.
Spielbergs klassiska film om hur Oskar Schindler hjälpte judar under förintelsen är ju faktiskt stark och bra och hans lista gjorde ju susen för många utsatta.
#8: Shortlists
Alltså en shortlist finns väl inte riktigt på svenska. Det är iaf en lista över kandidater till ett pris eller en post som har tagits fram från en längre lista kandidater. Jag tänker på brittiska Mercury-prisets shortlist iaf och den är alltid spännande när den kommer.
#7: Deathlist
När jag researchade lite om vad det finns för listor halkade jag in på den något morbida sidan deathlist.net. På den sidan listas de kända personer som det är störst sannolikhet att de kommer dö under det kommande året. Most likely att dö i år är gamle tågrånaren Ronnie Biggs som är med på listan för 13e gången. Morbit som sagt men jag kan inte hjälpa att tycka det är ganska intressant också.
#6: Death List Five
Jag fortsätter på dödstemat och går tillbaka till filmens värld. Death List Five är den listan som The Bride använder sig av under sin hämndresa i Tarantinos Kill Bill. Jag gillar filmen och därför gillar jag också listan.
#5: Trackslistan
Den här platsen får väl egentligen gå till topplistor i allmänhet, voxpop, billboard, tio i topp m.m., men den får personifieras av Trackslistan. Listprogrammet sändes i P3 mellan 1984-2011 och var väl stundtals det forum som gällde framför andra när det kom till vilken musik som gällde.
#4: Gästlista
Det är en speciell känsla att gå ut på klubb och stå på listan, man känner sig lite bättre än alla andra när man går förbi kön och går in gratis. Men såklart man samma nobody som vanligt med undantaget att man råkar känna någon som är bra på att fixa.
#3: IMDb's top 250
Har utvecklat någon slags hatkärlek till IMDb's lista över de 250 bästa filmerna. På senare år har det bara blivit en popularitets-lista där de största titlarna får skyhöga betyg av exalterade fans när de går på bio, det borde finnas någon tidsgräns för hur lång tid som måste gå innan en film får komma med på listan. Jag gillar verkligen listan trots allt och det är alltid kul att se hur många av dem man har sett.
#2: Önskelistor
När man var liten var det nästan roligare att skriva önskelistan än att få de saker man hade önskat sig. Nu förtiden återfinns min enda önskelista på discshop och den är nästan lika trevlig som barndomens lista. Jag älskar att gå igenom discshops sortiment och lägga in filmer jag vill ha på önskelistan.
#1: Spellistor
Tänker framförallt på spellistor, eller playlists, på Spotify eller iTunes eller dylikt, nutidens blandband alltså. På ett sätt finns det ju en större charm med blandband/blandskivor men enkelheten och valmöjligheterna när man gör listor idag är njutbara och så klart kan man ju göra oändligt mycket större listor än vad man kunde göra på blandband. Spellistan toppar alltså listan över bästa listor.
Singelpappor tilltalar mig av någon outgrundlig anledning, tycker det finns något väldigt fint med ensamstående fäder. Så varför inte göra en lista över mina tio fiktiva favoriter i området.
#10: Goofy Goof (A Goofy Movie/Goof Troop)
Mer känd som Långben för oss svenskar och kanske mer känd som barnlös också men har man vuxit upp med Disneydags så vet man, tack vare serien Goof Troop, att han då och då har en son vid namn Max. I de 79 avsnitt som serien består, plus långfilmen A Goofy Movie, försöker Långben, trots sin klumpighet, uppfostra sin son så gott det går. Samtidigt är hans fru "up there among the stars".
#9: Frank (28 Days Later)
Förre taxichauffören Frank (Brendan Gleeson) gör så gott han kan för att överleva zombieattackerna i sin barrikaderade lägenhet tillsammans med sin dotter. Han klarar det ganska bra och blir även som en faderfigur till Jim och Selena (huvudkaraktärerna i filmen) som dyker upp hemma hos Frank. Den näst bästa singelpappan i postapokalypstider.
#8: Burt Hummel (Glee)
Ok, så jag kollade på Glee de första två säsongerna, big deal. Den serien är vad den är men jag måste ändå säga att jag verkligen uppskattade fader-son-relationen mellan Burt och hans homosexuelle son Kurt. Den var väldigt fin. Visserligen gifter sig Burt sedermera men det är i början när han är singel som han är som bäst.
#7: Chas Tenenbaum (The Royal Tenenbaums)
Matematik- och businessgeniet Chas (Ben Stiller) är en av sönerna till den minst sagt strulige Royal Tenenbaum. Chas i sin tur har två egna söner, Ari och Uzi, som han är väldigt rädd om, framför allt efter att deras mamma dog i en flygkrasch. Dessutom har alla tre alltid matchande träningsoveraller vilket är awesome.
#6: Bernard Berkman (Squid and the Whale)
Jeff Daniels karaktär i fantastiska Squid and the Whale är kanske inte så älskvärd och han är väl inte direkt någon superfarsa. Hans litterära karriär går stadigt utför och hans fru lämnar honom. Hans äldsta son ställer sig dock på hans sida men ja, inget går särskilt bra för Bernard ändå. Han vinner dock i pingis mot den yngre sonen, alltid nåt.
#5: Marlin (Finding Nemo)
I en av Pixars bästa så är fadern och sonen inte tillsammans särskilt mycket, men Marlins hängivenhet till att hitta Nemo är beundransvärd. Ett tips är att inte läsa på om riktiga clownfiskars reproduction-system, filmen kan bli lite jobbigare att titta på filmen efter det.
#4: Louis C.K. (Louie)
Återigen är det serien Louie som gav inspiration till en lista. Komikern Louis C.K. spelar sig själv i serien och precis som i verkliga livet så har han två små döttrar som han tar hand om halva veckorna. Han gör det väldigt bra även om han har lite svårt att ha komplicerade konversationer med dem, men han försöker iaf.
#3: Man (The Road)
Och så bästa postapokalyps-farsan. Den namnlösa pappan (som figurerat på listan tidigare) gör allt för att skydda sin son på vägen till stranden genom det förstörda och farliga landskapet. Kan varmt rekommendera både boken och filmen, boken är för övrigt den enda bok jag gråtit till, allt tack vare den fin och sorgliga far-och-son-relationen.
#2: Michael Bluth (Arrested Development)
Min absoluta favoritserie kretsar framför allt kring en singelpappa så självklart måste han hamna högt på den här listan. Michael (Jason Bateman) har det inte lätt som ensamstående far, dels måste han hålla koll på alla andra familjemedlemmar och samtidigt försöka få ordning på familjens företag och under tiden även försöka uppfostra sin son George Michael (Michael Cera). Det går väl inte alltid jättebra men han gör så gott han kan.
#1: Pappa Åberg (Alfons Åberg)
Alfons Åberg var och är väldigt bra och Alfons pappa är så himla fin. Han gör ett bra jobb med att ge Alfons ett bra liv och lär honom kloka ord som "ordning och reda, pengar på fredag" och "var sak har sin plats". Sen är det ju coolt att han röker pipa och utöver det så är han en jäkel på att laga pannkaka. Kan rekommendera pannkaks-avsnittet om man vill se Pappa Åberg i sitt esse.
Har sett väldigt lite ny film under 2012 känns det som men det finns ingen anledning att sörja för det utan jag väljer istället att se fram emot vad som kommer nästa år. Framförallt dessa tio filmer som har premiär i Sverige under 2013:
Det känns spontant som 2013 kommer att bli ett sci-fi-år, eller har det inte varit mycket sci-fi senaste åren över huvud taget? Hur som helst i Tron: Legacy-regissörens andra film så återvänder Tom Cruise till en förstörd jord för att fixa lite grejer men allt går inte enligt planerna. Känns som filmen har potential till att bli en stark trea/svag fyra eller så blir det en kalkonrulle.
Filmen om Alfred Hitchcock har redan haft premiär i USA och har väl fått ganska ljummen kritik och redan när det var tal om att det skulle komma en Hitchcock-film kände jag mig lite skeptisk till hur det skulle gå ihop, vad skulle den handla om? Till slut så visar det sig att den handlar om Hitchcocks (spelad av Anthony Hopkins) relation med sin fru Alma (Helen Mirren) under inspelningen av Psycho. Även om jag fortfarande är lite tveksam så kan det ju vara kul att se "behind the scenes" på en av mina favoriter bland Hitchcocks filmer.
Alfonso Cuarón har i och med Children of Men gjort en av 2000-talets absolut bästa filmer så här långt. Nu, 7 år senare, kommer hans nästa film. Den ska handla om astronauter som försöker ta sig tillbaka till jorden efter problem med deras rymdfarkost. Det ska bli väldigt spännande att se vad Cuarón hittar på även om jag blir lite fundersam över att det är George Clooney och Sandra Bullock som har huvudrollerna, känns inte helt hundra.
Sydafrikanen Neill Blomkamp kom från ingenstans 2009 med den överraskande bra filmen District 9. Hans andra film kommer nästa år och han kör vidare på sci-fi-spåret. Elysium utspelar sig år 2159, en tid då samhällsklyftorna är oproportionerligt stora. Den rika klassen människor lever på en rymdstation som heter just Elysium medan de fattiga får bo kvar på en jord som har körts i botten. Jodie Foster spelar en politiker som vill lagstadga att ingen får flytta in i lyxrymdstationen medan Matt Damon är en av de fattiga som vill dit.
Mera sci-fi! Men inte vilken sci-fi som helst utan Stålmannen. Jag har aldrig varit något stort fan av Superman (även om jag gillade Lois & Clark när jag var liten) och ytterligare en reboot känns ju lite segt. Men. Zakk Snyder regisserar och Chris Nolan & David S Goyer skriver manus. Männen bakom 300/Watchmen och Batman-trilogin ligger alltså bakom och trailern ser ju smått episk ut. Jag kan nog tänka mig att bli ett Superman-fan.
Känns lite konstigt att ha en musikal baserad på en bok jag inte läst på femte plats. Jag gillar ju inte ens musikaler. Trailern fick mig dock på andra tankar. Tom Hooper, som gjorde fantastiska The King's Speech häromåret, regisserar och i rollerna syns bl a Hugh Jackman, Anne Hathaway och Russell Crowe. Kan jag bli ett Superman-fan kan jag väl bli ett musikal-fan också.
Abraham Lincoln: Vampire Hunter såg jag på bio i år och även om jag gillar konceptet så lämnade utförandet mycket mer att önska. 2013 kommer en seriös Lincoln-film. Steven Spielberg regisserar med allt vad det innebär, både på gott och ont, storslaget och välregisserat lär det bli iaf. Stora dragplåstret för min del är dock att det är enastående Daniel Day-Lewis som har titelrollen. Bara att börja spara skägget.
Äntligen! Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost återförenas för den avslutande delen i Blood and Ice Cream-trilogin (Som inleddes med Shaun of the Dead och Hot Fuzz). Filmen handlar också om återförening; fem ungdomsvänner träffas igen 20 år efter ett försök till en episk pubrunda för att återigen testa lyckan och kanske till slut nå den mytomspunna puben The World's End. En pubrunda som visar sig betyda mycket mer för mänskligheten än någon kunnat tro.
Tarantino alltså, jag blir aldrig riktigt klok på den mannen. Eller snarare jag blir aldrig klok på min uppfattning av den mannen. Jag kan aldrig veta säkert om jag älskar hans filmer eller inte. Oavsett vilket så är det ju omöjligt att inte bli kissa-på-sig-exalterad när man ser trailern för hans kommande western-film. Jamie Foxx spelar Django, en slav som friköps av Christoph Waltz karaktär för att tränas upp till att bli bounty hunter. Leo DiCaprio som bad guy känns också spännande.
SOM jag har väntat på den här filmen. Paul Thomas Anderson är min absoluta favoritregissör och kommer nu äntligen med sin sjätte film. The Master handlar om Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som inte har det så lätt efter att återvänt från sin militärtjänst under WW2. Han kommer i kontakt med en kult och dess ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). Kan kulten hjälpa honom? Om det är kissa-på-sig-exalterad på Django-trailern så är det ingenting mot för hur jag känt när jag sett de olika trailers som kommit för The Master. Så fruktansvärt snyggt och den verkar helt fantastisk på alla sätt och vis. SOM jag längtar efter den här filmen. Kan det inte bli 1:a Februari nu?!
Har inte varit hemma så mycket på sistone så listorna har uteblivit, här kommer en åtminstone to make up for it.
Att bryta den fjärde väggen är en term som ursprungligen kommer från teatervärlden, redan de gamla grekerna bröt den fjärde väggen. Det innebär att karaktärerna i teatern, eller filmen eller dylikt, är medvetna om att de är med i en pjäs eller film och adresserar publiken eller bryter sin roll.
Tänkte lista mina tio favoriter i filmvärlden på detta tema. OBS SPOILERS
#10: High Fidelity
John Cusacks karaktär i nick Hornby-filmatiseringen har ständigt konversationer med publiken och försöker tolka livet och kvinnorna han möter tillsammans med oss som tittar.
#9: JFK
Under Jim Garrisons (Costner) tal i slutet av filmen tittar han på juryn men kameran hinner röra sig lite så att Costner tittar in i den innan han säger "It's up to you", alltså att det är upp till oss vad vi vill tro på. En subtil men smart brytande av fjärde väggen.
#8: Layer Cake
Jag hade nyligen en lista om namnlösa karaktärer och Daniel Craigs huvudkaraktär i Layer Cake fanns med. XXXX, som karktären heter i rollistan, avslutar filmen med att vända sig och gå från berättarröst till att prata direkt till publiken och säga "My name? If you knew that you'd be as clever as me."
#7: Spaceballs
Mel Brooks gillar att bryta fjärde väggen och gör det väl i nästan alla hans filmer. Oftast och roligast gör han det nog i Star Wars-parodin Spaceballs. Och roligast där är när the bad guys, hänförda av Dark Helmet, tar fram en kopia av just filmen Spaceballs och spolar förbi där de är för tillfället i filmen för att ta reda på vad the good guys hittar på härnäst.
#6: Kiss Kiss Bang Bang
En av de bästa berättar-rollerna görs av Robert Downey Jr. i denna något bortglömda men hysteriskt roliga film. Roberts karaktär, Harry, ursäktar sig genom filmen för att han inte gör ett bra jobb som berättare och backar tillbaka i historien då och då när han har glömt något. Filmen avslutar med att Harry talar direkt till kameran och publiken i ett försök att "wrap up the movie and leave the people with a message."
#5: Fight Club
Fight Club leker med tittaren genom hela filmen och självklart bryter karaktärerna fjärde väggen vid tillfällen. Framförallt när Edward Nortons karaktär berättar om vad Tyler Durden (Brad Pitt) gör på fritiden, som att jobba i en biograf och klippa in en bildruta porr i barnfilmer. Detta återkommer även i slutet av Fight Club när en bildruta av ett manligt könsorgan klipps in.
#4: Airplane!
Det är tämligen vanligt i komedier att fjärde väggen bryts och det händer ganska ofta i parodifilmen Airplane! Bäst är när en liten kille får komma fram och kika i cockpit där bl a basketspelaren Kareem Abdul-Jabbar spelar piloten Roger Murdock. Killen tycker att piloten ser ut som Kareem men Roger försäkrar om att han måste tagit fel på person men blir lite nervös. Efter tjat och kritik från killen får Kareem nog och slutar spela Roger och försvarar sitt basketspelande.
#3: Annie Hall
En klassisk Woody Allen-scen är ju i hans mästerverk Annie Hall när han står i en biokö och killen bakom, en besserwisser-douche, börjar mala på om Marshall McLuhan. Woody Allen får nog, bryter fjärde väggen och frågar publiken vad man ska göra vid såna här tillfällen varpå den dryga killen hakar på och säger till publiken att han får väl tycka vad han vill. Det slutar med att Woody Allen går och hämtar Marshall McLuhan himself som håller med om att den dryga killen är en idiot.
#2: Monty Python & the Holy Grail
Monty Python-gänget gillar också att bryta fjärde väggen i sina filmer och serier, inte minst i deras roligaste film
The Holy Grail. Bl a så presenterar berättaren publiken för "Scene 24, a smashing scene with some lovely acting", vid ett tilfälle där riddarna jagas av ett monster i en animerad scen så dör animatören och riddarna kan äventyra vidare, i ett montage så bråkar de olika karaktärerna om vilken scen som varit bäst och slutligen så stoppas hela filminspelningen av polisen.
#1: Funny Games
Det var aldrig något snack om vilken film som skulle toppa den här listan. Michael Hanekes jävlas-med-tittarna-film Funny Games bryter fjärde väggen på ett sjukt irriterande men samtidigt mästerligt sätt. Två killar tillfångatar och torterar en familj i familjens egna hem. Den ena av kidnapparna ställer ofta frågor till tittarna vad vi tycker ska hända härnäst men det hela når sin kulmen när kvinnan i familjen lyckas få ett övertag och skjuta en av förövarna. Då plockar den andre lugnt upp fjärrkontrollen och spolar tillbaka filmen så att han kan förhindra detta så att båda galningarna kan fortsätta tortera familjen. Haneke, så får man inte göra, jag hatar dig. Och därför älskar jag dig.
Sitter och kollar på Roman Polanskis Cul-de-sac från 1966 och känner att svartvita filmer borde göras oftare än idag. Här är mina 10 favoriter från de senaste 20 åren som är helt filmade i svartvitt (Ingen Sin City eller Schindler's List alltså)
Jag får sluta ha med filmer jag inte sett men jag älskar ju Christopher Nolan och ska jag ha med någon film jag inte sett på den här listan så känns hans debutfilm rätt given. Om den bara kan släppas på dvd nån gång.
Första två segmenten från Jim Jarmusch film kommer kom faktiskt redan på 80-talet men det spelar ingen roll. Episoderna i den här filmen handlar om kända människor som röker, dricker kaffe och pratar med varnadra. Vissa är riktigt skoj, andra är väl sisådär. Mina favoriter är Alfred Molina & Steve Coogan, Jack & Meg White och Iggy Pop & Tom Waits.
Michael Haneke är en väldigt intressant regissör, lite för intressant nästan. Funny Games och Dolt Hot är fantastiska filmer så jag hade höga förväntningar på denna film, framförallt väntade jag på någon Haneke-twist men den uteblev (tror jag, man kan aldrig vara säker med honom). Det vita bandet är trots allt en bra film, väldigt creepy.
Det är svårt att inte gilla George Clooney. Denne charmige man är även en mycket kompetent regissör de visar han inte minst genom denna svartvita film om kampen mellan TV-reportern Edward R Murrow och kommunistjagande senatorn Joseph McCarthy på 50-talet.
Vad är det egentligen med reigösser som gör sina debutfilmer i svartvitt? Hur som helst, Kevin Smiths debut, Clerks, är en av de roligare komedierna på 90-talet. Fantastisk dialog som utspelar sig under Dante Hicks olyckliga dag i sin lilla butik.
Michel Hazanavicius stumfilm om stumfilm som tog alla med storm nyligen och vann oscar för bästa film och allt. Ja, jag tycker väldigt mycket om den också. Väldigt välgjord, charmig och fin även om storyn inte är så nyskapande kanske. Modigt att göra en old fashioned stumfilm i vilket fall som helst.
Tillsammans med Big Fish så är detta min favoritfilm med Tim Burton, en fantastisk biopic om "tidernas sämsta regissör" här spelad av Johnny Depp. Väldigt rolig men samtidigt också sorglig. Väldigt fint och djupt just med vänskapen mellan Ed och avdankade skräckskådespelaren Bela Lugosi (bra gestaltad av Martin Landau)
På tal om biopics, det här är nog min favorit när det kommer till musikaliska sådana. Anton Corbijn film (ännu en svartvit debut för övrigt) om Joy Division-sångaren Ian Curtis tragiska och korta liv är fantastiskt vacker och väldigt, väldigt bra. Vare sig man är bekant med Joy Divisions musik eller inte så bör man se denna film.
Kanske bröderna Coens bästa film, helt klart topp tre. Bröderna är väl mest känd för sina mörka komedier men det är nog när de skruvar ner humorn och drar sig mot svart drama som de är som bäst som i denna och den ännu mer sedda No Country for Old Men. Billy Bob Thornton är grym i huvudrollen och James Gandolfini, Frances McDormand och Tony Shaloub m fl gör riktigt bra ifrån sig i birollerna.
EDIT: Insåg ett stort misstag med denna lista så har fixat lite, V från V for Vendetta (som ju alltså har ett namn i serieromanen) har fått ge plats åt den nya #2 på listan.
Igång med listandet igen. Här kommer de 10 bästa huvudkaraktärerna i filmer som inte har något namn. (Kanske lite spoilers eventuellt)
Den här hade säkert kommit högre upp men jag ska ärligt säga att jag faktiskt inte har sett filmen än. Har den på dvd och har länge sett fram emot att se den men det har inte blivit av än. Har höga förhoppningar för filmen och Ryan Gosling är ju aldrig fel så en plats på listan förtjänar den ändå.
#9: The Illusionist i filmen L'illusionniste (Jean-Claude Donda)
2003 gjorde Sylvain Chomet den fantastiska Trion från Belleville och sju år senare kom han med sin andra film. Filmen handlar om en gammal fransk illusionist som på ålderns höst prövar lyckan i Skottland, väl där stöter han på en ung flicka och deras vänskap växer sig starkare. En väldigt fin historia som bygger på ett manus av den franske filmlegendaren Jacques Tati och är lika underbart animerad som Belleville.
#8: He & She i filmen Antichrist (Willem Dafoe & Charlotte Gainsbourg)
Har fortfarande svårt att veta vad jag tycker om denna film. Lika svårt att älska den som att ogilla den och det är väl ganska typsikt när det kommer till Lars von Triers filmer. Paret i filmen, som bosätter sig i en stuga pga sorgen efter deras barns död, går det ju inte så bra för och deras förhållande och respektive psyken blir bara sämre ju längre tiden går. Värda en plats på listan är de iaf.
Det var längesen jag såg den här filmen men jag kommer ihåg att jag gillade den iaf. Daniel "Bond" Craig spelar den namnlöse huvudkaraktären som är en badass drugdealer. För övrigt Matthew Vaughns regidebut som numera är mest känd som killen som kanske ska regissera Star Wars 7.
Den här platsen är egentligen tillägnad Charlie Chaplin in general. Med bara några få undantag så hade hans karaktärer inget namn. Mest känd är väl hans "Tramp"-karaktär men The Great Dictator är min favorit med Chaplin, i vilken han visserligen utöver den judiske barberaren spelar en karaktär med ett namn nämligen Hitler-kopian Hynkel, så därför får den stå som nummer 6 på listan.
Hero är kanske inte världens bästa film men fy satan vad vacker den är. Alla färger och alla vackert koreograferade fighter gör det till ett 100 minuter långt konstverk. Jet Li's sluga och skickliga namnlösa karaktär har en given plats på den här listan.
Även om Clintans karaktär heter Blondie i rollistan till den här filmen och Joe och Monco i föregångarna A Fistful of Dollars respektive For a Few Dollars More så är karaktären mest känd som "The man with no name" och den här listan hade inte varit komplett utan en stenhård, ponchobärande Eastwood.
#3: Guy & Girl i filmen Once (Glen Hansard och Marketa Irglova)
En av mina favorit-kärleksfilmer. Glen och Marketa, som var tillsammans på riktigt både musikaliskt och romantiskt när filmen gjordes, spelar de namnlösa huvudkaraktärerna vars kärlek till musik kickar igång deras kärlek till varandra. Fantastisk musik ackompanjerar denna fina kärlekshistoria som inte är som alla andra kärlekshistorier på film.
#2: Man & Boy i filmen The Road (Viggo Morthensen och Kodi Smith-McPhee)
En av de bästa filmerna jag sett senaste 10 åren och det är väldigt mycket tack vare skådespelet och kemin mellan Viggo och Kodi. De har en ganska tuff uppgift att bära upp mer eller mindre hela filmen själv men som de gör det. Ännu tuffare uppgift har de karaktärer som de spelar, överlevnad är verkligen lätt i denna postapokalyptiska film.
#1: The Narrator i filmen Fight Club (Edward Norton)
Heter han Jack? Heter han Cornelius? Heter han Tyler Durden? Man får aldrig veta säkert men det jag däremot vet är att Edward Norton i och med rollen som Narrator följde upp sin fina insats i American History X med en kanske ännu bättre rollprestation. En av mina absoluta favoritfilmer är Fight Club hur som helst och förstaplatsen känns rätt given. I am Jack's complete lack of surprise.
Jobb och The xx fantastiska konsert satte stopp för gårdagens lista så här kommer en lista över bästa Batmanklippen från 60-talsserien (och filmen) en dag försenad.
#10: Kapow!
En av alla fantastiska fightingscener. Denna gången mot Penguin men som vanligt med högklassig action och traditionsenliga "Kapow!" title cards.
#9: Holy Robin!
Batmans ständige sidekick levererade en hel drös med oförglömliga Holy-repliker. Min favorit är nog "Holy missing relatives". Tycker för övrigt att Joseph Gordon-Levitt åtminstone hade kunnat sagt "Holy roadblocks" i The Dark Knight Rises.
#8: Bat swatter
När Penguin släpper lös tre Lygerianska borrflugor och The Insectiside Batbomb är i batmobilen så får man helt enkelt ta fram the Bat swatter.
#7: Laughing gas
When confronted with Laughing Gas remember to take a Sad Pill!
#6: Batman klubbar loss
Batman visar prov på some serious dance moves! Gillar för övrigt hur Robin nästan lite perverst diggar ute i batmobilen.
#5: Killer bee
Vad du än gör, don't loose your cool när du stöter på ett afrikanskt mördarbi. Plus såklart för varningsskylten.
#4: Råttfångaren i Gotham
Den maskerade hjältetrion är väldigt musikalisk och inte särskilt förtjust i mekaniska färgglada möss. Just play Robin!
#3: Some days you just can't get rid of a bomb
How The Dark Knight Rises should have ended (and almost did). En av de bästa scenerna från Batman: The Movie som jag kan rekommendera alla att se för att få sig ett gott skratt.
#2: Batman vs Joker surf battle
Ett klipp jag återupptäckte igår. Det är så bisarrt så man vet inte vart man ska ta vägen. Hela setuppen är sjuk, specialeffekterna är ju på sin höjd mediokra (om man ska vara snäll), badbyxorna som Batman och Jokern har ovanpå sina vanliga outfits är hysteriska och Jokerns kavvaboonga är jäkligt kul. Batmans Shark Repellent Spray gör också ett framträdande som är ännu viktigare i nästa klipp.
#1: Shark Repellent Bat Spray
Spola fram till ca 6 minuter för en av de mest intensiva actionscenerna någonsin. Jag blir helt mållös av den här scenen, bilderna talar för sig själv. Men ja, hajen sprängs när den landar i vattnet. Hajen sprängs. 'Nuff said.
Den femtioandra Disneyklassikern, Wreck-It Ralph, är en film jag ser fram emot. Som tvspels-entusiast så ska det bli kul att se en animerad film som handlar om just det och som dessutom har med massa klassiska spelkaraktärer i filmen. Den kommer inte till Sverige förrän februari nästa år men den gick upp på bio i USA redan förra veckan.
Därför blir dagens lista i Disneys tecken. Förra hösten bestämde jag mig för att ta mig genom alla 51 Classics, ibland var det mediokert, ibland var det outhärdligt men det finns trots allt en del guldkorn. Jag gjorde en sammanfattning av varje film som du, om du har extremt lite att göra, kan läsa på min gamla, och förmodligen nedlagda, blogg. Vad jag inte gjorde var en topp 10-lista över de bästa filmerna så här kommer den:
#10. Fantasia
Ett spänande och lyckat experiment från Disney. Vackert animerad till fin klassisk musik. Plus för den läskiga djävulen i sista delen av filmen.
#9. Beauty and the Beast
Starten på det stora 90-talet för Disney (eller det började väl egentligen 89 med Lilla Sjöjungfrun). En väldigt fin film som jag nästan grät till av någon anledning.
#8. Pinocchio
Den andra klassikern som jag håller lite högre än Snövit. En bra, lite skruvad och rätt hemsk film. Kom ihåg att jag blev ganska rädd för den när jag var liten och, ja, när alla barnen blir förvandlade till åsnor är ganska läskigt.
#7. The Lion King
Den här var nog största favoriten när jag var åtta år och även om den inte åldrats lika bra som nummer ett på denna lista (som var min andra favorit som liten) så håller den fortfarande hög klass.
#6. The Jungle Book
En klassisker som kanske är lite söndertjatad för delen som visas på jul men utöver den biten så är det en riktigt bra film. Rolig och full av liv men ändå innehållandes ett mörker och djup.
#5. Winnie the Pooh
Nu pratar jag alltså om den senaste Nalle Puh-filmen och inte den som kom på 70-talet. Den nya är väldigt fin och gullig och varm och mysig. Jag mådde väldigt bra när jag såg den och det är ett bra betyg tycker jag.
#4. The Hunchback of Notre Dame
Åh vad jag önskar att jag kunde säga att denna är nummer ett. Jag får gåshud bara jag tänker på inledande musiknumret och stora delar av filmen är det bästa av alla Disneyklassiker. Tyvärr så förstörs den av humorn, filmens komiska inslag i form av de tre stenfigurerna är bara tråkiga och malplacerad. Synd på en så bra film.
#3. The Emperor's New Groove
The Emperor's New Groove är nog den film jag skrattade mest åt när jag tittade genom alla 51 filmer. Inte så Disney-ig humor och det är väl kanske därför jag gillade den så mycket. Filmen i övrigt är helt ok också.
#2. The Great Mouse Detective
The Great Mouse Detective, eller Mästerdetektiven Basil Mus som den heter på svenska, är en underbar version av Sherlock Holmes. Den har härliga karaktärer, en härlig dos humor, en underbar skurk och en spännande avslutning. En riktigt bra film som tyvärr känns lite bortglömd bland Disneyklassikerna.
#1. Aladdin
Jag älskade Aladdin när jag var liten och jag gillar den nästan lika mycket i vuxen ålder. Den har ju allt som gör en Disneyfilm och framförallt har den Anden, som gör sig bäst på originalspråket med Robin Williams som röstskådespelare.
BONUS! Topp 5 sämsta Disneyklassikerna:
#5. The Sword in the Stone
En fruktansvärd tråkig film där det inte händer någonting förrän den är slut typ.
#4. Melody Time/Fun and Fancy Free/Make Mine Music/Three Caballeros/Saludos Amigos
Alla dessa segment-filmer som Disney gjorde på 40-talet när de hade dåligt med folk och pengar under WW2. Alla är typ lika dåliga.
#3. Home on the Range
Den här filmen är så fruktansvärt fult animerad. Dessutom är den är riktigt tråkig på alla sätt.
#2. The Black Cauldron
En helt bedrövlig film med kanske världens värsta karaktär vid namn Gurgi. Får rysningar obehag när jag tänker på honom.
#1. Dinosaur
Den absolut sämsta Disney-filmen! Gräsligt dataanimerad, hemskt tråkiga karaktärer och verkligen ingenting av värde.
