Topp 3

Jag har alltid älskat tv-spel och allt började med Nintendos 8-bitarskonsoll. Jag är fortfarande en sucker för NES och likaså musiken som tillhörde spelen. Dels för nostalgin och dels för att det ofta var grymt bra musik framförallt med tanke på de väldigt begränsade medel kompositörerna hade att leka med. Hur som helst här är mina 10 favoritlåtar från Nintendo Entertainment System, givetvis bara en låt per spelfranchise.

 

 

 

Egenligen ett rätt uselt spel men jag gillade det av någon anledning när jag var liten, kanske berodde det på musiken. En minimalistisk men härligt svängig låt får man höra när man förstör väggar och dylikt.

 

Likt Wrecking Crew är Little Nemo ett ganska bortglömt spel. Ett riktigt bra plattformspel är det iaf baserat på en serie från början av 1900-talet. Första låten är verkligen passande för de äventyr man är på väg att ge sig ut på i drömriket. 

Ett väldigt hyllat beat em up-spel som jag faktiskt inte har spelat men jag blir ju jäkligt sugen när jag hör musiken. Låten andas både action och mystik och passar utmärkt till ett Batman-spel.

Döptes om till Probotector i Sverige (där censuren ändrade alla personer till robotar) men är väl nog mest kännt som Contra ändå. Precis som Batman-låten så är låten till första banan en riktigt actionpackad-låt och man man känner hopp när man kastas in i djungeln och direkt börjar leta efter en Spread gun.

 

Capcom gjorde en hel del mycket bra licens-spel bl a ett baserat på Disneydags-klassikern Räddningspatrullen. Ett roligt och bra plattformspel som hade mycket bra musik där låten till bana J sticker ut som den bästa.

Ett väldigt ustkällt spel i en annars hyllad spelserie. Jag har inte spelat tvåan särskilt mycket men har förstått att det finns väldigt många brister. Spelet har dock bra musik och då framförallt låten Bloody Tears som sedan återkommit i senare Castlevaniaspel.

Den är ju känd från Super Mario Bros 2 men egentligen är den här låten från Doki Doki Panic, spelet som omvandlades till Super Mario 2 i västvärlden pga att det riktiga Mario 2 var för svårt. Så bästa Mario-låten är alltså ingen Mario-låt men den här glada låten passar verkligen till rörmokarens smått surrealistiska äventyr.  

 

Mega Man-spelen har mängder av bra låtar men den bästa kommer från första delen av sista banan i andra spelet. Låten speglar den futuristiska action som spelet innehåller och den gör att bra jobb att förbereda inför den stundande bossfighten.

Ett av de mest klassiska spelen och en av de mest klassiska tv-spelslåtarna. Det släpptes 1986 och då var tekniken för att göra musik i tvspel långt ifrån välutvecklad vilket såklart hörs men det är sjukt imponerande att de trots de sparsamma resurserna lyckas göra en sådan episk låt. Varje ton osar verkligen äventyr.

Capcom kniper förstaplatsen med ytterligare ett Disney-spel. Den här gången är det Joakim von Anka som är huvudpersonen, ankan som är så hungrig på skatter att han åker till månen för att hämta artefakter. Med sig på resan har han dock bästa 8-bit-låten som gjorts. Både en bra äventyrskänsla och lite sci-fi-stämning i låten, en fantastisk låt till ett fantastiskt spel kort och gott.

Lika bra att få ett ordentligt bokslut på musikåret 2012. Efter att ha listat de 100 bästa låtarna förra veckan så avslutar jag nu med att ranka de tio bästa albumen från det gångna året.

 

 

 

Det här är albumet på listan jag lyssnat minst på men det hade räckt om låten Laura, som sånär snuvade åt sig förstaplatsen bland årets låtar, varit det enda bra spåret på skivan. Nu är det ju inte så utan Natasha Khan's tredje album innehåller en mängd bra låtar även om ingen kommer upp i samma nivå som den fruktansvärt vackra Laura.

 

Bästa spår: Laura

 

 

I väntan på The Knife's kommande album så är det skönt att ha Niki & the Dove's debutalbum att lyssna på. Den lite poppigare varianten av The Knife/Fever Ray består av stockholmarna Malin Dahlström och Gustaf Karlöf och de har gjort en riktigt bra debut och det ska bli väldigt intressant att se vad de kan hitta på härnäst. Jag hör gärna mer av deras episka klubbmusik iaf.

 

Bästa spår: DJ, Ease My Mind

 

 

 

George Lewis Jr's, aka Twin Shadow, andra album är ett typiskt album som är riktigt bra utan låtar som sticker ut särskilt mycket. Förutom superlåten Five Seconds då som kom sexa bland årets låtar. Bortsett från den så är Confess ett rusikgt bra album rakt igenom men den saknar de där låtarna som man kan nöta en och en. Man får nöta hela albumet istället helt enkelt.

 

Bästa spår: Five Seconds 

Efter det utsökta debutalbumet från 2009 hoppades jag nästan att The xx inte skulle släppa någon mer skiva. Det gjorde de ju såklart och lika givet som att uppföljaren skulle komma lika självklart är det att den inte kommer upp i samma nivå som debuten. Men när man kommer förbi det här med att jämföra så inser man att Coexist också är ett fantastiskt album. Som lågmälda ton som i föregångaren dock blandat med lite mer dans-beats vilket gjorde sig riktigt bra live.

 

Bästa spår: Angels

Odd Blood var 2010 års bästa album. Årets bidrag från Yeasayer var lite svårare att ta till sig och det krävdes ett gäng lyssningar och en livespelning innan jag insåg dess kvalitet. Fragrant World liknar mer den psykadeliska debuten All Hour Cymbals än det lite mer poppiga albumet från 2010 och efter att ha gett det några chanser så inser jag att det inte är något fel med det egentligen.

 

Bästa spår: Reagan's Skeleton

Animal Collective är inte lätta att ta till sig det är ett som är säkert. Deras fantastiska album från 2009, Merriweather Post Pavilion, var lite mer rättfram men det tog ett tag innan den fastnade. I och med uppföljaren, Centipede Hz, är de tillbaka i det mer experimentella och skruvade och det tog ett antal lyssningar förrän jag älskade albumet.

 

Bästa spår: Applesauce

 

 

Som jag nämnde i genomgången av årets låtar så var det här första skivan med min favorit-soloartist som verkligen fastnade med en gång. Redan innan skivan släppts så älskade jag den tack vare Everybody Hurts, Korallreven & Vintergatan och Askan är den bästa jorden. Dessa tre bildar årets kanske starkaste inledning på ett album. Temat är ensamhet men Krunegård lyckas ändå förmedla något slags hopp tack vare sin musik och sina texter.

 

Bästa spår: Korallreven & Vintergatan

Claire Boucher slog igenom stort men ändå lite i smyg med sitt tredje album, Visions. Känns som det inte snackats så mycket om henne ändå har hon nått många lyssnare och hamnat högt på många årslistor. Så även på min. Trea bland årets låtar med Genesis och trea även här bland årets album. Hennes musik är lite som om Dream pop skulle gå på klubb och röja loss. Det är oerhört vackert men samtidigt väldigt dansframkallande.

 

Bästa spår: Genesis 

 

 

Länge var den här obestridlig etta bland årets album. Den nöttes flitigt i omgångar och allt nådde sin kulmen när jag fick höra de flesta låtarna live under Way Out West. Blandningen av normal indiepop och mindre normala rytmer och ljud praktiseras med perfektion av denna skotska kvartett och resultatet blir ett av årets mest dansanta album. Även fast det inte riktigt känns så på musiken så kan man inte sitta still till den.

 

Bästa spår: Default

Efter att jag hörde att den här var favorit till att vinna brittiska Mercury-priset för årets album tänkte jag att jag fick ge Alt-J en ny chans. Jag lyssnade på albumet och insåg redan under Intro att ja, jag förstår varför den här lovordas. Lyssnade vidare och det var tydligt att det här var ett bra album. Sen lyssnade jag igen. Och sen igen. Och sen en gång till. Under några veckor lyssnade jag knappt på något annat och efter de veckorna kunde jag inte se hur något album skulle hamna högre än An Awesome Wave på årets lista över bästa album.

 

Bästa spår: Dissolve Me

Efter fest och beslutsångest så har vi nu, lite försenat, kommit fram till den absoluta toppen, de tio bästa låtarna från 2012.

 

Precis som med bandets förra låt så är Applesauce en väldigt händelserik låt, man får knappt någon chans att andas, och det är väl lite hela grejen med Animal Collective de är ständigt i rörelse och det är det  som gör dem så intressanta. Albumets andra singel handlar om frukt och livet typ och det tog lite extra lång tid innan jag uppskattade låten men när den till slut gjorde det blev det min favorit och det räckte till en tiondeplats.

Hade The Knife/Fever Ray varit mer pop-inriktade hade det utan tvekan låtit så här. Årets näst bästa svenska album 2012 når sin höjdpunkt i och med denna episka electrolåt. Den vackra och mäktiga refrängen gör låten till nummer två bland svenska låtar och plats nio totalt.

Brooklyn producerar väldigt många bra artister och band och Yeasayer är nog min favorit från NY-stadsdelen. Bandets tredje album gick ifrån det popigare uttrycket på Odd Blood och tillbaka till det mer experimentiella. Reagan's Skeleton lutar dock åt det mer straight forward electropopiga hållet och den är också bäst på skivan. Helt klart en av årets bästa och mest catchy refränger. 

Att välja vilken låt som var bäst på An Awesome Wave trodde jag inte skulle vara lätt men även om det finns många bra och att hela albumet egentligen hade platsat högt på denna lista så är det vackra Dissolve Me som jag fastnat lite extra för. Framförallt älskar jag textraden She makes the sound, the sound sea makes, to calm me down. 

Den inledande basen dödar mig varje gång, så fruktansvärt bra, och efter det fortsätter bara låten att vara helt underbar. Varenda litet ljud är briljant i låten och George Lewis Jr's röst är helt fantastiskt framförallt när han ropar ut There's no way to forget it all. Det blir tydligare för varje gång jag lyssnar på Twin Shadow vilket geni Lewis Jr är. Längtar redan till nästa album.

En av de låtar jag nötte mest under 2012 och jag vet inte riktigt vad som är så bra med den egentligen men nånting är det iaf. Den är ju inte lika ös-röj-party som andra som The Presets är i övrigt men de visar verkligen att de är riktigt bra när de drar tempot också. 

Årets svensketta kommer från min ständige svensketta. Krunegårds fjärde album är ett fantastiskt album om att vara ensam och sukta efter lite mänsklig värme. Som bäst uttrycker han den känslan i öppningsspåret, den mäktiga Korallreven & Vintergatan, en typ av låt som Krunegård är så bra på. Likt låtar som Ibland gör man rätt, ibland gör man fel så byggs den succesivt upp till den magnifika avslutningen. 37 grader celsius är allting som behövs.

Jag hade väldigt svårt att veta vilken låt som skulle vara på vilken plats bland topp 3. Till slut fick det bli underbara Grimes på tredjeplatsen. Genesis är en liten smygande låt men såklart väldigt bra, annars hade den inte varit trea. Återigen visar Claire Boucher prov på hur skicklig hon är på att mixa sin känsla för sköna elektriska beats och sin fantastiska röst. Likt hela skivan så frambringar låten både känslan av att vilja dansa och känslan av att sitta på sin balkong i kvällssolen med ett glas rött. 

Årets vackraste låt. Som sagt började jag lyssna på Bat for Lashes ganska sent men den här låten gjorde snabbt sådant intryck på mig så den var nära att sno åt sig förstaplatsen. En fantastisk text framförd på ett strålande sätt av en underbar röst ackompanjerad av ett enkelt piano. You're the train that crashed into my heart, you're the glitter in my heart, oh Laura you're more than a superstar. Blir nästan tårögd när jag hör den refrängen. 

Redan när jag började lyssna på Django Django tidigt i år så visste jag att den här låten skulle vara med i toppstriden. Den är helt jävla perfekt, perfekt skriven och perfekt utförd. Alla små ljudeffekter som är på exakt rätt ställen, stämsången, gitarrerna, allt är klockrent och att den skulle vara något annat än topp tre vore fysiskt omöjligt. Att jag sen fick gå helt bananer till den live i somras försvagade inte låtens chanser precis. Detta är låten jag lyssnade på mest 2012 och efter jag lyssnade på den ytterligare några gånger inför medaljplatsernas avgörande så kändes det självklart att den är årets bästa låt.

 

 

Så där ja. Listan är komplett. Hoppas ni fått ut något av den, vettefan om jag fått det men årslistan är alltid ett kul projekt. Glöm inte att lyssna på listan på Spotify!

Topp 20! Det börjar dra ihop sig.

 

Låten som fick mig att inse att bandet från Brooklyn inte är så dumma ändå är den fina andrasingeln från Shields. Den hamnade på 29e plats på Rolling Stone's lista över årets bästa låtar men här får den hoppa upp ytterligare några placeringar och den hamnar på topp 20 tack vare Ed Drostes fina röst och den lika fina refrängen.

 

Jag har ofta funderat under året om Beach House senaste album är så bra egentligen. Det tar 3 sekunder av öppningsspåret Myth innan jag får svar på tal. När gitarren går igång där känns det som Beach House är världens bästa band och att Myth är världen bästa låt. Nu håller kanske inte hela låten just den klassen men den är tillräckligt bra rakt igenom för att hamna på en 19e plats. 

Det har släppts en del bra album som är ruskigt bra i sin helhet men som saknar låtar som sticker ut på egen hand. Wild Nothings andra album är ett sådant. Det snuddar på att vara topp 10 bland årets album men saknar de där riktigt bra enskilda låtarna. Förutom Shadow då som lyckas klara sig riktigt bra på egna ben. Tänkte först skriva att det är en somrig känsla över låten men kom på att den nog passar lika bra på vintern, våren eller hösten. En låt for all seasons helt enkelt. 

En dejt som dog lite efter några snorungars prank innehållande en sprayflaska med bajslukt (rekommenderar podcasten som är länkad till höger för mer detaljer) medförde sig åtminstone en bra sak: Londonbandet Citizens! som på sitt debutalbum har med årets 17e bästa låt. Den börjar ganska lugnt men intensiteten i musiken och Tom Burkes röst växer ju längre låten går och blir bättre och bättre. Lite som fjolårets etta (Cut Copy - I Need You Now) fast inte riktigt lika bra men fortfarande väldigt bra.

Classic Hives och det är som sagt det som är så bra med The Hives femte album. Lex Hives är råare, rakare, röjigare och kanske deras bästa LP sedan debuten Barely Legal. Det visar sig bäst i min favoritlåt från skivan, 1000 Answers, som är där uppe i nivå med A.K.A. I-D-I-O-T och Automatic Schmuck. 

Överlägset bästa låten från Mumford & Sons nya album är inledande titelspåret. Kraftfull både i den drivande musiken men framförallt i Marcus Mumfords fantastiska röst. En av hans bästa sånginsatser, desperationen och styrkan i hans röst är overkligt bra. Tyvärr har ju bandet blivit så stora nu så det är inte helt lätt att få tag på konsertbiljetter, hade väldigt gärna sett den här låten live.

Person of Interest är en bra crime-TVserie och har stundtals riktigt bra musik med. Det var där jag upptäckte Minneapolis-bandet Poliça och den här låten. Electronisk R&B står det att de spelar och ja det kanske stämmer. Väldigt bra låt är detta iaf och ett bevis på att auto-tune faktiskt kan vara riktigt vackert. Justin Vernon a.k.a. Bon Iver säger att Poliça är det bästa band han hört, måste ju betyda någonting iaf.

 

Denna unga Montreal-duo spelade i Annedalskyrkan under Way Out West i somras och som jag önskar att jag hade varit där. Likt Wild Nothings album Nocturne är Purity Rings debutalbum rakt igenom bra utan att någon låt sticker ut. Fineshrine är i detta fall undantaget och vilket jävla undantag sen. Jag kan inte få nog av den här låten, för varje gång jag lyssnar på den inser jag hur sjukt perfekt den är. Hade kanske varit ännu högre upp på listan om jag börjat lyssna på dem tidigare men nu får de nöja sig med en 13e plats.

Det blir väl inte så mycket mer noise pop än så här. Väldigt catchy låt med vacker sång ackompanjerad av kraftfullt trummande och gitarrer uppvridna till 11. Om inte deras musik är tillräckligt för att inse att det här är ett jäkligt coolt band så kan ju videon hjälpa till, det är ju något med en tjej som iförd morgonrock hoppar i en säng med ett gevär som man gillar.  

Som jag nämnt var jag lite orolig inför Coexist, hoppades nästan att att bandet skulle lägga ner och bara göra en legendarisk LP, men när första singeln Angels släpptes så stillades mina oroligheter. Den är kanske inte lika bra som de bästa låtarna på debuten men den är ändå en sån där vacker låt som bara The xx kan göra. Detta är iofs mer eller mindre en solo-låt för gitarristen/sångerskan Romy Madley Croft men det gör ju inget då hennes gitarr och röst låter helt bedårande. 

 

Del 8 av 10

 

Det bästa för min del med den här listan är att jag äntligen tar tag i att lyssna på artister jag tänkt lyssna på länge, Cat Power t ex. Nio skivor har hon hunnit släppa och vad jag har föstått så är det först i och med senaste albumet, Sun, som hon börjar ha en mer elektronisk approach. Passande nu när jag börjar lyssna på henne. Inledande, vackra Cherokee är tydligen väldigt Cat Power-ig men med lite synt och beats-inslag och det får mig ju att verkligen vilja lyssna på hennes tidigare alster också.

Den tredje mest spelade låten på P3 under 2012 är svenska syntpop-duon Icona Pop stora hit och ja det är ju just det, en hitlåt. Den perfekta party-låten för 2012 i mitt tycke. Väldigt simpel, visst, men ibland behövs det inga konstigheter, ibland behöver man bara ett grymt dansbeat och en bra hook för att göra en kanonlåt.

There's No Leaving Now är nog det svagaste albumet från Leksandsonen men det säger mer om Kristian Matsson än om det här albumet. Som jag nämnde tidigare så var det svårt att komma fram till vilken som var bästa låten på The Tallest Man on Earths tredje LP. Efter några extra genomlyssningar så kom jag ändå fram till att den här fina låten är nummer ett. Det lite nya soundet som den här skivan har gör sig bäst i Revelation Blues.

Jag nämnde att Alt-J blev nominerad till brittiska Mercury prize och de vann även det priset, väldigt välförtjänt måste jag säga. Till den här fantastiska andrasingeln från albumet så gjordes en av årets bästa musikvideos också. En riktigt bra tagning på spela-filmen-baklänges-konceptet.  

Den här låten tog sig in ganska sent på listan, hade andra Hot Chip-låtar rankade högre först, men sen lyssnade jag på den igen och insåg dess briljans. In Our Heads är London-bandets femte album och möjligtvis deras bästa och långsamt och vackert stegrande Flutes är enligt mig den bästa låten på skivan.

Sytrarna Söderberg, 22 och 20 år gamla, har redan tagit världen med storm tack vare sina två folk-album. Jag måste tyvärr säga att jag inte hänförts av deras USA-klingande musik men jag måste också erkänna att jag förstår deras storhet när jag hör en låt som Emmylou. En riktigt fin låt av två mycket skickliga låtskrivare. Snyggt att få med några av deras influenser i refrängen och samtidigt göra det till en liknelse för tvåsamhet.

En av årets mest irriterande låtar. Alltså jag älskar den men jag vill gärna "take a walk" till den men det går inte riktigt för takten är för långsam. Bortsett från det är det en fantastisk låt som håller samma klass som de bästa låtarna från 2009 års Manners. Kanske just därför jag blev lite besviken på Gossamer då öppningsspåret var så här bra.

Det känns alltid farligt att släppa sitt andra album redan året efter debuten men som tidigare nämnt så klarade The Vaccines det relativt bra ändå. Teenage Icon var andra singeln som släpptes från Come of Age och det kanske är min favoritlåt med Vaccines överhuvudtaget, fruktansvärt catchy refräng och helt enkelt en väldigt glad låt. Och nu vet jag vem Frankie Avalon är. 

Har tabbat mig lite här, denna låt kommer tydligen finnas med på M.I.A.'s album som kommer nästa år. Men nu är det för sent för att ändra på det och den är så jäkla bra så jag bara måste ha med den. M.I.A. är ju sjukt cool och det har hon visat många gånger tidigare och gör så igen i och med denna låt. Oavsett hur ocool man själv är så känner man sig som coolast när man lyssnar på den här låten. Och gillar man araber som leker med bilar kan jag rekommendera den underbara musikvideon.

Fina Jens Lekman släppte sin första LP på fem år och den var som väntat väldigt fin. Bäst är titelspåret som i vanlig Lekman-ordning bjuder på en fin melodi och en fantastisk text. Om jag inte minns fel från hans mellansnack live så handlar den om en tjejkompis han tänkte gifta sig med i Australien för medborgaskapets skull. Jag gillar i texten när de åker bil och spanar in tjejer: Look to the left, there's a 9.5 down the street, into my right a perfect 10 sitting in the drivers seat

Vi närmar oss toppen

 

Det tog ett tag innan jag började uppskatta Gossip men till slut insåg jag hur catchy och bra låtar de har, inte minst på deras fjärde album, Music For Men, från 2009. Tre år senare kommer A Joyful Noise och jag tycker inte alls den håller samma klass som tidigare album. Något som håller samma höga klass är dock Beth Dittos röst och den klassen visar hon verkligen upp i albumets höjdpunkt, Perfect World. 

Allmusic.com skrev att avsaknaden av Meg White på trummor blir mest tydligt i Sixteen Saltines och ja det kanske stämmer att om hennes energi funnits med i bilden så hade kanske den här låten hamnat ännu högre på listan. Nu får den nöja sig med 39e plats och det är väl inte så illa för denna typiska Jack White-låt, hans gitarrspel är ju to die for. 

Svensk-amerikanska Miike Snow släppte i år sin uppföljare till succédebuten och jag tycker nog Happy to You är ett bättre album som helhet, det saknar dock kanske de stora hitsen som Animal t ex men innehåller en jämnare nivå. The Wave är riktigt fin, låter nästan lite sorgsen men ja den är riktigt bra.

Sjunde bästa kille/tjej-dudon enligt mig, en duo från Brighton som jag upptäckte när jag såg att de skulle spela här i Göteborg. Tyvärr hade jag inte råd att gå på spelningen men som tur är har man quiz-skills och lyckades vinna biljetter. Det var en trevlig konsert och de lyckades överföra sin intensiva och energiska rock från album till scenen på ett bra sätt. Lost Kids innehåller en av mina favoritrefränger från det gågna året och är därför min favorit med Blood Red Shoes.

Fanfarlo upptäcktes när de var förband till Mumford & Sons i Glasgow, blev inte helt kär då men lyssnade på deras debutalbum ganska mycket när jag kom hem och blev hooked. I år kom deras uppföljare och den kör på samma bana som debuten och är i stort sett lika bra som föregångaren. Fina Shiny Things får representera skivan på den här listan dels för att den är jäkligt bra och dels för att det nog är enda låten från 2012 som har med Pterodactyl i texten.  

Vet att jag nämnde det tidigare men xylofon är ett fantstiskt instrument. Brooklyn-bandet upptäckte jag inför årets Way Out West och då gick det bara att lyssna på deras EP från 2011 som visserligen, precis som 2012 års debut-LP, innehåller Away Frm U. Jag blev snabbt kär i låten, en mycket trevlig och catchy indie-pop-låt där xylofonen i början är grädden på moset.

Även Santigold kollade jag upp inför 2012 års festival, tyckte hon lät rätt ok men såg henne inte på festivalen pga något annat band. Nu när jag skulle sammanställa den här listan tänkte jag att jag skulle ge Master of My Make-Believe en ny chans och jag börjar nästan ångra att jag inte kollade hennes spelning i Slottsskogen. Satan vad cool och bra hon är. Singeln Disparate Youth visar verkligen prov på detta och The Guardian beskriver den bäst: all sleek new-wave keyboards mixed with frantic bursts of guitar and Santigold's intriguingly emotionless delivery.

Redan tack vare deras EP 2011 blev de listade som tredje bästa nya band av tidningen NME och de byggde vidare på det med hjälp årets album, deras första fullängdare. Minneapolis-bandet bjuder på tydligt 60-tals-inspirerad fartfylld och cool garage-surf-rock. Riktigt bra är det också och Beach Sluts är nog den som bäst visar vad som är bra med Howler. Lite kul anekdot från deras spelning i somras: Inför sista låten frågade de om någon i publiken kunde spela gitarr, en kille som svarade ja fock komma upp på scen och fick sångarens gitarr för att spela med, åskådaren frågade vad han skulle spela och fick "You'll figure it out" som svar sen körde de igång låten. Det gick rätt bra iaf.

Bodenbaserade Sameblod (inte "säjmblood") upptäckte jag när de spelade innan Django Django på Stay Out West, en riktigt bra spelning. Efter att ha lyssnat på deras debutalbum och även sett de en andra gång känner jag dock att de är mycket bättre i studion än på scen. Deras hit UR Road funkar dock i alla lägen. Fin svensk indiepop med ett skönt gitarrsound och en visslingsslinga som sätter sig på hjärnan.

Grimes musik är både sannslöst vacker och sjukt cool på samma gång vilket märks extra tydligt i Oblivion. Ett riktigt coolt beat som blandas med Claire Bouchers fantastiska röst. Funkar exakt lika bra på dansgolvet som hemma i soffan. Kan rekommendera engelska rapparens Scroobius Pip's version av låten.

 

 

Framme vid topp 50, härligt!

 

Svensk indiepop är ofta bra och de unga stockholmarna som utgör Urban Cone är sannerligen inget undantag. Deras debut-LP är kanske ingen instant classic men åtminstone en hint om hur bra de här gossarna kan bli. Största singeln Urban Photography skulle jag nog påstå är en instant classic dock.

Det här var ett efterlängtat album. Mark Lanegan, som innehar en av mina favoritsångröster, släppte sitt senaste album för 8 år sedan så det var verkligen på tiden att det kom ett nytt album från gamle Screaming Trees-sångaren/Queens of the Stone Age-gästsångaren. Blues Funeral är stundtals ganska nytänkande jämfört med 2004 års Bubblegum och det är både på gott och ont. Inledande The Gravediggers Song är dock en härlig och tung låt i typisk Mark Lanegan-stil.

Varje Krunegård-skiva har behövt en live-spelning för att växa i mina ögon men hans spelningar har gjort att han vuxit till en av mina absoluta favoritartister. Det var därför intressant att se hur jag skulle ta emot hans fjärde album. Well, jag älskade det redan innan det hade släppts. Inte minst tack vare framförandet av denna fina pianoballad på P3 Guld-galan (eller var det grammis?)

Django Django är riktigt bra på att blanda sjukt dansanta rytmer med någon slag mystik och det blir extra påtagligt i låten Storm. Den är lite småläskig nästan men samtidigt en låt jag blir väldigt glad av och det är väl styrkan med bandet, de får mig att bli glad även när de inte gör särskilt glada låtar.

Hade hört talats om Bat for Lashes och tänkt att jag borde kolla upp henne men det blev aldrig av. Sen stod jag och väntade på en spelning på Pustervik och en bra låt spelades i högtalarsystemet, det spelas nästan bara bra musik där men det här var något jag inte kände igen men gillade. Det visade sig vara just Bat for Lashes och det var den här låten som jag fastnade för då. 

Yeasayers senaste album, Odd Blood, är enligt mig ett av de bästa albumen på senare år och det innehöll 2010 års bästa låt. Fragrant World såg jag därför väldigt mycket fram emot. Med facit i hand kan jag konstatera att deras senaste skiva är betydligt svårare att ta till sig. Men, när den väl fått ett antal genomlyssningar så har den hunnit växa sig till en av årets bästa album. Inledande Fingers Never Bleed är en av de bästa låtarna. 

2009 släppte Animal Collective albumet Merriweather Post Pavilion som är ett av de absolut bästa albumen hitom millennieskiftet. Det tog dock ett tag innan jag insåg detta och det är lite grejen med Baltimore-bandet, deras album sätter sig inte direkt. Samma sak var det med årets LP, det tog ett gäng lyssningar innan Centipede Hz blev ett av årets favoritalbum. Today's Supernatural är en väldigt händelserik låt, det känns som den har fullt upp hela tiden, på ett bra sätt. Den innehåller dessutom en av mina textrader från det gångna året. I made a shadow with my hand, I made it like your heart but it will never be the same.

Sista delen av första halvan!

 

Londonbandet Allo Darlin' är ett sådant band som är så sött att man behöver insulinsprutor om man lyssnar för mycket. I små doser är deras twee pop väldigt trevlig dock. De släppte i år sitt andra album och de kör på i samma stil som på debuten och det är hemskt gulligt men också bra. Capricornia är den gulligaste och bästa låten.

The Maccabees släppte sitt tredje album redan i Januari i år och jag tänkte länge kolla upp dem men det blev inte förrän nu när året skulle sammanställas som jag tog tag i saken. Jag har fått en känsla av att Brighton-bandet kommer växa i mina ögon ju mer jag lyssnar på dem. Och på tal om att växa, andra singeln Feel to Follow växer gradvis ju längre den går och slutreslutatet är riktigt bra.

Många var ganska oroliga när trailern till Muses sjätte album kom. Dubstep? Really? Nu blev det ingen dubstep-skiva men de har låtit sig influeras av artister som Skrillex, Justice och Does It Offend You, Yeah? och det märks en del i Follow Me, som enligt mig är bästa låten på The 2nd Law, men det är ändå en kraftig Muse-prägel på låten och personligen tycker jag resultatet blir riktigt bra. Sen att hela skivan inte är mer än "så där" är en annan sak.

Ett av albumen jag lyssnade på mest under 2010 var Sleigh Bells debutskiva. Deras uppföljare gick också varm i våras men även om den kör på i samma stil som Treats så är den inte riktigt lika bra. Några av låtarna håller dock samma höga noise-pop-klass, Demons till exempel.

Ju längre jag kommer på den här listan så märker jag att det är väldigt många 2:a album som släppts i år och tyvärr så är de flesta av artisternas uppföljarskivor inte lika bra som respektive debuter. Passion Pit faller också in i den skaran. Men för det är Gossamer inte ett dåligt album, tvärtom. Mirrored Sea är en typisk Passion Pit-låt som lika gärna kunde varit med på första albumet. 

Det här var också ett av de album jag lyssnade mest på under första halvan av 2012. Kristian Matsson, som han heter på riktigt, håller alltid en jämn nivå på alla sina låtar och den nivån är jäkligt hög. Det är alltid svårt att välja vilka låtar som är bäst men 1904 fastnade jag för väldigt snabbt så det är klart den ska få vara med på listan. 

Australiensiska duon The Presets är ett av mina favorit dansgrupper, tyvärr spelas inte låtar som Talk Like That eller My People så ofta på klubbar här men hade de gjort det hade jag gått bananas varje gång. Det samma gäller första singeln från deras tredje platta. Youth in Trouble är en lång party-tease, man tänker att "nu kommer den igång" men nä, de håller på det. När den till slut når sitt crescendo så är det bara underbart.

Sämre andra album var det, ja. Londonbandet The Vaccines gjorde sig också skyldig till det i år men även här betyder det inte att Come of Age är ett dåligt album. Det är samma härliga indie-garage-rock som på första plattan och I Always Knew är en av de bästa låtarna på denna skiva. En härligt pulserande låt som kryddas med en kanonrefräng.

Indietronica är ett nytt ord för mig men tydligen är det det som Stockholmstrion, Niki & The Dove, pysslar med. Och som de gör det! Upptäckte bandet ganska sent och jag känner att jag kommer lyssna väldigt mycket på dem under 2013. Det känns som de är ganska mycket indluerade av The Knife, eller kanske ännu mer Fever Ray, och ja man kan ju ha sämre influenser. Tomorrow är iaf en de bästa låtarna från ett av årets bästa album.

Alltså, den basslingan är helt sjuk! Hade den här listan avgjorts på låtarnas första 10 sekunder så hade nog den här vunnit. Vill så gärna dansa direkt när jag hör den. Resten av låten håller inte riktigt samma klass som inledningen men den är tillräckligt bra för att hamna högst upp på nedre halvan av årets lista.

 

 

Godkväll, här kommer del 4

 

bob hunds album från 2011 lyckades inte få med någon låt på årslistan för jag tyckte inte den var särskilt bra. Deras sjunde LP gillar jag betydligt mer och den fick ännu mer uppskattning efter deras livespelning, så klart. Harduingetmankandansatill? är verkligen en låt man kan dansa till och texten i refrängen, Den här rytmen vill bara ha min kropp, är kanske den mest passande textraden i år.

Så var det det här med andra albumet igen. John O'Regan från Toronto är mannen bakom namnet Diamond Rings och hans uppföljare till fantastiska Special Affections är tyvärr ett riktigt misslyckande. Men som tur är finns Runaway Love som visar hintar av den klass som debuten hade. Glad 80-tals-inspirerad syntpop kan vara riktigt trevligt.

Det finns faktiskt några artister som lyckades med sitt andra album, Twin Shadow t ex. George Lewis Jr. från Brooklyn är det som ligger bakom namnet och hans andra skiva, Confess, är minst lika bra som debuten från 2010. Även Twin Shadow har ganska mycket 80tals-influenser i sin New wave/Synthpop och Lewis Jr påminner en hel del om Morrissey. Låter ju bra på pappret och det gör det även i praktiken.

Magnus Ekelund från Jokkmokk släppte i år tillsammans med sitt band Stålet uppföljaren till, enligt Expressen, 2011 års bästa svenska album. Det definitiva drevet är inte årets bästa svenska album men det är likväl bra och andra singeln, Ymer II, är vassast. Egentligen skulle singeln Svartöstaden fått plats här men jag upptäckte att produktiva Ekelund kommer med ett nytt album redan till våren så den nya singeln frå vänta till nästa år.

Pga att jag försökt skära ner på antalet låtar från varje artist så fick den här låten inte plats på listan först. Sen lyssnade jag på den igen och tänkte "vad fan håller jag på med?" Circumambient är bara ett av många prov på hur perfekt musik 24åriga Claire Boucher gör och i denna låt visar hon också prov på vilken range hennes röst har.

I likhet med Alt-J så är Memoryhouse ett band jag kollade in inför Way Out West men som jag inte heller såg. Memoryhouse är ytterligare en kanadensisk musikexport, från Toronto för att vara exakt, och deras debutalbum släpptes i år. Det låter lite som ett uptempo Beach House och det kan ju inte vara fel. Det är det inte heller. 

Australiensiska The Temper Trap hade en jättehit med Sweet Disposition under 2009. I år kom deras andra album och även om det inte innehåller någon låt i Sweet Dispositions kaliber så är det överlag en bättre skiva än debuten, Conditions. Miracle är en väldigt fin låt som drivs av Dougy Mandagis underbara röst, vilket även är fallet med The Temper Trap i stort. 

Leedsbandet heter egentligen ∆ men uttalas Alt-J för det är kortokommandot på en mac för att skriva det där Delta-tecknet. Jag hade som sagt lyssnat på dem lite tidigare men det var när de blev nominerad till Mercury Prize som jag tänkte att jag får ge dem en ordentlig chans och då blev jag som, tidigare nämnt, helt såld. Tessellate är tredje singeln från skivan och den är riktigt bra. Jag älskar dessutom referensen till The Good, the Bad and the Ugly (det måste vara det) Three guns and one goes off/One's empty, one's not quick enough

Introt får mig att tänka på introt till Final Fantasy-spelen och redan där är jag ju fast. Dreampoparna, som placerade sig på en 15e plats som bäst 2010, släppte i år sitt fjärde album och även om det inte är lika bra som 2010 års Teen Dream så är det inte långt ifrån. De kör på samma inslagna väg iaf och de gör det bra och Victoria LeGrands röst är fortfarande lika fantastisk.

Skottska Django Django släppte tidigt i år sitt debutalbum och efter Alt-J så är det den skiva jag lyssnat mest på under 2012. Deras säregna indie-electro-rock är det helt omöjligt att få nog av, de har helt fantastiska rytmer som få andra band lyckas att få till. WOR är bara ett av många exempel på deras självbetitlade album som det är omöjligt att sitta still till. Sen älskar jag ju sirenljudet.

 

 

Godmorgon, detta är del tre på listan.

 

Jag var väldigt rädd inför The xx uppföljare till deras omöjligt bra debutalbum. Självklart är Coexist inte lika bra men det växer ju mer man lyssnar på det. En av låtarna som dock satte sig direkt var andra singeln Chained som, i likhet med resten av skivan, behåller det lågmälda från första skivan men har fått besök av ett lite mer klubbliknande beat. Mycket väl genomfört och Rorys gitarrslinga i mitten av låten är pricken över i:t.

I sista stund så slängde jag ut Vår sista dans till förmån för denna låt för jag drog mig till minnes när den här singeln kom och jag bara kände "ja, ja, ja" och kunde inte bärga mig tills hela skivan skulle släppas. Allt är så rätt och så bra med denna låt och jag gillar hur titeln är en referens till en annan låttitel, smått genialiskt.

Har man chansen att ha med ett band från Korpilombolo på en lista så får man ta den. Om bandet i fråga dessutom råkar vara coolt och bra är det bara en bonus. Typ 1% av den byns befolkning är med i Goat och de framför någon slags "alternative fusion". Låter ganska prog-rock-influerat men framför allt låter det intressant, nygammalt och riktigt bra.

Göteborgbaserade jj släppte endast en singel i år och den gör att man hemskt gärna vill ha mer. Men nu får man nöja sig med två låtar bara fast när A-sidan, Beautiful Life, är så vacker och bra på det där typiska jj-sättet så räcker det trots allt ganska långt.

Upptäckte denna spanska musiker/producent när han öppnade för The xx här i Göteborg i vintras, något han gjorde ruskigt bra. Han visade sig vara ruskigt bra även på skiva, en skiva som är bra rakt igenom men som det var ganska svårt att plocka ut någon enstaka låt. Oro y Sangre får ändå ta plats på listan för jag tycker den visar styrkan hos John Talabot, ett jäkligt skönt beat som man både vill chilla och dansa till på samma gång.

För några år sedan var prog-rockarna från El Paso, Texas mitt absoluta favoritband men i takt med att deras album gradvis har blivit sämre i mitt tycke så har deras favoritskap försvunnit. Årets album har jag inte alls lyssnat mycket på vilket känns lite märkligt men jag har helt enkelt inte fattat tycke för det. Trots det så får bandet en plats på listan tack vare Aegis som är en klassisk Mars Volta-låt på det bästa tänkbara sättet.

Ännu ett bevis på att "the sophomore record" är svårt. Nordirländska Two Door Cinema Clubs gjorde ett riktigt bra debutalbum men lyckades inte komma upp i samma nivå på uppföljande Beacon. Sleep Alone är dock i samma nivå som de bästa låtarna på första albumet. Låten är dessutom med på soundtracket till FIFA 13, spelserien som år efter år bjuder på fantastiska låtval.

Animal Collective har under året som gick kommit att bli ett av mina absoluta favoritband och deras senaste album, det nionde i ordningen, har gått väldigt varmt här hemma. Ett album som växte ännu mer när jag såg dem live i höstas, inte minst Monkey Riches som jag inte hade lagt märke till så mycket före spelningen. Nu är den en av mina favoriter, den har ett riktigt skönt flow så att säga.

Under en ölig kväll i höstas så gick jag och en vän på Göteborgs gator och funderade var nästa bärs skulle drickas. Plötsligt dyker en tjej och en kille från Stockholm upp och frågar var man kan gå ut i stan denna tisdagkväll. Vi tar med dem till Pustervik och alla har en trevlig kväll. Det uppdagades också under kvällen att tjejen var Elinor Olovsdotter a.k.a. Elliphant och att hon är the next big thing. Lite skeptiska var vi till en början men det visade sig stämma och så här i efterhand när jag lyssnat en del på henne så förstår jag ju varför. Något M.I.A.-inspirerad, och det är ju inget fel med det. Down on Life är den bästa låten från hennes debut-EP.

The White Stripes called it quits 2011 men det tog bara ett år innan Jack White släppte sin första LP under sitt eget namn. Blunderbuss låter ju ofta som White Stripes fast bättre vilket gör att Jack White som soloartist blir lite sämre. Alltså, det är ju bättre musiker och bättre produktion men det var ju just Meg's simpla trumspel och deras garage-iga sound som gjorde White Stripes så bra. Men detta betyder inte att Jack White är dålig som soloartist, långt därifrån. Hans fantastiska bluesrock är fortfarande fantastisk och Weep Themselves to Sleep bjuder både på härligt pianolir och ett säreget Jack-solo, omöjligt att inte älska.

 

 

Vi fortsätter med del två

2010 hade jag tråkigt en kväll och kollade om det var någon spelning i stan, jag fastnade för Dylan LeBlanc som jag vid det tillfället aldrig hade hört talas om. Spelningen var tyvärr slutsåld visade det sig men jag upptäckte iaf ett fantastiskt album i och med Paupers Field. LeBlancs andra album kom i år och det är inte riktigt lika bra, lite för mycket country-influenser, men det finns några fina låtar även här och finast är Brother. I år fick jag även se honom live till slut.

Jag har inte varit jätteförtjust i vad Bloc Party åstadkommit sedan debuten Silent Alarm men när de nu "återförenades" och släppte sitt fjärde album så kom de med en skiva som jag verkligen gillade. Det känns lite som de gått tillbaka till sina grunder och även om de inte kommer upp i Silent Alarm-standard så är det ju just det här jag har väntat på. Bäst är de när de öser på som i 3x3 och det känns skönt att höra att Keles fantastiska röst är intakt.

Jag vet inte om det är deras sound, Alice Glass röst eller bandets skivomslag men det är något kusligt över electroduon från Toronto. Till och med en peppig låt som Sad Eyes känns lite läskigt. Men jag gillar ju det och den här låten är riktigt bra och känns lite episk, jag kan se framför mig en storslagen sci-fi-scen där Crystal Castles bidrag till årets topplista agerar soundtrack.

Grizzly Bear är ett band som jag borde gilla och jag har länge försökt med deras tidigare plattor utan att fastna för psychedelic folk-gruppen. Kände ändå att jag fick lov att kolla in deras fjärde skiva när jag skulle börja fnula på den här listan. Det var inget misstag för det visade sig vara ett mycket bra album. Speak in Rounds är en sån låt som bara växer och växer på ett fantastiskt sätt och den är en av de låtar som sticker ut mest på Shields.

Vi går över till lite mer enkel indie-folk och ett band jag var smått besatt av när deras debut släpptes. I år kom London-bandets efterlängtade uppföljare och den är inte en besvikelse men inte heller lika bra som första skivan. Det går ju inte att ta miste på att det är ett nytt Mumford & Sons-album man lyssnar på iaf och första singeln I Will Wait är en typisk Mumford-låt. Kanske är det det som är felet med nya skivan men samtidigt är det egentligen något fel med det? Nej det är det inte.

Mera folkmusik men nu från Sverige. En vän nämnde att detta var ett av årets bästa album så jag tänkte att jag skulle kolla upp det här Umeå-bandet som gått mig obemräkt förbi och även om jag kanske inte håller med så måste jag medge att det är ett väldigt bra album. Första singeln är en väldigt fin låt och väl värdig en plats på listan. Vem älskar inte xylofon liksom?!  

Jag kan inte påstå att jag lyssnar jättemycket på sådan här "simpel" rock längre men jag har svårt att säga nej till något som svänger och Japandroids från Vancouver svänger verkligen. Inte minst i denna låt från deras andra album. Fun fact: Trummisen i duon heter samma sak som skådespelaren som var Darth Vaders kropp i de gamla Star Wars-filmerna. Pluspoäng! 

Jag har lite svårt att veta vad jag tycker om The Killers, tror jag vill gilla dem mer än vad jag kanske gör. Tyckte inte om deras förra album särskilt mycket och jag kan inte påstå att jag är förälskad i deras fjärde album, Battle Born, heller. Men sen när Brandon Flowers & Co krämar på i refrängen till skivans första singel så inser jag ändå vad som är bra med The Killers.

The Big Pink hade en stor hit med Dominos från deras första album, inte minst tack vare att Nicki Minaj samplade den. Nu är det deras tur att sampla. De har tagit delar av Laurie Andersons O Superman (som kanske är mest känd för oss svenskar via Nile City där den sjungs av två Katten Gustaf-dockor) och byggt en väldigt bra låt kring det. Hit the Ground är väl ingen Dominos men helt klart en värdig uppföljare. 

Jag kollade upp Alt-J inför Way Out West utan att riktigt fastna. Men som jag fastnade efteråt. Trots att jag bara lyssnat på skivan under en tredjedel av året så är An Awesome Wave det album jag lyssnat på mest under 2012. Det är ett sånt album som när man lyssnar på det så tänker man "alltså jag gillar verkligen de inledande låtarna på den här skivan" och då inser att "de inledande låtarna" tydligen är alla utom två låtar (som också är bra). Det jag menar är att det finns ingen dipp i kvalité på An Awesome Wave den är bara rakt igenom...awesome och Something är en av alla bra låtar.

 

 

Så var det dags för något jag älskar att göra och hoppas att några av er uppskattar någorlunda åtminstone. För tredje året i rad listar jag de i mitt tycke 100 bästa låtarna från det gågna året. Runt 800 låtar har varit med och tävlat i år och nu har jag alltså kommit fram till vilka 100 som platsar på den prestigefyllda listan.

Det som gäller för att en låt ska kvalificera sig är att de har släppts på ett album under 2012. Några singlar finns med på listan men det är för att dessa inte är bundna till någon LP. I år har jag också försökt få in fler artister och istället färre låtar per artist. Det har gjort urvalet av låtar stundtals ganska knivigt men samtidigt tycker jag de är roligt att få med fler artister och grupper på listan, det är kul att kunna sprida bra musik. Observera för övrigt att när jag skriver "i år" eller liknande så menar jag såklart 2012.

Nog om det, listan finns på Spotify och den kommer fyllas på i takt med att fler inlägg publiceras här på bloggen, målet är att beta av 20 om dagen och att listan ska vara klar på fredag. Nu kör vi igång med plats 100-91!

 

(Om ni vill lyssna på tidigare års listor så finns 2010 här och 2011 här och det går att läsa om de listorna på min gamla blogg)

Jag kunde inte komma på någon bättre låt att kicka igång den här listan med. The Hives släppte i år sitt första album på 5 år och det blev ett riktigt bra album, väldigt old school Hives. 1.08 långa Come On!, som inleder Lex Hives, känns som en låt som bara Fagersta-bandet kan göra, åtminstone så att det blir bra.

 

Sist in på listan, jag hade dock med den tidigt sen tvekade jag lite men nu är den här på plats 99. "Varför?" frågar ni er kanske. Jo för att även om det kanske finns bättre låtar som inte fått plats på listan så är Call Me Maybe, tillsammans med Gangnam Style, synonymt med just året 2012. Till skillnad från Gangnam Style, som mest är en rolig dans, så är denna en riktigt bra pop-låt. Och kan Pitchfork ha det kanadensiska popundret bland årets 20 bästa låtar så kan jag ha den på topp 100. Men va fan, jag behöver inte försvara mig, det är min lista och jag tycker det är en bra låt. Punkt.

 

Band of Horses har med låtar som bl a The Funeral och Is There a Ghost gjort några av senaste årens kanske bästa låtar. Trots det har jag alltid haft svårt att ta till mig ett helt album med folkrockarna från Seattle. Deras fjärde album, Mirage Rock, är inget undantag. När jag lyssnar igenom det tycker jag det är ett tråkigt album men så sista låten händer något. Heartbreak on the 101 är ingen The Funeral, långt därifrån, men den är tillräckligt fin och bra för att smita in på denna lista.

 

Detta är första årslistan utan The Black Keys men då steppar Rival Sons upp och bjuder på lite classic rock-influenser. Nu ska man ju inte jämföra de två banden så mycket egentligen men Rival Sons har ett härligt rocksväng som även The Black Keys levererar. Head Down är kanske inte lika bra som deras tidigare skiva men första singeln Keep On Swinging är ändå rock n roll at it's finest.

 

Det känns som för varje år som går så poppar det upp fler och fler kanadensiska musikakter som är jäkligt bra. Claire Boucher kallar sig Grimes, kommer från Vancouver och är enligt mig en av de mest intressanta artisterna i musikbranschen just nu. Jag är också lite kär i henne men det är en annan sak. Skin är kanske den vackraste låten på Visions, dream pop fast på en högre nivå än all annan dream pop jag hört. 

 

Wrecking Ball skrevs och framfördes redan 2009 på Giants Stadium innan den klassiska arenan skulle rivas. Först 2012 hamnade den på ett album med samma namn. Jag tycker att den här låten blandar gamla och nya Springsteen ganska bra. Den har det där Thunder Road-iska drivet och uppbyggnaden mot ett crescendo samtidigt som den har väldigt mycket av Springsteens folkvisa/protestsång-sejour i sig. Enligt mig den bästa låten från The Boss på mycket länge.

 

På min födelsedag släppte synthpop-bandet Citizens! sitt debutalbum, bara det är ju ett gott tecken. De fick sitt namn från en nyhetsrubrik i en tidning i en Batmanserie, ett annat gott tecken. Ett bra debutalbum med många bra låtar bl a den här som har något mystiskt över sig som jag inte riktigt kan beskriva men som jag gillar.

 

LA-duon släppte sitt första album 2010 och jag gillade det men sen glömde jag bort indierockarna tills jag upptäckte att de släppt ett nytt album i år. Lo-fi-känslan är borta men det är för den delen inte sämre, låter lite cleanare bara. Första singeln The Only Place är en glad och trevlig historia som också är fallet med Best Coast i största allmänhet.

 

Jag vet inte om New York-duon Matt & Kim är så jäkla bra egentligen men jag gillar verkligen deras glada energi. De slog igenom för 3 år sedan med låten Daylight och så här två skivor senare har de aldrig kommit upp i samma standard men energin finns alltid där och det märks väldigt tydligt i låten Now.

 

Det här var en låt som jag hade hört några gånger utan att veta vad det var sen när jag tänkte att jag skulle kolla upp vad Imagine Dragons var för ett band så blev det en jaha-upplevelse. Jag har lite svårt att få grepp om Utah-gruppen, ganska spretiga influenser och rätt så mycket blandning av genrer. Men jag gillar verkligen den här låten, det har jag iaf fått grepp om.

 

 

Nästa vecka blir det topp 100-vecka. Då ska min årliga lista över det gångna årets 100 bästa låtar ta form, spellistan för topp 100-listan är för närvarande tom men kommer fyllas på allt eftersom och om allt går som det ska så ska den vara fullbordad på fredag.

I väntan på att mitt största listarbete för året så tänkte jag att jag skulle lista de tio bästa listorna.

Inköpslistor är kanske inte alltid roligt men de är ju bra att ha och ibland kan det ju faktiskt vara ganska kul att skriva upp saker man ska köpa, typ filmer eller så.

Spielbergs klassiska film om hur Oskar Schindler hjälpte judar under förintelsen är ju faktiskt stark och bra och hans lista gjorde ju susen för många utsatta. 

Alltså en shortlist finns väl inte riktigt på svenska. Det är iaf en lista över kandidater till ett pris eller en post som har tagits fram från en längre lista kandidater. Jag tänker på brittiska Mercury-prisets shortlist iaf och den är alltid spännande när den kommer.

När jag researchade lite om vad det finns för listor halkade jag in på den något morbida sidan deathlist.net. På den sidan listas de kända personer som det är störst sannolikhet att de kommer dö under det kommande året. Most likely att dö i år är gamle tågrånaren Ronnie Biggs som är med på listan för 13e gången. Morbit som sagt men jag kan inte hjälpa att tycka det är ganska intressant också.

Jag fortsätter på dödstemat och går tillbaka till filmens värld. Death List Five är den listan som The Bride använder sig av under sin hämndresa i Tarantinos Kill Bill. Jag gillar filmen och därför gillar jag också listan.

 

Den här platsen får väl egentligen gå till topplistor i allmänhet, voxpop, billboard, tio i topp m.m., men den får personifieras av Trackslistan. Listprogrammet sändes i P3 mellan 1984-2011 och var väl stundtals det forum som gällde framför andra när det kom till vilken musik som gällde.

Det är en speciell känsla att gå ut på klubb och stå på listan, man känner sig lite bättre än alla andra när man går förbi kön och går in gratis. Men såklart man samma nobody som vanligt med undantaget att man råkar känna någon som är bra på att fixa.

Har utvecklat någon slags hatkärlek till IMDb's lista över de 250 bästa filmerna. På senare år har det bara blivit en popularitets-lista där de största titlarna får skyhöga betyg av exalterade fans när de går på bio, det borde finnas någon tidsgräns för hur lång tid som måste gå innan en film får komma med på listan. Jag gillar verkligen listan trots allt och det är alltid kul att se hur många av dem man har sett.

När man var liten var det nästan roligare att skriva önskelistan än att få de saker man hade önskat sig. Nu förtiden återfinns min enda önskelista på discshop och den är nästan lika trevlig som barndomens lista. Jag älskar att gå igenom discshops sortiment och lägga in filmer jag vill ha på önskelistan.

Tänker framförallt på spellistor, eller playlists, på Spotify eller iTunes eller dylikt, nutidens blandband alltså. På ett sätt finns det ju en större charm med blandband/blandskivor men enkelheten och valmöjligheterna när man gör listor idag är njutbara och så klart kan man ju göra oändligt mycket större listor än vad man kunde göra på blandband. Spellistan toppar alltså listan över bästa listor.

 

 

 

 

 

 

 

Okej, kvalitén på videon är kass. Men introt är rätt briljant. Faktiska nyhetsbilder blandas med bilder från serien. Samma sak med ljudet. Den paranoida stämningen från serien gestaltas riktigt väl i introt och ger Homeland en välförtjänt fjärde plats på listan.

#3: True Blood

 

 

 

Säsong 2

 

 

Jag och två kompisar har en podcast som ni kan lyssna på här. I senaste avsnittet pratade vi lite om Nirvana och Smells Like Teen Spirits något oväntade popularitet. Efter det tyckte Mikael, en av podcast-deltagarna, att jag skulle göra en lista över bästa Nirvanalåtarna som inte är med på "mainstream"-albumet Nevermind. Här är den listan:

 

Fick först inte plats på listan men när jag lyssnade på en till och hör hur Cobains röst går sönder i andra versen så var det omöjligt att inte ha med den.

Den nerviga gitarrslingan gör hela låten och det finns ju typ ingen sångare som låter så desperat som Kurt.

Melodin är så jäkla glättig i den här låten, påminner nästan om en tidigt-60tals-låt, men Nirvana lyckas ändå få en grunge-touch på den och det blir en härlig kombo.

Avslutningslåten (typ) på bandets tredje och sista album är helt enkelt en riktigt bra låt som återigen visar vilket geni Cobain var.

Den sista låten som Cobain skrev och som Nirvana spelade in. Den spelades in bara två månader innan Cobain tog livet av sig men det tog ytterligare 8 år innan den släpptes för allmänheten pga Courtney Love. Mycket bra låt iaf. 

Cobain influerades mycket av The Beatles och REM när han försökte sig på att skriva en pop-låt. Det här blev resultatet och ja, han lyckades väldigt bra.

Kanske Nirvanas bästa riff. Och den refrängen är det inget som helst fel på heller. En rätt sjuk musikvideo av Anton Corbijn finns till låten också.  

Visst, det här är en cover men Nirvana gör den så jävla bra så den får nog plats på en framtida topp 10 cover-lista. Under sista delen, när Cobain skriker ut texten börjar man nästan undra om han inte är tidernas bästa sångare. MTV ville att de skulle köra extranummer efter den här låten men Cobain vägrade för han kände att det gick inte att toppa den här låten.

En jävligt bra låt helt enkelt. Nirvana ville spela låten på MTV VMA men kanalen sa ifrån och ville ha Smells Like Teen Spirit istället. Efter lite bråk så blev det till slut Lithium som spelades men Cobain började med Rape Me-riffet bara för att skrämma MTV-cheferna. 

Min favoritlåt med Nirvana, även om man inkluderar Nevermind. Så sorglig och fin på något sätt och framför allt sjukt bra. Unplugged-versionen där Cobain spelar den solo är nog snäppet bättre men "original"-versionen är ruskigt bra den med. Gillar också textraden "Give me a Leonard Cohen afterworld" extra mycket.

Singelpappor tilltalar mig av någon outgrundlig anledning, tycker det finns något väldigt fint med ensamstående fäder. Så varför inte göra en lista över mina tio fiktiva favoriter i området.

 

Mer känd som Långben för oss svenskar och kanske mer känd som barnlös också men har man vuxit upp med Disneydags så vet man, tack vare serien Goof Troop, att han då och då har en son vid namn Max. I de 79 avsnitt som serien består, plus långfilmen A Goofy Movie, försöker Långben, trots sin klumpighet, uppfostra sin son så gott det går. Samtidigt är hans fru "up there among the stars".

 

Förre taxichauffören Frank (Brendan Gleeson) gör så gott han kan för att överleva zombieattackerna i sin barrikaderade lägenhet tillsammans med sin dotter. Han klarar det ganska bra och blir även som en faderfigur till Jim och Selena (huvudkaraktärerna i filmen) som dyker upp hemma hos Frank. Den näst bästa singelpappan i postapokalypstider. 

 

Ok, så jag kollade på Glee de första två säsongerna, big deal. Den serien är vad den är men jag måste ändå säga att jag verkligen uppskattade fader-son-relationen mellan Burt och hans homosexuelle son Kurt. Den var väldigt fin. Visserligen gifter sig Burt sedermera men det är i början när han är singel som han är som bäst.

 

Matematik- och businessgeniet Chas (Ben Stiller) är en av sönerna till den minst sagt strulige Royal Tenenbaum. Chas i sin tur har två egna söner, Ari och Uzi, som han är väldigt rädd om, framför allt efter att deras mamma dog i en flygkrasch. Dessutom har alla tre alltid matchande träningsoveraller vilket är awesome.

 

Jeff Daniels karaktär i fantastiska Squid and the Whale är kanske inte så älskvärd och han är väl inte direkt någon superfarsa. Hans litterära karriär går stadigt utför och hans fru lämnar honom. Hans äldsta son ställer sig dock på hans sida men ja, inget går särskilt bra för Bernard ändå. Han vinner dock i pingis mot den yngre sonen, alltid nåt.

 

I en av Pixars bästa så är fadern och sonen inte tillsammans särskilt mycket, men Marlins hängivenhet till att hitta Nemo är beundransvärd. Ett tips är att inte läsa på om riktiga clownfiskars reproduction-system, filmen kan bli lite jobbigare att titta på filmen efter det.

 

Återigen är det serien Louie som gav inspiration till en lista. Komikern Louis C.K. spelar sig själv i serien och precis som i verkliga livet så har han två små döttrar som han tar hand om halva veckorna. Han gör det väldigt bra även om han har lite svårt att ha komplicerade konversationer med dem, men han försöker iaf.

 

Och så bästa postapokalyps-farsan. Den namnlösa pappan (som figurerat på listan tidigare) gör allt för att skydda sin son på vägen till stranden genom det förstörda och farliga landskapet. Kan varmt rekommendera både boken och filmen, boken är för övrigt den enda bok jag gråtit till, allt tack vare den fin och sorgliga far-och-son-relationen.

 

Min absoluta favoritserie kretsar framför allt kring en singelpappa så självklart måste han hamna högt på den här listan. Michael (Jason Bateman) har det inte lätt som ensamstående far, dels måste han hålla koll på alla andra familjemedlemmar och samtidigt försöka få ordning på familjens företag och under tiden även försöka uppfostra sin son George Michael (Michael Cera). Det går väl inte alltid jättebra men han gör så gott han kan.

 

Alfons Åberg var och är väldigt bra och Alfons pappa är så himla fin. Han gör ett bra jobb med att ge Alfons ett bra liv och lär honom kloka ord som "ordning och reda, pengar på fredag" och "var sak har sin plats". Sen är det ju coolt att han röker pipa och utöver det så är han en jäkel på att laga pannkaka. Kan rekommendera pannkaks-avsnittet om man vill se Pappa Åberg i sitt esse.

Nu är helgerna slut och det är dags att börja listandet igen. Några årslistor är på g, framförallt min årliga topp 100-lista över årets bästa låtar, men jag inleder året med att lista mina favoritdoktorer som figurerar i tv-serier. Observera att det bara är medicinska doktorer som platsar på listan.

 

Kan ju inte påstå att jag kollat jättemycket på Cityakuten, kanske nåt enstaka avsnitt när jag var liten, men hallå, det är ju George Clooney som doktor och George Clooney älskra jag ju. Självklart ska han vara med på listan.

 

Av vad jag förstått så är Doug en riktigt bra doktor och med Clooney-charmen på det så skulle jag inte vara särskilt rädd även om jag behöver amputera båda benen.

 

Dr. Quinn såg jag däremot väldigt mycket på när jag var liten (av någon anledning). Många eftermiddagar efter skolan tuneade jag in för att se vilka slags problem Dr. Mike skulle lösa i den vilda västern.

 

Dr Quinn klarade ju av allt och med vetskapen om att om hon skulle misslyckas så kunde säkert hennes indian-kompis Sully fixa biffen så hade jag varit 100% trygg.

 

Jag tycker mycket om Lost men jag gillar egentligen inte Jack. Eller det finns kanske någon slags hatkärlek där. Känns mest som han gnäller och tar alldeles för många korkade och irrationella beslut för att vara den ledare han är. Men han har ju sina moments ändå.

 

En jäkla bra doktor men har en hel del issues och alkoholist-tendenser. Inte helt trygg här.

Enda psykologen på listan plockar jag från fantastiska Twin Peaks. Läskigt fixerad vid Hawaii och i största allmänhet väldigt creepy.

 

Skulle nog få mer problem efter att ha besökt honom. Risken för att bli mördad känns inte jätteliten.

 

 

Den spanskbrytande doktorn i Springfield gör väldigt få rätt, ändå blir alla exalterade när han dyker upp. Eller kanske är det just därför för man vet aldrig vad man kommer få se när Dr Nick ska utöva sitt yrke.

 

Lite samma problem som med Jacoby fast här tar nog kroppen och inte hjärnan stryk. Hans slogan "You've tried the best, now try the rest" är inte särskilt lockande.

Dr Wordsmith är säkert en utmärkt doktor, han är bara inte särskilt bra med att interagera med folk. När han säger "it looks like he's dead" om en patient som blivit överkörd betyder det bara att patienten i fråga mår bra men är målad i blå färg. Bra nyheter är inte heller alltid vad de verkar.

 

Bara jag tänker på att låta honom prata till punkt så skulle det nog inte vara något problem, bara hjärtat pallar den emotionella berg-och-dalbana han kan bjuda på.

Doktorn som fick mig att göra denna lista. Har sett klart första säsongen av Louie (väldigt kul serie) och Ricky Gervais Dr. Ben som dyker upp ibland är hysteriskt rolig om än ett gigantiskt svin som alltid jävlas (grovt) med huvudrollsinnehavaren Louis C.K.

 

Han kan nog sin sak men skulle nog aldrig lita på ett ord han sa. Har jag cancer, aids eller är jag helt frisk?

Hade inte Hugh Laurie varit så bra som Dr House så hade denna serie varit rätt trist får jag en känsla av. Likt de senaste placeringarna så är House kanske inte den doktor som är bäst att hanskas med patienter men han kan ju verkligen sin sak åtminstone.

 

Jag hade nog blivit lite skraj för House men ändå rätt säker på att jag skulle klara sig helskinnad. Så länge det inte är Lupus.

 

Han må vara Decopodian men denna utomdjording är specialist på människor, enligt egen utsago iaf. Han är ofta en tragisk varelse men han är väldigt självsäker när det kommer till doktorerandet som när en patient säger att han faktiskt inte är död så svarar han bara "excuse me, I believe I'm the doctor here"

 

Don't judge a book by it's cover men nä de klorna skulle få mig att fundera både en och hundra gånger om jag verkligen är sjuk.

Åh J.D. du är trots allt min favoritdoktor. Han må vara klumpig och flamsig men när det hettar till så är han trots allt en doktor att lita på!

 

Även om det inte skulle gå så bra med sjukhusbesöket så skulle man åtminstone ha roligt medan hälsan ger vika. Går allting bra så kan man ju hoppas att man kan gå och ta en bärs efter operationen.