Topp 3

Godmorgon, detta är del tre på listan.

 

Jag var väldigt rädd inför The xx uppföljare till deras omöjligt bra debutalbum. Självklart är Coexist inte lika bra men det växer ju mer man lyssnar på det. En av låtarna som dock satte sig direkt var andra singeln Chained som, i likhet med resten av skivan, behåller det lågmälda från första skivan men har fått besök av ett lite mer klubbliknande beat. Mycket väl genomfört och Rorys gitarrslinga i mitten av låten är pricken över i:t.

I sista stund så slängde jag ut Vår sista dans till förmån för denna låt för jag drog mig till minnes när den här singeln kom och jag bara kände "ja, ja, ja" och kunde inte bärga mig tills hela skivan skulle släppas. Allt är så rätt och så bra med denna låt och jag gillar hur titeln är en referens till en annan låttitel, smått genialiskt.

Har man chansen att ha med ett band från Korpilombolo på en lista så får man ta den. Om bandet i fråga dessutom råkar vara coolt och bra är det bara en bonus. Typ 1% av den byns befolkning är med i Goat och de framför någon slags "alternative fusion". Låter ganska prog-rock-influerat men framför allt låter det intressant, nygammalt och riktigt bra.

Göteborgbaserade jj släppte endast en singel i år och den gör att man hemskt gärna vill ha mer. Men nu får man nöja sig med två låtar bara fast när A-sidan, Beautiful Life, är så vacker och bra på det där typiska jj-sättet så räcker det trots allt ganska långt.

Upptäckte denna spanska musiker/producent när han öppnade för The xx här i Göteborg i vintras, något han gjorde ruskigt bra. Han visade sig vara ruskigt bra även på skiva, en skiva som är bra rakt igenom men som det var ganska svårt att plocka ut någon enstaka låt. Oro y Sangre får ändå ta plats på listan för jag tycker den visar styrkan hos John Talabot, ett jäkligt skönt beat som man både vill chilla och dansa till på samma gång.

För några år sedan var prog-rockarna från El Paso, Texas mitt absoluta favoritband men i takt med att deras album gradvis har blivit sämre i mitt tycke så har deras favoritskap försvunnit. Årets album har jag inte alls lyssnat mycket på vilket känns lite märkligt men jag har helt enkelt inte fattat tycke för det. Trots det så får bandet en plats på listan tack vare Aegis som är en klassisk Mars Volta-låt på det bästa tänkbara sättet.

Ännu ett bevis på att "the sophomore record" är svårt. Nordirländska Two Door Cinema Clubs gjorde ett riktigt bra debutalbum men lyckades inte komma upp i samma nivå på uppföljande Beacon. Sleep Alone är dock i samma nivå som de bästa låtarna på första albumet. Låten är dessutom med på soundtracket till FIFA 13, spelserien som år efter år bjuder på fantastiska låtval.

Animal Collective har under året som gick kommit att bli ett av mina absoluta favoritband och deras senaste album, det nionde i ordningen, har gått väldigt varmt här hemma. Ett album som växte ännu mer när jag såg dem live i höstas, inte minst Monkey Riches som jag inte hade lagt märke till så mycket före spelningen. Nu är den en av mina favoriter, den har ett riktigt skönt flow så att säga.

Under en ölig kväll i höstas så gick jag och en vän på Göteborgs gator och funderade var nästa bärs skulle drickas. Plötsligt dyker en tjej och en kille från Stockholm upp och frågar var man kan gå ut i stan denna tisdagkväll. Vi tar med dem till Pustervik och alla har en trevlig kväll. Det uppdagades också under kvällen att tjejen var Elinor Olovsdotter a.k.a. Elliphant och att hon är the next big thing. Lite skeptiska var vi till en början men det visade sig stämma och så här i efterhand när jag lyssnat en del på henne så förstår jag ju varför. Något M.I.A.-inspirerad, och det är ju inget fel med det. Down on Life är den bästa låten från hennes debut-EP.

The White Stripes called it quits 2011 men det tog bara ett år innan Jack White släppte sin första LP under sitt eget namn. Blunderbuss låter ju ofta som White Stripes fast bättre vilket gör att Jack White som soloartist blir lite sämre. Alltså, det är ju bättre musiker och bättre produktion men det var ju just Meg's simpla trumspel och deras garage-iga sound som gjorde White Stripes så bra. Men detta betyder inte att Jack White är dålig som soloartist, långt därifrån. Hans fantastiska bluesrock är fortfarande fantastisk och Weep Themselves to Sleep bjuder både på härligt pianolir och ett säreget Jack-solo, omöjligt att inte älska.