Topp 3

Från tio till ett, som sig bör:

#10: "The Breakfast Club" (1985)

Anses av många vara typ världens bästa high school-film, men jag har nog sett den lite för ofta för att den ska nå högre på listan. Emilio Estevez gråtscen känns sådär, och dansen är ju rätt 80tals-färgad, på det inte så trevliga sättet. Dessutom är det ju tämligen störande att Ally Sheedys karaktär ska anses snygg först när hon fått en makeover av Molly Ringwalds. Trams.

#9: "Dazed and Confused" (1993)

En på många vis underskattad ensemble-rulle, många gör sitt livs roll här, bland andra Matthew McConaughey som sliskpellen som hänger vid skolan trots att han gått ut sen länge, i syfte att plocka freshman-tjejer, och även Ben Affleck, som spelar ett riktigt as. Om han är bättre här än i "Mallrats" är la frågan, han är jävligt bra på att spela ärkesvin, den gode Affleck. Grymt soundtrack dessutom, och filmen lyckas få en att känna nostalgi över något man aldrig själv varit med om, det är inte illa.

#8: "Tillbaka till Framtiden" (1985)

Asså när jag såg denna på bio hade jag nog aldrig sett något bättre, skulle la vara första "Star Wars" då. Var så jävla pinkenödig sista tjugo minuterna, men tänkte fan inte lämna salongen, Marty höll ju på att försvinna från fotografiet! Så jävla spännande. Håller än, för övrigt. Christopher Lloyd och Crispin Glover är fantastiska, och Michael J. Fox är lika sympatisk som vanligt.

#7: "Donnie Darko" (2001)

På tal om folk som gör sitt livs roll, vem gör INTE det i den här? Gyllenhaal blev ju aldrig bättre direkt, Swayzes motivationstalare piskar Cruises i "Magnolia" och han som spelar Frank, vem det nu är, skapade en genuint obehaglig karaktär, det händer fan inte så ofta. Och soundtracket är ju heeelt fantastiskt. Såg directors cut-versionen av denna i en kolmörk båthytt där alla andra var sjösjuka och bakis på väg hem från England en gång, det är inget jag rekommenderar om man inte vill bli jävligt freaked out.

#6: "Sixteen Candles" (1984)

Nu är vi inne på filmer som liksom är helt jävla oantastliga, där ingenting är mindre än perfekt, där jag kan typ hela dialogen (eller nej, men mycket av den), och där jag känner en sådan ynnestkänsla varje gång jag ser den, att jag ens får uppleva detta mästerverk är mer än jag någonsin kunde begära. Jag ger er bara ett av hundratals guldkorn, Long Duk Dongs entré:

Och ja, det är borderline rasistiskt, men kom igen, vi snackar high school-film här, arketyper is the name of the game.

#5: "Clueless" (1995)

#4: "Fira med Ferris" (1986)

Gjorde ett test på hur mycket jag kunde om "Fira med Ferris" tidigare i dag, bara 14 av 20, pinsamt! Måste kanske se om den snart, har ju bara sett den typ 15-20 gånger. Abe Froman! Cameron när han tittar på tavlan! "Bueller? Bueller? Bueller?" När Jeanie blir asrädd för Rooney och sparkar honom i ansiktet! Fourth wall-brytandet! Allt i den här filmen får mig att le saligt bara av tanken på det.

#3: "Häftigt Drag i Plugget" (1982)

När man bildgooglar på den här lite bortglömda superklassikern får man mest upp bilder på Sean Penns stoner-karaktär Jeff Spicoli, och visst är han ett unikum av humor som man aldrig mer återsåg i Penns karriär. Han kanske kände att han inte kunde göra det bättre, och så är det nog. Men filmen bör också bli ihågkommen för fantastiska prestationer av till exempel Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold, de har, inte helt oväntat, aldrig varit bättre. Men allra bäst är en snubbe som heter Brian Backer, som enligt filmtipset gjort endast fem filmer. Fan vad synd! Den här filmen är hur som helst allvarligare än "Clueless", och det är det som gör den så fantastisk, den känns väldigt naturalistisk. Förutom Spicoli, då, men hans krig mot läraren Mr Hand är inte bara komiskt guld, Ray Walson som Mr Hand är helt magnifik, och han gör rollen nästan helt allvarligt.

#2: "Pretty In Pink" (1986)

Den mest allvarliga av Hughes-rullarna på listan. Molly Ringwalds Andie och Jon Cryers Duckie Dale är ett sånt där kompispar som man känner bara MÅSTE få varandra i slutet av filmen, och så kommer den jävla snobben Blaine, spelad av Andrew McCarthy, och så tänker man att det löser sig på slutet, han är ju en douche. Men se, så enkelt är det inte i den här filmen, den är nästan som livet själv. Scenerna mellan Ringwald och Harry Dean Stanton som hennes arbetslöse soffpotatis till pappa är fantastiskt gripande för att vara high school-rulle. Och Duckie Dales mimdans till "Try a Little Tenderness" måste jag ju ge er.

Scenen är också etta på min lista över dans/sångnummer på film, strax före Ferris framförande av "Twist and Shout". Att Cryer nu mest är känd som brorsan i "2 1/2 Män" är så deprimerande att jag vill kräkas. Men we will always have Duckie, Jon. "This is a very good toon." Sanning, broder.

#1: "Gregory's Girl" (1981)

Alltså, egentligen är ju detta inte en "high school"-film, för någon high school går inte en käft på, den utspelar sig ju i Skottland, men den får vara med ändå, åldern är rätt och problemen likaså. Att hitta den rätta och vara en jävligt awkward typ, så var det ju i skolan. Den här filmen är så RAR. Jag kan inte skriva mer om den än så, det går inte att förklara dess storhet. Se den bara.

Tack, Arnar, och varsågod ni andra. Kommer upp med en egen lista imorgon!