Topp 3

Hemma i norrland för julfirande så slänger väl ihop en jullista så här dan före dopparedan (har t o m redan hunnit bli julafton nu när det läggs upp):

 

The Darkness var lite kul för ett antal år sedan när deras debutalbum kom. Nu känns de inte direkt lika heta även om de gjort comeback. Deras jullåt håller fortfarande i mitt tycke dock.

Nightmare Before Christmas är kanske bästa julfilmen (eller är det en halloweenfilm?) och den här när låten när Jack Skellington först upptäcker Christmas Town är fantastisk.

Är inget stort fan av Waits, inte än iaf, men den här låten är fin och det är eventuellt den bästa jullåtstiteln.

Insåg så sent som i år att det här ju är en fantastisk jullåt. 

Skottarnas vackra vinterlåt från deras vinter-EP med samma namn. Dialekten gör ju låten ännu bättre än vad den kanske egentligen är.

The Killers har för vana att komma med en ny jullåt varje år men det är den här som startade den traditionen (tror jag iaf) som är min favorit.

Underbara The xx tog den cheesy jullåten Last Christmas av det ännu mer cheesy bandet Wham och gjorde den till sin egen. Resultatet blir oerhört bra!

Markus Krunegårds gamla grupp Laakso bidrag till jullåtsbiblioteket har kanske inte så mycket mer med jul att göra än att julgranen omsjungs. Men det räknas och det är en underbar låt.

Men ingen jullåt kommer någonsin kunna rubba denna. När man hör den någon annan gång på året så känns det mest fel. Fairytale of New York blir bättre av julen och julen blir sannerligen bättre av Fairytale of New York!

Det har blivit en hel del spelningar i år, totalt har jag sett 40 olika akter under 2012 (några flera gånger) om man inkluderar förband och allt. Det kanske blir en till också, ska eventuellt se Goat på fredag men jag tror inte det skulle ändra den här listan ändå. Listan är alltså de 10 bästa spelningarna jag sett under det gångna året.

 

Inte lika förtjust i London-gruppens andra album som kom i år men det hindrade mig inte från att gå och se dem när de besökte Pustervik då jag av tidigare erfarenhet vet att de är riktigt bra live. Jag blev inte besviken. Lika mycket från debuten som från nya skivan och allt i ett raskt tempo. De lyckades hålla uppe intensiteten hela vägen, något de inte riktigt lyckades med första gången jag såg dem. Imponerande och kul.

 

Bästa spår: Avslutande Nørgaard

 

Florence Welch och hennes maskin kom till Slottskogen och imponerade stort trots att kvällssolen var kvar och jag missade inledningen pga Mark Lanegan. Hon är ju väldigt kraftfull både i röst och utstrålning och hon lyckades bra med att förmedla den kraften till publiken, framförallt under hitsen då även publiken gav tillbaka.

 

Bästa spår: No Light, No Light

 

Äntligen har jag fått se Thomas Öberg hoppa omkring och sjunga hur en gigantisk trafikkon. Är inget gigantiskt bob hund-fan men jag är ett stort konsert-fan så det kändes som det var på tiden att se Sveriges bästa liveband på scen. Efter spelningen så förstår jag ju varför brukar kallas för det.

 

Bästa spår: Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

Har sett väldigt lite ny film under 2012 känns det som men det finns ingen anledning att sörja för det utan jag väljer istället att se fram emot vad som kommer nästa år. Framförallt dessa tio filmer som har premiär i Sverige under 2013:

 

Det känns spontant som 2013 kommer att bli ett sci-fi-år, eller har det inte varit mycket sci-fi senaste åren över huvud taget? Hur som helst i Tron: Legacy-regissörens andra film så återvänder Tom Cruise till en förstörd jord för att fixa lite grejer men allt går inte enligt planerna. Känns som filmen har potential till att bli en stark trea/svag fyra eller så blir det en kalkonrulle.

 

 

Filmen om Alfred Hitchcock har redan haft premiär i USA och har väl fått ganska ljummen kritik och redan när det var tal om att det skulle komma en Hitchcock-film kände jag mig lite skeptisk till hur det skulle gå ihop, vad skulle den handla om? Till slut så visar det sig att den handlar om Hitchcocks (spelad av Anthony Hopkins) relation med sin fru Alma (Helen Mirren) under inspelningen av Psycho. Även om jag fortfarande är lite tveksam så kan det ju vara kul att se "behind the scenes" på en av mina favoriter bland Hitchcocks filmer.

 

 

Alfonso Cuarón har i och med Children of Men gjort en av 2000-talets absolut bästa filmer så här långt. Nu, 7 år senare, kommer hans nästa film. Den ska handla om astronauter som försöker ta sig tillbaka till jorden efter problem med deras rymdfarkost. Det ska bli väldigt spännande att se vad Cuarón hittar på även om jag blir lite fundersam över att det är George Clooney och Sandra Bullock som har huvudrollerna, känns inte helt hundra.

 

Sydafrikanen Neill Blomkamp kom från ingenstans 2009 med den överraskande bra filmen District 9. Hans andra film kommer nästa år och han kör vidare på sci-fi-spåret. Elysium utspelar sig år 2159, en tid då samhällsklyftorna är oproportionerligt stora. Den rika klassen människor lever på en rymdstation som heter just Elysium medan de fattiga får bo kvar på en jord som har körts i botten. Jodie Foster spelar en politiker som vill lagstadga att ingen får flytta in i lyxrymdstationen medan Matt Damon är en av de fattiga som vill dit.

 

 

Mera sci-fi! Men inte vilken sci-fi som helst utan Stålmannen. Jag har aldrig varit något stort fan av Superman (även om jag gillade Lois & Clark när jag var liten) och ytterligare en reboot känns ju lite segt. Men. Zakk Snyder regisserar och Chris Nolan & David S Goyer skriver manus. Männen bakom 300/Watchmen och Batman-trilogin ligger alltså bakom och trailern ser ju smått episk ut. Jag kan nog tänka mig att bli ett Superman-fan.

 

 

Känns lite konstigt att ha en musikal baserad på en bok jag inte läst på femte plats. Jag gillar ju inte ens musikaler. Trailern fick mig dock på andra tankar. Tom Hooper, som gjorde fantastiska The King's Speech häromåret, regisserar och i rollerna syns bl a Hugh Jackman, Anne Hathaway och Russell Crowe. Kan jag bli ett Superman-fan kan jag väl bli ett musikal-fan också.

 

 

Abraham Lincoln: Vampire Hunter såg jag på bio i år och även om jag gillar konceptet så lämnade utförandet mycket mer att önska. 2013 kommer en seriös Lincoln-film. Steven Spielberg regisserar med allt vad det innebär, både på gott och ont, storslaget och välregisserat lär det bli iaf. Stora dragplåstret för min del är dock att det är enastående Daniel Day-Lewis som har titelrollen. Bara att börja spara skägget.

 

 

Äntligen! Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost återförenas för den avslutande delen i Blood and Ice Cream-trilogin (Som inleddes med Shaun of the Dead och Hot Fuzz). Filmen handlar också om återförening; fem ungdomsvänner träffas igen 20 år efter ett försök till en episk pubrunda för att återigen testa lyckan och kanske till slut nå den mytomspunna puben The World's End. En pubrunda som visar sig betyda mycket mer för mänskligheten än någon kunnat tro.

 

 

Tarantino alltså, jag blir aldrig riktigt klok på den mannen. Eller snarare jag blir aldrig klok på min uppfattning av den mannen. Jag kan aldrig veta säkert om jag älskar hans filmer eller inte. Oavsett vilket så är det ju omöjligt att inte bli kissa-på-sig-exalterad när man ser trailern för hans kommande western-film. Jamie Foxx spelar Django, en slav som friköps av Christoph Waltz karaktär för att tränas upp till att bli bounty hunter. Leo DiCaprio som bad guy känns också spännande.  

 

 

SOM jag har väntat på den här filmen. Paul Thomas Anderson är min absoluta favoritregissör och kommer nu äntligen med sin sjätte film. The Master handlar om Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som inte har det så lätt efter att återvänt från sin militärtjänst under WW2. Han kommer i kontakt med en kult och dess ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). Kan kulten hjälpa honom? Om det är kissa-på-sig-exalterad på Django-trailern så är det ingenting mot för hur jag känt när jag sett de olika trailers som kommit för The Master. Så fruktansvärt snyggt och den verkar helt fantastisk på alla sätt och vis. SOM jag längtar efter den här filmen. Kan det inte bli 1:a Februari nu?!

 

"På torsdag är det podcast igen med Filip och Fredrik". Ja torsdag har blivit synonymt med duon på senare år så därför kommer idag en lista över de bästa produktionerna som herr Hammar och herr Wikingsson ligger bakom.

 

Filip och Fredriks första egna tv-program lades ned efter bara fyra avsnitt men betydligt fler anmälningar till granskningsnämnden. Stundtals lite infantil dolda kameran-inslag a la Trigger Happy TV men vid tillfällen är det riktigt roligt och näst intill genialiskt.

 

F&F tog sitt intervjua-kändisar-koncept till studion och tog en blandning kända svenskar och gjorde bra, egensinniga intervjuer samt ett gäng sketcher med varje gäst.

 

F&F's livesända nyhetsprogram som jag inte sett överdrivet mycket av men som det jag sett har varit underhållande. Som vanligt när de provar på en ny programform så gör de det med en twist, ett minnesvärt inslag var t ex när de skulle testa om man kunde bli full på en väldigt kort tid som en drunk driver att påstått och söp sig fulla i direktsändning.

 

Filip och Fredrik tog oss genom 90-talet, ett år per avsnitt, på ett underhållande och på sitt sätt informativt vis. Smart att ha Mr 90-tal E-Type som hus-DJ.

 

Av någon anledning har jag bara sett de inledande avsnitten av programserien där Filip och Fredrik stöter på, och följer med, random människor. Det jag såg var fint och väldigt bra och jag har hört att resten av serien också ska vara riktigt bra.

 

F&F's kunskapsprogram som gick i tre säsonger gick igenom de flesta områden man kan tänka sig tillsammans med en panel (som framförallt innehöll fysikern Patrik)  Man blev både underhållen och undervisad på samma gång. Jag ser gärna en fjärde säsong.

 

100 höjdare gick i hela sex säsonger och även om jag gillade de tre sista säsongerna där F&F listade sköna människor så tycker jag de tre första säsongerna där roliga klipp listades var ännu bättre. Väldigt roliga klipp och kul också hur duon resonerade och funderade när de plockat fram klippen.

 

F&F goes reseprogram, När och fjärran med en twist så att säga. Mycket fylla och mycket humor, roligast är nog resan till Cooköarna när de jävlas med inslagsproducent Pål Hollender. Tråkigt att det bara blev en säsong av Grattis världen.

 

Filip och Fredriks stora genombrott och första program på Kanal 5. Diverse kändisar, oftast amerikanska B-varianter, intervjuades och hängdes med. Många väldigt roliga möten blev det som t ex Dennis Rodman, Vince Neil, Gary Busey m fl. F&F's bästa TV-program.

 

För det bästa duon har gjort enligt mig är deras podcast. En timmes mer eller mindre skitsnack mellan dessa två begåvade herrar i veckan är precis vad jag behöver. De är inte alltid på topp så klart men när de är det så går det inte att slå. Ingen F&F-produktion har fått mig att skratta så mycket eller bjudit på så många visa tankar. Hoppas de fortsätter med detta länge till.

 

 

Alla TV-program och podcast-avsnitt finns att se/lyssna på filipochfredrik.com

Har inte varit hemma så mycket på sistone så listorna har uteblivit, här kommer en åtminstone to make up for it.

 

Att bryta den fjärde väggen är en term som ursprungligen kommer från teatervärlden, redan de gamla grekerna bröt den fjärde väggen. Det innebär att karaktärerna i teatern, eller filmen eller dylikt, är medvetna om att de är med i en pjäs eller film och adresserar publiken eller bryter sin roll.

Tänkte lista mina tio favoriter i filmvärlden på detta tema. OBS SPOILERS

 

John Cusacks karaktär i nick Hornby-filmatiseringen har ständigt konversationer med publiken och försöker tolka livet och kvinnorna han möter tillsammans med oss som tittar.

 

 

Jag hade nyligen en lista om namnlösa karaktärer och Daniel Craigs huvudkaraktär i Layer Cake fanns med. XXXX, som karktären heter i rollistan, avslutar filmen med att vända sig och gå från berättarröst till att prata direkt till publiken och säga "My name? If you knew that you'd be as clever as me."

 

Mel Brooks gillar att bryta fjärde väggen och gör det väl i nästan alla hans filmer. Oftast och roligast gör han det nog i Star Wars-parodin Spaceballs. Och roligast där är när the bad guys, hänförda av Dark Helmet, tar fram en kopia av just filmen Spaceballs och spolar förbi där de är för tillfället i filmen för att ta reda på vad the good guys hittar på härnäst.

 

 

 

En av de bästa berättar-rollerna görs av Robert Downey Jr. i denna något bortglömda men hysteriskt roliga film. Roberts karaktär, Harry, ursäktar sig genom filmen för att han inte gör ett bra jobb som berättare och backar tillbaka i historien då och då när han har glömt något. Filmen avslutar med att Harry talar direkt till kameran och publiken i ett försök att "wrap up the movie and leave the people with a message."

 

 

Fight Club leker med tittaren genom hela filmen och självklart bryter karaktärerna fjärde väggen vid tillfällen. Framförallt när Edward Nortons karaktär berättar om vad Tyler Durden (Brad Pitt) gör på fritiden, som att jobba i en biograf och klippa in en bildruta porr i barnfilmer. Detta återkommer även i slutet av Fight Club när en bildruta av ett manligt könsorgan klipps in.

 

Det är tämligen vanligt i komedier att fjärde väggen bryts och det händer ganska ofta i parodifilmen Airplane! Bäst är när en liten kille får komma fram och kika i cockpit där bl a basketspelaren Kareem Abdul-Jabbar spelar piloten Roger Murdock. Killen tycker att piloten ser ut som Kareem men Roger försäkrar om att han måste tagit fel på person men blir lite nervös. Efter tjat och kritik från killen får Kareem nog och slutar spela Roger och försvarar sitt basketspelande.

 

 

 

En klassisk Woody Allen-scen är ju i hans mästerverk Annie Hall när han står i en biokö och killen bakom, en besserwisser-douche, börjar mala på om Marshall McLuhan. Woody Allen får nog, bryter fjärde väggen och frågar publiken vad man ska göra vid såna här tillfällen varpå den dryga killen hakar på och säger till publiken att han får väl tycka vad han vill. Det slutar med att Woody Allen går och hämtar Marshall McLuhan himself som håller med om att den dryga killen är en idiot.

 

 

 

Monty Python-gänget gillar också att bryta fjärde väggen i sina filmer och serier, inte minst i deras roligaste film 

The Holy Grail. Bl a så presenterar berättaren publiken för "Scene 24, a smashing scene with some lovely acting", vid ett tilfälle där riddarna jagas av ett monster i en animerad scen så dör animatören och riddarna kan äventyra vidare, i ett montage så bråkar de olika karaktärerna om vilken scen som varit bäst och slutligen så stoppas hela filminspelningen av polisen.

 

 

 

Det var aldrig något snack om vilken film som skulle toppa den här listan. Michael Hanekes jävlas-med-tittarna-film Funny Games bryter fjärde väggen på ett sjukt irriterande men samtidigt mästerligt sätt. Två killar tillfångatar och torterar en familj i familjens egna hem. Den ena av kidnapparna ställer ofta frågor till tittarna vad vi tycker ska hända härnäst men det hela når sin kulmen när kvinnan i familjen lyckas få ett övertag och skjuta en av förövarna. Då plockar den andre lugnt upp fjärrkontrollen och spolar tillbaka filmen så att han kan förhindra detta så att båda galningarna kan fortsätta tortera familjen. Haneke, så får man inte göra, jag hatar dig. Och därför älskar jag dig.

Kanye West och Jay-Z är väl utan tvekan de två största namnen inom hip hop idag och ifjol gjorde de en skiva tillsammans vid namn Watch the Throne. Då jag är ett fan av Kanye så är det väldigt konstigt att jag inte lyssnade på deras album då och att den största hiten Niggas in Paris inte var med på min lista över 2011 års bästa låtar känns lite dumt. Hur som helst, häromdagen fick jag låten på hjärnan och ett starkt behov av att lyssna på låten på repeat. Som vissa vet så är det just på repeat den här låten tydligen ska lyssnas. Under deras turné för skivan så brukade de avsluta med att spela låten ett antal gånger efter varandra. I Los Angeles spelades den tio gånger men det rekordet tyckte de borde slås i just i Paris så de avslutade konserten med att köra Niggas in Paris elva gånger. Ja, samma låt, elva gånger i rad. Man gör ju bara inte så. Vet inte om man ska skylla på sjukt bra självförtroende, storhetsvansinne, dumhet eller genialitet, förmodligen lite av varje och det är därför jag älskar de här killarna.

Så vad är ännu dummare/smartare än att spela samma låt elva gånger i följd? Lista de elva framförandena såklart!

För att komma direkt till respektive tagning (med försnack) klicka bara på länkarna.

 

(Jag vet att de slog rekordet och körde låten tolv gånger kvällen efter men det fanns det inget klipp på så jag får gå på första kvällen i Paris)

 

Fjärde tagningen präglas av lite dåligt ljud för Jay-Z men Kanye räddar det snyggt under sin del av låten.

Det börjar snackas rekord, publiken buar när de säger att låten spelades tio gånger i LA men att låten inte heter Niggas in Los Angeles och sedan stämmer fransoserna upp i "PARIS, PARIS, PARIS" a la fotbolls-hejaramsa. Sen en helt ok version av låten.

Jay-Z "takes it to a new level" och börjar skapa cirklar i publiken, lite wall of death i miniatyr, vilket kommer prägla mellansnacket mellan låtarna framöver. Inget jättelyckat resultat första gången och det blir bara en ok version av låten som följd.

Cirklarna börjar redan ta sig och Jay och Kanye börjar hitta energin igen. Bara fyra kvar till rekordet och de visar här inga tvivel på att de ska orka hela vägen.

Framförallt Kanye är på tårna direkt från första försöket. En bra version men det skulle komma ännu bättre. Rätt mäktigt med alla telefoner som lyser upp publikhavet efter låten.

Efter ett rätt misslyckat försök att dra igång vågen av Jay-Z så kommer en jäkligt pumpad tangering av rekordet. Både Jay-Z och Kanye känns lite extra taggade här trots att de alltså kört samma låt nio gånger innan.

Några sekunder efter första tagningen skriker Jay-Z "AGAIN!" och river av sista låten för kvällen. Innan samma låt nio gånger till som extranummer då. Kanye fortsatt uppumpad och Jay-Z och publiken börjar bli varmare i kläderna också. Första av endast två gånger som de framför hela låten för övrigt.

 

Efter att ha lämnat scenen för en kort stund kommer Ye och Jay tillbaka och kör första extranumret mer taggade än nånsin vilket leder till den näst bästa versionen av låten för aftonen.

Kanske inte sämsta versionen men fotografen fick byta batteri mitt i låten så stora delar av åttonde framträdandet går förlorat.

Sitter och kollar på Roman Polanskis Cul-de-sac från 1966 och känner att svartvita filmer borde göras oftare än idag. Här är mina 10 favoriter från de senaste 20 åren som är helt filmade i svartvitt (Ingen Sin City eller Schindler's List alltså)

 

  

Jag får sluta ha med filmer jag inte sett men jag älskar ju Christopher Nolan och ska jag ha med någon film jag inte sett på den här listan så känns hans debutfilm rätt given. Om den bara kan släppas på dvd nån gång.

 

Första två segmenten från Jim Jarmusch film kommer kom faktiskt redan på 80-talet men det spelar ingen roll. Episoderna i den här filmen handlar om kända människor som röker, dricker kaffe och pratar med varnadra. Vissa är riktigt skoj, andra är väl sisådär. Mina favoriter är Alfred Molina & Steve Coogan, Jack & Meg White och Iggy Pop & Tom Waits.

 

Michael Haneke är en väldigt intressant regissör, lite för intressant nästan. Funny Games och Dolt Hot är fantastiska filmer så jag hade höga förväntningar på denna film, framförallt väntade jag på någon Haneke-twist men den uteblev (tror jag, man kan aldrig vara säker med honom). Det vita bandet är trots allt en bra film, väldigt creepy.

 

Det är svårt att inte gilla George Clooney. Denne charmige man är även en mycket kompetent regissör de visar han inte minst genom denna svartvita film om kampen mellan TV-reportern Edward R Murrow och kommunistjagande senatorn Joseph McCarthy på 50-talet.

 

Darren Aronofsky har inte gjort en dålig film än och hans första långfilm, Pi, om en paranoid matematiker är sannerligen inget undantag.

Vad är det egentligen med reigösser som gör sina debutfilmer i svartvitt? Hur som helst, Kevin Smiths debut, Clerks, är en av de roligare komedierna på 90-talet. Fantastisk dialog som utspelar sig under Dante Hicks olyckliga dag i sin lilla butik.

Michel Hazanavicius stumfilm om stumfilm som tog alla med storm nyligen och vann oscar för bästa film och allt. Ja, jag tycker väldigt mycket om den också. Väldigt välgjord, charmig och fin även om storyn inte är så nyskapande kanske. Modigt att göra en old fashioned stumfilm i vilket fall som helst.

Tillsammans med Big Fish så är detta min favoritfilm med Tim Burton, en fantastisk biopic om "tidernas sämsta regissör" här spelad av Johnny Depp. Väldigt rolig men samtidigt också sorglig. Väldigt fint och djupt just med vänskapen mellan Ed och avdankade skräckskådespelaren Bela Lugosi (bra gestaltad av Martin Landau)

På tal om biopics, det här är nog min favorit när det kommer till musikaliska sådana. Anton Corbijn film (ännu en svartvit debut för övrigt) om Joy Division-sångaren Ian Curtis tragiska och korta liv är fantastiskt vacker och väldigt, väldigt bra. Vare sig man är bekant med Joy Divisions musik eller inte så bör man se denna film.

Kanske bröderna Coens bästa film, helt klart topp tre. Bröderna är väl mest känd för sina mörka komedier men det är nog när de skruvar ner humorn och drar sig mot svart drama som de är som bäst som i denna och den ännu mer sedda No Country for Old Men. Billy Bob Thornton är grym i huvudrollen och James Gandolfini, Frances McDormand och Tony Shaloub m fl gör riktigt bra ifrån sig i birollerna.

 

 

 

Den här hade säkert kommit högre upp men jag ska ärligt säga att jag faktiskt inte har sett filmen än. Har den på dvd och har länge sett fram emot att se den men det har inte blivit av än. Har höga förhoppningar för filmen och Ryan Gosling är ju aldrig fel så en plats på listan förtjänar den ändå.

 

2003 gjorde Sylvain Chomet den fantastiska Trion från Belleville och sju år senare kom han med sin andra film. Filmen handlar om en gammal fransk illusionist som på ålderns höst prövar lyckan i Skottland, väl där stöter han på en ung flicka och deras vänskap växer sig starkare. En väldigt fin historia som bygger på ett manus av den franske filmlegendaren Jacques Tati och är lika underbart animerad som Belleville.

 

Har fortfarande svårt att veta vad jag tycker om denna film. Lika svårt att älska den som att ogilla den och det är väl ganska typsikt när det kommer till Lars von Triers filmer. Paret i filmen, som bosätter sig i en stuga pga sorgen efter deras barns död, går det ju inte så bra för och deras förhållande och respektive psyken blir bara sämre ju längre tiden går. Värda en plats på listan är de iaf.

 

 

Det var längesen jag såg den här filmen men jag kommer ihåg att jag gillade den iaf. Daniel "Bond" Craig spelar den namnlöse huvudkaraktären som är en badass drugdealer. För övrigt Matthew Vaughns regidebut som numera är mest känd som killen som kanske ska regissera Star Wars 7.

 

 

 

Den här platsen är egentligen tillägnad Charlie Chaplin in general. Med bara några få undantag så hade hans karaktärer inget namn. Mest känd är väl hans "Tramp"-karaktär men The Great Dictator är min favorit med Chaplin, i vilken han visserligen utöver den judiske barberaren spelar en karaktär med ett namn nämligen Hitler-kopian Hynkel, så därför får den stå som nummer 6 på listan.

 

Hero är kanske inte världens bästa film men fy satan vad vacker den är. Alla färger och alla vackert koreograferade fighter gör det till ett 100 minuter långt konstverk. Jet Li's sluga och skickliga namnlösa karaktär har en given plats på den här listan.

 

Även om Clintans karaktär heter Blondie i rollistan till den här filmen och Joe och Monco i föregångarna A Fistful of Dollars respektive For a Few Dollars More så är karaktären mest känd som "The man with no name" och den här listan hade inte varit komplett utan en stenhård, ponchobärande Eastwood.

 

 

En av mina favorit-kärleksfilmer. Glen och Marketa, som var tillsammans på riktigt både musikaliskt och romantiskt när filmen gjordes, spelar de namnlösa huvudkaraktärerna vars kärlek till musik kickar igång deras kärlek till varandra. Fantastisk musik ackompanjerar denna fina kärlekshistoria som inte är som alla andra kärlekshistorier på film.

 

 

 

 

Heter han Jack? Heter han Cornelius? Heter han Tyler Durden? Man får aldrig veta säkert men det jag däremot vet är att Edward Norton i och med rollen som Narrator följde upp sin fina insats i American History X med en kanske ännu bättre rollprestation. En av mina absoluta favoritfilmer är Fight Club hur som helst och förstaplatsen känns rätt given. I am Jack's complete lack of surprise.