Topp 3

Efter fest och beslutsångest så har vi nu, lite försenat, kommit fram till den absoluta toppen, de tio bästa låtarna från 2012.

 

Precis som med bandets förra låt så är Applesauce en väldigt händelserik låt, man får knappt någon chans att andas, och det är väl lite hela grejen med Animal Collective de är ständigt i rörelse och det är det  som gör dem så intressanta. Albumets andra singel handlar om frukt och livet typ och det tog lite extra lång tid innan jag uppskattade låten men när den till slut gjorde det blev det min favorit och det räckte till en tiondeplats.

Hade The Knife/Fever Ray varit mer pop-inriktade hade det utan tvekan låtit så här. Årets näst bästa svenska album 2012 når sin höjdpunkt i och med denna episka electrolåt. Den vackra och mäktiga refrängen gör låten till nummer två bland svenska låtar och plats nio totalt.

Brooklyn producerar väldigt många bra artister och band och Yeasayer är nog min favorit från NY-stadsdelen. Bandets tredje album gick ifrån det popigare uttrycket på Odd Blood och tillbaka till det mer experimentiella. Reagan's Skeleton lutar dock åt det mer straight forward electropopiga hållet och den är också bäst på skivan. Helt klart en av årets bästa och mest catchy refränger. 

Att välja vilken låt som var bäst på An Awesome Wave trodde jag inte skulle vara lätt men även om det finns många bra och att hela albumet egentligen hade platsat högt på denna lista så är det vackra Dissolve Me som jag fastnat lite extra för. Framförallt älskar jag textraden She makes the sound, the sound sea makes, to calm me down. 

Den inledande basen dödar mig varje gång, så fruktansvärt bra, och efter det fortsätter bara låten att vara helt underbar. Varenda litet ljud är briljant i låten och George Lewis Jr's röst är helt fantastiskt framförallt när han ropar ut There's no way to forget it all. Det blir tydligare för varje gång jag lyssnar på Twin Shadow vilket geni Lewis Jr är. Längtar redan till nästa album.

En av de låtar jag nötte mest under 2012 och jag vet inte riktigt vad som är så bra med den egentligen men nånting är det iaf. Den är ju inte lika ös-röj-party som andra som The Presets är i övrigt men de visar verkligen att de är riktigt bra när de drar tempot också. 

Årets svensketta kommer från min ständige svensketta. Krunegårds fjärde album är ett fantastiskt album om att vara ensam och sukta efter lite mänsklig värme. Som bäst uttrycker han den känslan i öppningsspåret, den mäktiga Korallreven & Vintergatan, en typ av låt som Krunegård är så bra på. Likt låtar som Ibland gör man rätt, ibland gör man fel så byggs den succesivt upp till den magnifika avslutningen. 37 grader celsius är allting som behövs.

Jag hade väldigt svårt att veta vilken låt som skulle vara på vilken plats bland topp 3. Till slut fick det bli underbara Grimes på tredjeplatsen. Genesis är en liten smygande låt men såklart väldigt bra, annars hade den inte varit trea. Återigen visar Claire Boucher prov på hur skicklig hon är på att mixa sin känsla för sköna elektriska beats och sin fantastiska röst. Likt hela skivan så frambringar låten både känslan av att vilja dansa och känslan av att sitta på sin balkong i kvällssolen med ett glas rött. 

Årets vackraste låt. Som sagt började jag lyssna på Bat for Lashes ganska sent men den här låten gjorde snabbt sådant intryck på mig så den var nära att sno åt sig förstaplatsen. En fantastisk text framförd på ett strålande sätt av en underbar röst ackompanjerad av ett enkelt piano. You're the train that crashed into my heart, you're the glitter in my heart, oh Laura you're more than a superstar. Blir nästan tårögd när jag hör den refrängen. 

Redan när jag började lyssna på Django Django tidigt i år så visste jag att den här låten skulle vara med i toppstriden. Den är helt jävla perfekt, perfekt skriven och perfekt utförd. Alla små ljudeffekter som är på exakt rätt ställen, stämsången, gitarrerna, allt är klockrent och att den skulle vara något annat än topp tre vore fysiskt omöjligt. Att jag sen fick gå helt bananer till den live i somras försvagade inte låtens chanser precis. Detta är låten jag lyssnade på mest 2012 och efter jag lyssnade på den ytterligare några gånger inför medaljplatsernas avgörande så kändes det självklart att den är årets bästa låt.

 

 

Så där ja. Listan är komplett. Hoppas ni fått ut något av den, vettefan om jag fått det men årslistan är alltid ett kul projekt. Glöm inte att lyssna på listan på Spotify!

Topp 20! Det börjar dra ihop sig.

 

Låten som fick mig att inse att bandet från Brooklyn inte är så dumma ändå är den fina andrasingeln från Shields. Den hamnade på 29e plats på Rolling Stone's lista över årets bästa låtar men här får den hoppa upp ytterligare några placeringar och den hamnar på topp 20 tack vare Ed Drostes fina röst och den lika fina refrängen.

 

Jag har ofta funderat under året om Beach House senaste album är så bra egentligen. Det tar 3 sekunder av öppningsspåret Myth innan jag får svar på tal. När gitarren går igång där känns det som Beach House är världens bästa band och att Myth är världen bästa låt. Nu håller kanske inte hela låten just den klassen men den är tillräckligt bra rakt igenom för att hamna på en 19e plats. 

Det har släppts en del bra album som är ruskigt bra i sin helhet men som saknar låtar som sticker ut på egen hand. Wild Nothings andra album är ett sådant. Det snuddar på att vara topp 10 bland årets album men saknar de där riktigt bra enskilda låtarna. Förutom Shadow då som lyckas klara sig riktigt bra på egna ben. Tänkte först skriva att det är en somrig känsla över låten men kom på att den nog passar lika bra på vintern, våren eller hösten. En låt for all seasons helt enkelt. 

En dejt som dog lite efter några snorungars prank innehållande en sprayflaska med bajslukt (rekommenderar podcasten som är länkad till höger för mer detaljer) medförde sig åtminstone en bra sak: Londonbandet Citizens! som på sitt debutalbum har med årets 17e bästa låt. Den börjar ganska lugnt men intensiteten i musiken och Tom Burkes röst växer ju längre låten går och blir bättre och bättre. Lite som fjolårets etta (Cut Copy - I Need You Now) fast inte riktigt lika bra men fortfarande väldigt bra.

Classic Hives och det är som sagt det som är så bra med The Hives femte album. Lex Hives är råare, rakare, röjigare och kanske deras bästa LP sedan debuten Barely Legal. Det visar sig bäst i min favoritlåt från skivan, 1000 Answers, som är där uppe i nivå med A.K.A. I-D-I-O-T och Automatic Schmuck. 

Överlägset bästa låten från Mumford & Sons nya album är inledande titelspåret. Kraftfull både i den drivande musiken men framförallt i Marcus Mumfords fantastiska röst. En av hans bästa sånginsatser, desperationen och styrkan i hans röst är overkligt bra. Tyvärr har ju bandet blivit så stora nu så det är inte helt lätt att få tag på konsertbiljetter, hade väldigt gärna sett den här låten live.

Person of Interest är en bra crime-TVserie och har stundtals riktigt bra musik med. Det var där jag upptäckte Minneapolis-bandet Poliça och den här låten. Electronisk R&B står det att de spelar och ja det kanske stämmer. Väldigt bra låt är detta iaf och ett bevis på att auto-tune faktiskt kan vara riktigt vackert. Justin Vernon a.k.a. Bon Iver säger att Poliça är det bästa band han hört, måste ju betyda någonting iaf.

 

Denna unga Montreal-duo spelade i Annedalskyrkan under Way Out West i somras och som jag önskar att jag hade varit där. Likt Wild Nothings album Nocturne är Purity Rings debutalbum rakt igenom bra utan att någon låt sticker ut. Fineshrine är i detta fall undantaget och vilket jävla undantag sen. Jag kan inte få nog av den här låten, för varje gång jag lyssnar på den inser jag hur sjukt perfekt den är. Hade kanske varit ännu högre upp på listan om jag börjat lyssna på dem tidigare men nu får de nöja sig med en 13e plats.

Det blir väl inte så mycket mer noise pop än så här. Väldigt catchy låt med vacker sång ackompanjerad av kraftfullt trummande och gitarrer uppvridna till 11. Om inte deras musik är tillräckligt för att inse att det här är ett jäkligt coolt band så kan ju videon hjälpa till, det är ju något med en tjej som iförd morgonrock hoppar i en säng med ett gevär som man gillar.  

Som jag nämnt var jag lite orolig inför Coexist, hoppades nästan att att bandet skulle lägga ner och bara göra en legendarisk LP, men när första singeln Angels släpptes så stillades mina oroligheter. Den är kanske inte lika bra som de bästa låtarna på debuten men den är ändå en sån där vacker låt som bara The xx kan göra. Detta är iofs mer eller mindre en solo-låt för gitarristen/sångerskan Romy Madley Croft men det gör ju inget då hennes gitarr och röst låter helt bedårande. 

 

Del 8 av 10

 

Det bästa för min del med den här listan är att jag äntligen tar tag i att lyssna på artister jag tänkt lyssna på länge, Cat Power t ex. Nio skivor har hon hunnit släppa och vad jag har föstått så är det först i och med senaste albumet, Sun, som hon börjar ha en mer elektronisk approach. Passande nu när jag börjar lyssna på henne. Inledande, vackra Cherokee är tydligen väldigt Cat Power-ig men med lite synt och beats-inslag och det får mig ju att verkligen vilja lyssna på hennes tidigare alster också.

Den tredje mest spelade låten på P3 under 2012 är svenska syntpop-duon Icona Pop stora hit och ja det är ju just det, en hitlåt. Den perfekta party-låten för 2012 i mitt tycke. Väldigt simpel, visst, men ibland behövs det inga konstigheter, ibland behöver man bara ett grymt dansbeat och en bra hook för att göra en kanonlåt.

There's No Leaving Now är nog det svagaste albumet från Leksandsonen men det säger mer om Kristian Matsson än om det här albumet. Som jag nämnde tidigare så var det svårt att komma fram till vilken som var bästa låten på The Tallest Man on Earths tredje LP. Efter några extra genomlyssningar så kom jag ändå fram till att den här fina låten är nummer ett. Det lite nya soundet som den här skivan har gör sig bäst i Revelation Blues.

Jag nämnde att Alt-J blev nominerad till brittiska Mercury prize och de vann även det priset, väldigt välförtjänt måste jag säga. Till den här fantastiska andrasingeln från albumet så gjordes en av årets bästa musikvideos också. En riktigt bra tagning på spela-filmen-baklänges-konceptet.  

Den här låten tog sig in ganska sent på listan, hade andra Hot Chip-låtar rankade högre först, men sen lyssnade jag på den igen och insåg dess briljans. In Our Heads är London-bandets femte album och möjligtvis deras bästa och långsamt och vackert stegrande Flutes är enligt mig den bästa låten på skivan.

Sytrarna Söderberg, 22 och 20 år gamla, har redan tagit världen med storm tack vare sina två folk-album. Jag måste tyvärr säga att jag inte hänförts av deras USA-klingande musik men jag måste också erkänna att jag förstår deras storhet när jag hör en låt som Emmylou. En riktigt fin låt av två mycket skickliga låtskrivare. Snyggt att få med några av deras influenser i refrängen och samtidigt göra det till en liknelse för tvåsamhet.

En av årets mest irriterande låtar. Alltså jag älskar den men jag vill gärna "take a walk" till den men det går inte riktigt för takten är för långsam. Bortsett från det är det en fantastisk låt som håller samma klass som de bästa låtarna från 2009 års Manners. Kanske just därför jag blev lite besviken på Gossamer då öppningsspåret var så här bra.

Det känns alltid farligt att släppa sitt andra album redan året efter debuten men som tidigare nämnt så klarade The Vaccines det relativt bra ändå. Teenage Icon var andra singeln som släpptes från Come of Age och det kanske är min favoritlåt med Vaccines överhuvudtaget, fruktansvärt catchy refräng och helt enkelt en väldigt glad låt. Och nu vet jag vem Frankie Avalon är. 

Har tabbat mig lite här, denna låt kommer tydligen finnas med på M.I.A.'s album som kommer nästa år. Men nu är det för sent för att ändra på det och den är så jäkla bra så jag bara måste ha med den. M.I.A. är ju sjukt cool och det har hon visat många gånger tidigare och gör så igen i och med denna låt. Oavsett hur ocool man själv är så känner man sig som coolast när man lyssnar på den här låten. Och gillar man araber som leker med bilar kan jag rekommendera den underbara musikvideon.

Fina Jens Lekman släppte sin första LP på fem år och den var som väntat väldigt fin. Bäst är titelspåret som i vanlig Lekman-ordning bjuder på en fin melodi och en fantastisk text. Om jag inte minns fel från hans mellansnack live så handlar den om en tjejkompis han tänkte gifta sig med i Australien för medborgaskapets skull. Jag gillar i texten när de åker bil och spanar in tjejer: Look to the left, there's a 9.5 down the street, into my right a perfect 10 sitting in the drivers seat

Vi närmar oss toppen

 

Det tog ett tag innan jag började uppskatta Gossip men till slut insåg jag hur catchy och bra låtar de har, inte minst på deras fjärde album, Music For Men, från 2009. Tre år senare kommer A Joyful Noise och jag tycker inte alls den håller samma klass som tidigare album. Något som håller samma höga klass är dock Beth Dittos röst och den klassen visar hon verkligen upp i albumets höjdpunkt, Perfect World. 

Allmusic.com skrev att avsaknaden av Meg White på trummor blir mest tydligt i Sixteen Saltines och ja det kanske stämmer att om hennes energi funnits med i bilden så hade kanske den här låten hamnat ännu högre på listan. Nu får den nöja sig med 39e plats och det är väl inte så illa för denna typiska Jack White-låt, hans gitarrspel är ju to die for. 

Svensk-amerikanska Miike Snow släppte i år sin uppföljare till succédebuten och jag tycker nog Happy to You är ett bättre album som helhet, det saknar dock kanske de stora hitsen som Animal t ex men innehåller en jämnare nivå. The Wave är riktigt fin, låter nästan lite sorgsen men ja den är riktigt bra.

Sjunde bästa kille/tjej-dudon enligt mig, en duo från Brighton som jag upptäckte när jag såg att de skulle spela här i Göteborg. Tyvärr hade jag inte råd att gå på spelningen men som tur är har man quiz-skills och lyckades vinna biljetter. Det var en trevlig konsert och de lyckades överföra sin intensiva och energiska rock från album till scenen på ett bra sätt. Lost Kids innehåller en av mina favoritrefränger från det gågna året och är därför min favorit med Blood Red Shoes.

Fanfarlo upptäcktes när de var förband till Mumford & Sons i Glasgow, blev inte helt kär då men lyssnade på deras debutalbum ganska mycket när jag kom hem och blev hooked. I år kom deras uppföljare och den kör på samma bana som debuten och är i stort sett lika bra som föregångaren. Fina Shiny Things får representera skivan på den här listan dels för att den är jäkligt bra och dels för att det nog är enda låten från 2012 som har med Pterodactyl i texten.  

Vet att jag nämnde det tidigare men xylofon är ett fantstiskt instrument. Brooklyn-bandet upptäckte jag inför årets Way Out West och då gick det bara att lyssna på deras EP från 2011 som visserligen, precis som 2012 års debut-LP, innehåller Away Frm U. Jag blev snabbt kär i låten, en mycket trevlig och catchy indie-pop-låt där xylofonen i början är grädden på moset.

Även Santigold kollade jag upp inför 2012 års festival, tyckte hon lät rätt ok men såg henne inte på festivalen pga något annat band. Nu när jag skulle sammanställa den här listan tänkte jag att jag skulle ge Master of My Make-Believe en ny chans och jag börjar nästan ångra att jag inte kollade hennes spelning i Slottsskogen. Satan vad cool och bra hon är. Singeln Disparate Youth visar verkligen prov på detta och The Guardian beskriver den bäst: all sleek new-wave keyboards mixed with frantic bursts of guitar and Santigold's intriguingly emotionless delivery.

Redan tack vare deras EP 2011 blev de listade som tredje bästa nya band av tidningen NME och de byggde vidare på det med hjälp årets album, deras första fullängdare. Minneapolis-bandet bjuder på tydligt 60-tals-inspirerad fartfylld och cool garage-surf-rock. Riktigt bra är det också och Beach Sluts är nog den som bäst visar vad som är bra med Howler. Lite kul anekdot från deras spelning i somras: Inför sista låten frågade de om någon i publiken kunde spela gitarr, en kille som svarade ja fock komma upp på scen och fick sångarens gitarr för att spela med, åskådaren frågade vad han skulle spela och fick "You'll figure it out" som svar sen körde de igång låten. Det gick rätt bra iaf.

Bodenbaserade Sameblod (inte "säjmblood") upptäckte jag när de spelade innan Django Django på Stay Out West, en riktigt bra spelning. Efter att ha lyssnat på deras debutalbum och även sett de en andra gång känner jag dock att de är mycket bättre i studion än på scen. Deras hit UR Road funkar dock i alla lägen. Fin svensk indiepop med ett skönt gitarrsound och en visslingsslinga som sätter sig på hjärnan.

Grimes musik är både sannslöst vacker och sjukt cool på samma gång vilket märks extra tydligt i Oblivion. Ett riktigt coolt beat som blandas med Claire Bouchers fantastiska röst. Funkar exakt lika bra på dansgolvet som hemma i soffan. Kan rekommendera engelska rapparens Scroobius Pip's version av låten.

 

 

Framme vid topp 50, härligt!

 

Svensk indiepop är ofta bra och de unga stockholmarna som utgör Urban Cone är sannerligen inget undantag. Deras debut-LP är kanske ingen instant classic men åtminstone en hint om hur bra de här gossarna kan bli. Största singeln Urban Photography skulle jag nog påstå är en instant classic dock.

Det här var ett efterlängtat album. Mark Lanegan, som innehar en av mina favoritsångröster, släppte sitt senaste album för 8 år sedan så det var verkligen på tiden att det kom ett nytt album från gamle Screaming Trees-sångaren/Queens of the Stone Age-gästsångaren. Blues Funeral är stundtals ganska nytänkande jämfört med 2004 års Bubblegum och det är både på gott och ont. Inledande The Gravediggers Song är dock en härlig och tung låt i typisk Mark Lanegan-stil.

Varje Krunegård-skiva har behövt en live-spelning för att växa i mina ögon men hans spelningar har gjort att han vuxit till en av mina absoluta favoritartister. Det var därför intressant att se hur jag skulle ta emot hans fjärde album. Well, jag älskade det redan innan det hade släppts. Inte minst tack vare framförandet av denna fina pianoballad på P3 Guld-galan (eller var det grammis?)

Django Django är riktigt bra på att blanda sjukt dansanta rytmer med någon slag mystik och det blir extra påtagligt i låten Storm. Den är lite småläskig nästan men samtidigt en låt jag blir väldigt glad av och det är väl styrkan med bandet, de får mig att bli glad även när de inte gör särskilt glada låtar.

Hade hört talats om Bat for Lashes och tänkt att jag borde kolla upp henne men det blev aldrig av. Sen stod jag och väntade på en spelning på Pustervik och en bra låt spelades i högtalarsystemet, det spelas nästan bara bra musik där men det här var något jag inte kände igen men gillade. Det visade sig vara just Bat for Lashes och det var den här låten som jag fastnade för då. 

Yeasayers senaste album, Odd Blood, är enligt mig ett av de bästa albumen på senare år och det innehöll 2010 års bästa låt. Fragrant World såg jag därför väldigt mycket fram emot. Med facit i hand kan jag konstatera att deras senaste skiva är betydligt svårare att ta till sig. Men, när den väl fått ett antal genomlyssningar så har den hunnit växa sig till en av årets bästa album. Inledande Fingers Never Bleed är en av de bästa låtarna. 

2009 släppte Animal Collective albumet Merriweather Post Pavilion som är ett av de absolut bästa albumen hitom millennieskiftet. Det tog dock ett tag innan jag insåg detta och det är lite grejen med Baltimore-bandet, deras album sätter sig inte direkt. Samma sak var det med årets LP, det tog ett gäng lyssningar innan Centipede Hz blev ett av årets favoritalbum. Today's Supernatural är en väldigt händelserik låt, det känns som den har fullt upp hela tiden, på ett bra sätt. Den innehåller dessutom en av mina textrader från det gångna året. I made a shadow with my hand, I made it like your heart but it will never be the same.

Sista delen av första halvan!

 

Londonbandet Allo Darlin' är ett sådant band som är så sött att man behöver insulinsprutor om man lyssnar för mycket. I små doser är deras twee pop väldigt trevlig dock. De släppte i år sitt andra album och de kör på i samma stil som på debuten och det är hemskt gulligt men också bra. Capricornia är den gulligaste och bästa låten.

The Maccabees släppte sitt tredje album redan i Januari i år och jag tänkte länge kolla upp dem men det blev inte förrän nu när året skulle sammanställas som jag tog tag i saken. Jag har fått en känsla av att Brighton-bandet kommer växa i mina ögon ju mer jag lyssnar på dem. Och på tal om att växa, andra singeln Feel to Follow växer gradvis ju längre den går och slutreslutatet är riktigt bra.

Många var ganska oroliga när trailern till Muses sjätte album kom. Dubstep? Really? Nu blev det ingen dubstep-skiva men de har låtit sig influeras av artister som Skrillex, Justice och Does It Offend You, Yeah? och det märks en del i Follow Me, som enligt mig är bästa låten på The 2nd Law, men det är ändå en kraftig Muse-prägel på låten och personligen tycker jag resultatet blir riktigt bra. Sen att hela skivan inte är mer än "så där" är en annan sak.

Ett av albumen jag lyssnade på mest under 2010 var Sleigh Bells debutskiva. Deras uppföljare gick också varm i våras men även om den kör på i samma stil som Treats så är den inte riktigt lika bra. Några av låtarna håller dock samma höga noise-pop-klass, Demons till exempel.

Ju längre jag kommer på den här listan så märker jag att det är väldigt många 2:a album som släppts i år och tyvärr så är de flesta av artisternas uppföljarskivor inte lika bra som respektive debuter. Passion Pit faller också in i den skaran. Men för det är Gossamer inte ett dåligt album, tvärtom. Mirrored Sea är en typisk Passion Pit-låt som lika gärna kunde varit med på första albumet. 

Det här var också ett av de album jag lyssnade mest på under första halvan av 2012. Kristian Matsson, som han heter på riktigt, håller alltid en jämn nivå på alla sina låtar och den nivån är jäkligt hög. Det är alltid svårt att välja vilka låtar som är bäst men 1904 fastnade jag för väldigt snabbt så det är klart den ska få vara med på listan. 

Australiensiska duon The Presets är ett av mina favorit dansgrupper, tyvärr spelas inte låtar som Talk Like That eller My People så ofta på klubbar här men hade de gjort det hade jag gått bananas varje gång. Det samma gäller första singeln från deras tredje platta. Youth in Trouble är en lång party-tease, man tänker att "nu kommer den igång" men nä, de håller på det. När den till slut når sitt crescendo så är det bara underbart.

Sämre andra album var det, ja. Londonbandet The Vaccines gjorde sig också skyldig till det i år men även här betyder det inte att Come of Age är ett dåligt album. Det är samma härliga indie-garage-rock som på första plattan och I Always Knew är en av de bästa låtarna på denna skiva. En härligt pulserande låt som kryddas med en kanonrefräng.

Indietronica är ett nytt ord för mig men tydligen är det det som Stockholmstrion, Niki & The Dove, pysslar med. Och som de gör det! Upptäckte bandet ganska sent och jag känner att jag kommer lyssna väldigt mycket på dem under 2013. Det känns som de är ganska mycket indluerade av The Knife, eller kanske ännu mer Fever Ray, och ja man kan ju ha sämre influenser. Tomorrow är iaf en de bästa låtarna från ett av årets bästa album.

Alltså, den basslingan är helt sjuk! Hade den här listan avgjorts på låtarnas första 10 sekunder så hade nog den här vunnit. Vill så gärna dansa direkt när jag hör den. Resten av låten håller inte riktigt samma klass som inledningen men den är tillräckligt bra för att hamna högst upp på nedre halvan av årets lista.

 

 

Godkväll, här kommer del 4

 

bob hunds album från 2011 lyckades inte få med någon låt på årslistan för jag tyckte inte den var särskilt bra. Deras sjunde LP gillar jag betydligt mer och den fick ännu mer uppskattning efter deras livespelning, så klart. Harduingetmankandansatill? är verkligen en låt man kan dansa till och texten i refrängen, Den här rytmen vill bara ha min kropp, är kanske den mest passande textraden i år.

Så var det det här med andra albumet igen. John O'Regan från Toronto är mannen bakom namnet Diamond Rings och hans uppföljare till fantastiska Special Affections är tyvärr ett riktigt misslyckande. Men som tur är finns Runaway Love som visar hintar av den klass som debuten hade. Glad 80-tals-inspirerad syntpop kan vara riktigt trevligt.

Det finns faktiskt några artister som lyckades med sitt andra album, Twin Shadow t ex. George Lewis Jr. från Brooklyn är det som ligger bakom namnet och hans andra skiva, Confess, är minst lika bra som debuten från 2010. Även Twin Shadow har ganska mycket 80tals-influenser i sin New wave/Synthpop och Lewis Jr påminner en hel del om Morrissey. Låter ju bra på pappret och det gör det även i praktiken.

Magnus Ekelund från Jokkmokk släppte i år tillsammans med sitt band Stålet uppföljaren till, enligt Expressen, 2011 års bästa svenska album. Det definitiva drevet är inte årets bästa svenska album men det är likväl bra och andra singeln, Ymer II, är vassast. Egentligen skulle singeln Svartöstaden fått plats här men jag upptäckte att produktiva Ekelund kommer med ett nytt album redan till våren så den nya singeln frå vänta till nästa år.

Pga att jag försökt skära ner på antalet låtar från varje artist så fick den här låten inte plats på listan först. Sen lyssnade jag på den igen och tänkte "vad fan håller jag på med?" Circumambient är bara ett av många prov på hur perfekt musik 24åriga Claire Boucher gör och i denna låt visar hon också prov på vilken range hennes röst har.

I likhet med Alt-J så är Memoryhouse ett band jag kollade in inför Way Out West men som jag inte heller såg. Memoryhouse är ytterligare en kanadensisk musikexport, från Toronto för att vara exakt, och deras debutalbum släpptes i år. Det låter lite som ett uptempo Beach House och det kan ju inte vara fel. Det är det inte heller. 

Australiensiska The Temper Trap hade en jättehit med Sweet Disposition under 2009. I år kom deras andra album och även om det inte innehåller någon låt i Sweet Dispositions kaliber så är det överlag en bättre skiva än debuten, Conditions. Miracle är en väldigt fin låt som drivs av Dougy Mandagis underbara röst, vilket även är fallet med The Temper Trap i stort. 

Leedsbandet heter egentligen ∆ men uttalas Alt-J för det är kortokommandot på en mac för att skriva det där Delta-tecknet. Jag hade som sagt lyssnat på dem lite tidigare men det var när de blev nominerad till Mercury Prize som jag tänkte att jag får ge dem en ordentlig chans och då blev jag som, tidigare nämnt, helt såld. Tessellate är tredje singeln från skivan och den är riktigt bra. Jag älskar dessutom referensen till The Good, the Bad and the Ugly (det måste vara det) Three guns and one goes off/One's empty, one's not quick enough

Introt får mig att tänka på introt till Final Fantasy-spelen och redan där är jag ju fast. Dreampoparna, som placerade sig på en 15e plats som bäst 2010, släppte i år sitt fjärde album och även om det inte är lika bra som 2010 års Teen Dream så är det inte långt ifrån. De kör på samma inslagna väg iaf och de gör det bra och Victoria LeGrands röst är fortfarande lika fantastisk.

Skottska Django Django släppte tidigt i år sitt debutalbum och efter Alt-J så är det den skiva jag lyssnat mest på under 2012. Deras säregna indie-electro-rock är det helt omöjligt att få nog av, de har helt fantastiska rytmer som få andra band lyckas att få till. WOR är bara ett av många exempel på deras självbetitlade album som det är omöjligt att sitta still till. Sen älskar jag ju sirenljudet.

 

 

Godmorgon, detta är del tre på listan.

 

Jag var väldigt rädd inför The xx uppföljare till deras omöjligt bra debutalbum. Självklart är Coexist inte lika bra men det växer ju mer man lyssnar på det. En av låtarna som dock satte sig direkt var andra singeln Chained som, i likhet med resten av skivan, behåller det lågmälda från första skivan men har fått besök av ett lite mer klubbliknande beat. Mycket väl genomfört och Rorys gitarrslinga i mitten av låten är pricken över i:t.

I sista stund så slängde jag ut Vår sista dans till förmån för denna låt för jag drog mig till minnes när den här singeln kom och jag bara kände "ja, ja, ja" och kunde inte bärga mig tills hela skivan skulle släppas. Allt är så rätt och så bra med denna låt och jag gillar hur titeln är en referens till en annan låttitel, smått genialiskt.

Har man chansen att ha med ett band från Korpilombolo på en lista så får man ta den. Om bandet i fråga dessutom råkar vara coolt och bra är det bara en bonus. Typ 1% av den byns befolkning är med i Goat och de framför någon slags "alternative fusion". Låter ganska prog-rock-influerat men framför allt låter det intressant, nygammalt och riktigt bra.

Göteborgbaserade jj släppte endast en singel i år och den gör att man hemskt gärna vill ha mer. Men nu får man nöja sig med två låtar bara fast när A-sidan, Beautiful Life, är så vacker och bra på det där typiska jj-sättet så räcker det trots allt ganska långt.

Upptäckte denna spanska musiker/producent när han öppnade för The xx här i Göteborg i vintras, något han gjorde ruskigt bra. Han visade sig vara ruskigt bra även på skiva, en skiva som är bra rakt igenom men som det var ganska svårt att plocka ut någon enstaka låt. Oro y Sangre får ändå ta plats på listan för jag tycker den visar styrkan hos John Talabot, ett jäkligt skönt beat som man både vill chilla och dansa till på samma gång.

För några år sedan var prog-rockarna från El Paso, Texas mitt absoluta favoritband men i takt med att deras album gradvis har blivit sämre i mitt tycke så har deras favoritskap försvunnit. Årets album har jag inte alls lyssnat mycket på vilket känns lite märkligt men jag har helt enkelt inte fattat tycke för det. Trots det så får bandet en plats på listan tack vare Aegis som är en klassisk Mars Volta-låt på det bästa tänkbara sättet.

Ännu ett bevis på att "the sophomore record" är svårt. Nordirländska Two Door Cinema Clubs gjorde ett riktigt bra debutalbum men lyckades inte komma upp i samma nivå på uppföljande Beacon. Sleep Alone är dock i samma nivå som de bästa låtarna på första albumet. Låten är dessutom med på soundtracket till FIFA 13, spelserien som år efter år bjuder på fantastiska låtval.

Animal Collective har under året som gick kommit att bli ett av mina absoluta favoritband och deras senaste album, det nionde i ordningen, har gått väldigt varmt här hemma. Ett album som växte ännu mer när jag såg dem live i höstas, inte minst Monkey Riches som jag inte hade lagt märke till så mycket före spelningen. Nu är den en av mina favoriter, den har ett riktigt skönt flow så att säga.

Under en ölig kväll i höstas så gick jag och en vän på Göteborgs gator och funderade var nästa bärs skulle drickas. Plötsligt dyker en tjej och en kille från Stockholm upp och frågar var man kan gå ut i stan denna tisdagkväll. Vi tar med dem till Pustervik och alla har en trevlig kväll. Det uppdagades också under kvällen att tjejen var Elinor Olovsdotter a.k.a. Elliphant och att hon är the next big thing. Lite skeptiska var vi till en början men det visade sig stämma och så här i efterhand när jag lyssnat en del på henne så förstår jag ju varför. Något M.I.A.-inspirerad, och det är ju inget fel med det. Down on Life är den bästa låten från hennes debut-EP.

The White Stripes called it quits 2011 men det tog bara ett år innan Jack White släppte sin första LP under sitt eget namn. Blunderbuss låter ju ofta som White Stripes fast bättre vilket gör att Jack White som soloartist blir lite sämre. Alltså, det är ju bättre musiker och bättre produktion men det var ju just Meg's simpla trumspel och deras garage-iga sound som gjorde White Stripes så bra. Men detta betyder inte att Jack White är dålig som soloartist, långt därifrån. Hans fantastiska bluesrock är fortfarande fantastisk och Weep Themselves to Sleep bjuder både på härligt pianolir och ett säreget Jack-solo, omöjligt att inte älska.

 

 

Vi fortsätter med del två

2010 hade jag tråkigt en kväll och kollade om det var någon spelning i stan, jag fastnade för Dylan LeBlanc som jag vid det tillfället aldrig hade hört talas om. Spelningen var tyvärr slutsåld visade det sig men jag upptäckte iaf ett fantastiskt album i och med Paupers Field. LeBlancs andra album kom i år och det är inte riktigt lika bra, lite för mycket country-influenser, men det finns några fina låtar även här och finast är Brother. I år fick jag även se honom live till slut.

Jag har inte varit jätteförtjust i vad Bloc Party åstadkommit sedan debuten Silent Alarm men när de nu "återförenades" och släppte sitt fjärde album så kom de med en skiva som jag verkligen gillade. Det känns lite som de gått tillbaka till sina grunder och även om de inte kommer upp i Silent Alarm-standard så är det ju just det här jag har väntat på. Bäst är de när de öser på som i 3x3 och det känns skönt att höra att Keles fantastiska röst är intakt.

Jag vet inte om det är deras sound, Alice Glass röst eller bandets skivomslag men det är något kusligt över electroduon från Toronto. Till och med en peppig låt som Sad Eyes känns lite läskigt. Men jag gillar ju det och den här låten är riktigt bra och känns lite episk, jag kan se framför mig en storslagen sci-fi-scen där Crystal Castles bidrag till årets topplista agerar soundtrack.

Grizzly Bear är ett band som jag borde gilla och jag har länge försökt med deras tidigare plattor utan att fastna för psychedelic folk-gruppen. Kände ändå att jag fick lov att kolla in deras fjärde skiva när jag skulle börja fnula på den här listan. Det var inget misstag för det visade sig vara ett mycket bra album. Speak in Rounds är en sån låt som bara växer och växer på ett fantastiskt sätt och den är en av de låtar som sticker ut mest på Shields.

Vi går över till lite mer enkel indie-folk och ett band jag var smått besatt av när deras debut släpptes. I år kom London-bandets efterlängtade uppföljare och den är inte en besvikelse men inte heller lika bra som första skivan. Det går ju inte att ta miste på att det är ett nytt Mumford & Sons-album man lyssnar på iaf och första singeln I Will Wait är en typisk Mumford-låt. Kanske är det det som är felet med nya skivan men samtidigt är det egentligen något fel med det? Nej det är det inte.

Mera folkmusik men nu från Sverige. En vän nämnde att detta var ett av årets bästa album så jag tänkte att jag skulle kolla upp det här Umeå-bandet som gått mig obemräkt förbi och även om jag kanske inte håller med så måste jag medge att det är ett väldigt bra album. Första singeln är en väldigt fin låt och väl värdig en plats på listan. Vem älskar inte xylofon liksom?!  

Jag kan inte påstå att jag lyssnar jättemycket på sådan här "simpel" rock längre men jag har svårt att säga nej till något som svänger och Japandroids från Vancouver svänger verkligen. Inte minst i denna låt från deras andra album. Fun fact: Trummisen i duon heter samma sak som skådespelaren som var Darth Vaders kropp i de gamla Star Wars-filmerna. Pluspoäng! 

Jag har lite svårt att veta vad jag tycker om The Killers, tror jag vill gilla dem mer än vad jag kanske gör. Tyckte inte om deras förra album särskilt mycket och jag kan inte påstå att jag är förälskad i deras fjärde album, Battle Born, heller. Men sen när Brandon Flowers & Co krämar på i refrängen till skivans första singel så inser jag ändå vad som är bra med The Killers.

The Big Pink hade en stor hit med Dominos från deras första album, inte minst tack vare att Nicki Minaj samplade den. Nu är det deras tur att sampla. De har tagit delar av Laurie Andersons O Superman (som kanske är mest känd för oss svenskar via Nile City där den sjungs av två Katten Gustaf-dockor) och byggt en väldigt bra låt kring det. Hit the Ground är väl ingen Dominos men helt klart en värdig uppföljare. 

Jag kollade upp Alt-J inför Way Out West utan att riktigt fastna. Men som jag fastnade efteråt. Trots att jag bara lyssnat på skivan under en tredjedel av året så är An Awesome Wave det album jag lyssnat på mest under 2012. Det är ett sånt album som när man lyssnar på det så tänker man "alltså jag gillar verkligen de inledande låtarna på den här skivan" och då inser att "de inledande låtarna" tydligen är alla utom två låtar (som också är bra). Det jag menar är att det finns ingen dipp i kvalité på An Awesome Wave den är bara rakt igenom...awesome och Something är en av alla bra låtar.

 

 

Så var det dags för något jag älskar att göra och hoppas att några av er uppskattar någorlunda åtminstone. För tredje året i rad listar jag de i mitt tycke 100 bästa låtarna från det gågna året. Runt 800 låtar har varit med och tävlat i år och nu har jag alltså kommit fram till vilka 100 som platsar på den prestigefyllda listan.

Det som gäller för att en låt ska kvalificera sig är att de har släppts på ett album under 2012. Några singlar finns med på listan men det är för att dessa inte är bundna till någon LP. I år har jag också försökt få in fler artister och istället färre låtar per artist. Det har gjort urvalet av låtar stundtals ganska knivigt men samtidigt tycker jag de är roligt att få med fler artister och grupper på listan, det är kul att kunna sprida bra musik. Observera för övrigt att när jag skriver "i år" eller liknande så menar jag såklart 2012.

Nog om det, listan finns på Spotify och den kommer fyllas på i takt med att fler inlägg publiceras här på bloggen, målet är att beta av 20 om dagen och att listan ska vara klar på fredag. Nu kör vi igång med plats 100-91!

 

(Om ni vill lyssna på tidigare års listor så finns 2010 här och 2011 här och det går att läsa om de listorna på min gamla blogg)

Jag kunde inte komma på någon bättre låt att kicka igång den här listan med. The Hives släppte i år sitt första album på 5 år och det blev ett riktigt bra album, väldigt old school Hives. 1.08 långa Come On!, som inleder Lex Hives, känns som en låt som bara Fagersta-bandet kan göra, åtminstone så att det blir bra.

 

Sist in på listan, jag hade dock med den tidigt sen tvekade jag lite men nu är den här på plats 99. "Varför?" frågar ni er kanske. Jo för att även om det kanske finns bättre låtar som inte fått plats på listan så är Call Me Maybe, tillsammans med Gangnam Style, synonymt med just året 2012. Till skillnad från Gangnam Style, som mest är en rolig dans, så är denna en riktigt bra pop-låt. Och kan Pitchfork ha det kanadensiska popundret bland årets 20 bästa låtar så kan jag ha den på topp 100. Men va fan, jag behöver inte försvara mig, det är min lista och jag tycker det är en bra låt. Punkt.

 

Band of Horses har med låtar som bl a The Funeral och Is There a Ghost gjort några av senaste årens kanske bästa låtar. Trots det har jag alltid haft svårt att ta till mig ett helt album med folkrockarna från Seattle. Deras fjärde album, Mirage Rock, är inget undantag. När jag lyssnar igenom det tycker jag det är ett tråkigt album men så sista låten händer något. Heartbreak on the 101 är ingen The Funeral, långt därifrån, men den är tillräckligt fin och bra för att smita in på denna lista.

 

Detta är första årslistan utan The Black Keys men då steppar Rival Sons upp och bjuder på lite classic rock-influenser. Nu ska man ju inte jämföra de två banden så mycket egentligen men Rival Sons har ett härligt rocksväng som även The Black Keys levererar. Head Down är kanske inte lika bra som deras tidigare skiva men första singeln Keep On Swinging är ändå rock n roll at it's finest.

 

Det känns som för varje år som går så poppar det upp fler och fler kanadensiska musikakter som är jäkligt bra. Claire Boucher kallar sig Grimes, kommer från Vancouver och är enligt mig en av de mest intressanta artisterna i musikbranschen just nu. Jag är också lite kär i henne men det är en annan sak. Skin är kanske den vackraste låten på Visions, dream pop fast på en högre nivå än all annan dream pop jag hört. 

 

Wrecking Ball skrevs och framfördes redan 2009 på Giants Stadium innan den klassiska arenan skulle rivas. Först 2012 hamnade den på ett album med samma namn. Jag tycker att den här låten blandar gamla och nya Springsteen ganska bra. Den har det där Thunder Road-iska drivet och uppbyggnaden mot ett crescendo samtidigt som den har väldigt mycket av Springsteens folkvisa/protestsång-sejour i sig. Enligt mig den bästa låten från The Boss på mycket länge.

 

På min födelsedag släppte synthpop-bandet Citizens! sitt debutalbum, bara det är ju ett gott tecken. De fick sitt namn från en nyhetsrubrik i en tidning i en Batmanserie, ett annat gott tecken. Ett bra debutalbum med många bra låtar bl a den här som har något mystiskt över sig som jag inte riktigt kan beskriva men som jag gillar.

 

LA-duon släppte sitt första album 2010 och jag gillade det men sen glömde jag bort indierockarna tills jag upptäckte att de släppt ett nytt album i år. Lo-fi-känslan är borta men det är för den delen inte sämre, låter lite cleanare bara. Första singeln The Only Place är en glad och trevlig historia som också är fallet med Best Coast i största allmänhet.

 

Jag vet inte om New York-duon Matt & Kim är så jäkla bra egentligen men jag gillar verkligen deras glada energi. De slog igenom för 3 år sedan med låten Daylight och så här två skivor senare har de aldrig kommit upp i samma standard men energin finns alltid där och det märks väldigt tydligt i låten Now.

 

Det här var en låt som jag hade hört några gånger utan att veta vad det var sen när jag tänkte att jag skulle kolla upp vad Imagine Dragons var för ett band så blev det en jaha-upplevelse. Jag har lite svårt att få grepp om Utah-gruppen, ganska spretiga influenser och rätt så mycket blandning av genrer. Men jag gillar verkligen den här låten, det har jag iaf fått grepp om.