Topp 3

Vi närmar oss toppen

 

Det tog ett tag innan jag började uppskatta Gossip men till slut insåg jag hur catchy och bra låtar de har, inte minst på deras fjärde album, Music For Men, från 2009. Tre år senare kommer A Joyful Noise och jag tycker inte alls den håller samma klass som tidigare album. Något som håller samma höga klass är dock Beth Dittos röst och den klassen visar hon verkligen upp i albumets höjdpunkt, Perfect World. 

Allmusic.com skrev att avsaknaden av Meg White på trummor blir mest tydligt i Sixteen Saltines och ja det kanske stämmer att om hennes energi funnits med i bilden så hade kanske den här låten hamnat ännu högre på listan. Nu får den nöja sig med 39e plats och det är väl inte så illa för denna typiska Jack White-låt, hans gitarrspel är ju to die for. 

Svensk-amerikanska Miike Snow släppte i år sin uppföljare till succédebuten och jag tycker nog Happy to You är ett bättre album som helhet, det saknar dock kanske de stora hitsen som Animal t ex men innehåller en jämnare nivå. The Wave är riktigt fin, låter nästan lite sorgsen men ja den är riktigt bra.

Sjunde bästa kille/tjej-dudon enligt mig, en duo från Brighton som jag upptäckte när jag såg att de skulle spela här i Göteborg. Tyvärr hade jag inte råd att gå på spelningen men som tur är har man quiz-skills och lyckades vinna biljetter. Det var en trevlig konsert och de lyckades överföra sin intensiva och energiska rock från album till scenen på ett bra sätt. Lost Kids innehåller en av mina favoritrefränger från det gågna året och är därför min favorit med Blood Red Shoes.

Fanfarlo upptäcktes när de var förband till Mumford & Sons i Glasgow, blev inte helt kär då men lyssnade på deras debutalbum ganska mycket när jag kom hem och blev hooked. I år kom deras uppföljare och den kör på samma bana som debuten och är i stort sett lika bra som föregångaren. Fina Shiny Things får representera skivan på den här listan dels för att den är jäkligt bra och dels för att det nog är enda låten från 2012 som har med Pterodactyl i texten.  

Vet att jag nämnde det tidigare men xylofon är ett fantstiskt instrument. Brooklyn-bandet upptäckte jag inför årets Way Out West och då gick det bara att lyssna på deras EP från 2011 som visserligen, precis som 2012 års debut-LP, innehåller Away Frm U. Jag blev snabbt kär i låten, en mycket trevlig och catchy indie-pop-låt där xylofonen i början är grädden på moset.

Även Santigold kollade jag upp inför 2012 års festival, tyckte hon lät rätt ok men såg henne inte på festivalen pga något annat band. Nu när jag skulle sammanställa den här listan tänkte jag att jag skulle ge Master of My Make-Believe en ny chans och jag börjar nästan ångra att jag inte kollade hennes spelning i Slottsskogen. Satan vad cool och bra hon är. Singeln Disparate Youth visar verkligen prov på detta och The Guardian beskriver den bäst: all sleek new-wave keyboards mixed with frantic bursts of guitar and Santigold's intriguingly emotionless delivery.

Redan tack vare deras EP 2011 blev de listade som tredje bästa nya band av tidningen NME och de byggde vidare på det med hjälp årets album, deras första fullängdare. Minneapolis-bandet bjuder på tydligt 60-tals-inspirerad fartfylld och cool garage-surf-rock. Riktigt bra är det också och Beach Sluts är nog den som bäst visar vad som är bra med Howler. Lite kul anekdot från deras spelning i somras: Inför sista låten frågade de om någon i publiken kunde spela gitarr, en kille som svarade ja fock komma upp på scen och fick sångarens gitarr för att spela med, åskådaren frågade vad han skulle spela och fick "You'll figure it out" som svar sen körde de igång låten. Det gick rätt bra iaf.

Bodenbaserade Sameblod (inte "säjmblood") upptäckte jag när de spelade innan Django Django på Stay Out West, en riktigt bra spelning. Efter att ha lyssnat på deras debutalbum och även sett de en andra gång känner jag dock att de är mycket bättre i studion än på scen. Deras hit UR Road funkar dock i alla lägen. Fin svensk indiepop med ett skönt gitarrsound och en visslingsslinga som sätter sig på hjärnan.

Grimes musik är både sannslöst vacker och sjukt cool på samma gång vilket märks extra tydligt i Oblivion. Ett riktigt coolt beat som blandas med Claire Bouchers fantastiska röst. Funkar exakt lika bra på dansgolvet som hemma i soffan. Kan rekommendera engelska rapparens Scroobius Pip's version av låten.