Topp 3

 

Med anledning av den stundande Oscarsgalan har vi sett samtliga filmer vilka nominerats som Bästa Film, och därför ber vi att få presentera vår Topp Nio-lista över dessa alster. Märk väl: denna genomgång baserar sig uteslutande på hur vi har rangordnat rullarna i kvalitetshänseende, och inte på våra gissningar i fråga om vinstchanser.

 

 

Det är förståeligt att den här är nominerad, för det är precis rätt typ av film: stor, fläskig och med en antydan till social tyngd. Dock är den inte vår kopp te, och därför får den sistaplatsen. Här är känslan att man schabblar bort en bra story (mest av allt blir vi sugna på att läsa boken) genom att skådespelarna länge och väl står och sjunger utan egentlig melodi om saker som är väldigt uppenbara, som exempelvis vad de heter och var de befinner sig. Skådespelarna är överlag bra, även om sångnivån skiftar, men med en fantastiskt uppblåst speltid och endast två bra låtar  är Les Misérables ett horribelt, segt klister till film.

 

 

Ganska typisk flicka-möter-pojke-film, fast båda har diagnoser. Endast i USA kan detta betraktas som en ”mörk” komedi, medan vi här snarast finner den sövande lik alla andra seghäckade dramakomedier som väller ut ur USA nu för tiden. Psykologin ligger på grundkursnivå, och inte verkar skådespelarna ha särskilt mycket kemi sinsemellan. Alla problem löses, dock inte av händelser i filmen, utan av amerikanska manuskonventioner, som gör att de i början excentriska huvudpersonerna gradvis slätas ut tills de äntligen kan ingå i en småmysigt vardaglig tvåsamhet.

 

 

Lincoln känns som en Frank Capra-film utan Capras lätta handlag. Tänk Mr. Smith Goes to Washington fast med luddigare motivationer och brunmurrig Oscarvinnarbelysning, fast hundra gånger tråkigare. Lincoln själv är en äckelhärligt folklig kille som efter tre timmar fortfarande känns rätt diffus, precis som de flesta historiska amerikanska lokalkändisar som speltiden igenom passerar revy under ständigt talhållande (för ingen för en normal konversation i den här filmen). Det slaveri filmen handlar om ser man däremot ingenting av.

Fascinerande inblick i en främmande livsstil och miljö, flera av karaktärerna är intressanta, men malplacerad och illa infogad “magisk realism” samt ihåliga forsök till konstnärlighet gör att filmen känns mindre gedigen än den kunnat vara. Ett plus för väldigt bra musik. Sedan är det ju rena skämtet att Oscarnominera ett litet barn som bästa skådespelerska.

 

Ofta gripande och mycket trovärdig film om åldrande, sjukdom och död, där varken den sjuka eller hennes make framställs som änglar, utan som verkliga människor. Amour är dock lite för visuellt blek och statisk för sitt eget bästa. Emmanuelle Riva är sensationellt bra, och vi hoppas att hon vinner en Oscar som bästa skådespelerska på vad som råkar vara hennes 86-årsdag.

 

Exceptionellt vackra bilder, bra story och trivsamt tempo med mycket humor. Filmmakarna tror att det här är en djup och viktig film, men sanningen är att den är så lättviktig att den är påfallande lätt att glömma. Det religiösa filosoferandet känns överflödigt och förtar en del av charmen, men om man koncentrerar sig på den storslagna naturlyriken får man sig en angenäm filmkväll.

 

 

Gladvåldets svar på Lincoln. Här känns slaveriet mer närgånget skildrat, men varken det eller något annat är lätt att ta på allvar i en sådan här film där alla volymkontroller står kroniskt uppvridna till 11. Spaghettiwesternhyllning med en som alltid självlysande Christoph Waltz och en otypisk roll för Samuel L. Jackson. Hade Django Unchained varit aningen mer seriös, skulle den ha hamnat högre än på tredje plats, för underhållande är det.

 

 

Seriös film om jakten bin Laden, förvånansvärt nog kemiskt ren från amerikanskt flaggviftande. Stämningen är till största delen saklig och närmast dokumentär, och som följd därav är det mer intressant än spännande, fast den har sina laddade scener. På grund av det enorma bakgrundsmaterialet har man tvingats göra många hopp framåt i tiden, vilket ger ett lite hackigt intryck. Trots detta väldigt bra, och om Kathryn Bigelow inte hade vunnit för sin förra film The Hurt Locker hade hon nog gått hem med Oscarn för den här.

 

 

Tillsammans med Zero Dark Thirty ligger Argo på en märkbart högre nivå än övriga nominerade filmer, och den sistnämnda kniper förstaplatsen för att den helt enkelt är stramare och bättre sammanhållen. Argo är väldigt 70-talsbrun på det bra sättet, med spänning i Iran och humor i USA sammanfogat till en mycket lyckad helhet. Handlingen är extremt osannolik, och filmen hade troligen aldrig blivit finansierad om det inte vore så att dessa vansinnigheter ägt rum i verkligheten. Nämnas bör också de skickligt återgivna tidsbilderna från Iran. Ben Affleck går från klarhet till klarhet, och det är synd och skam att han inte är nominerad för bästa regi. ”This is the best bad idea we have. By far.”

Betyg: 8 av 10.

Så var det då det här med vinstchanserna. Vi är rörande överens om att Lincoln ligger bra till, men Linnea tror att Argo vinner, medan Mikael sorgligt nog utgår från att den gamle skäggige presidenten tar hem priset. Vi anar även att Life of Pi  kan ha en chans.

För ett tag sedan gjorde Mikael en gästlista med Topp 10 intron till TV-serier. En mycket bra lista som jag inte ska försöka bräcka. Istället ska jag stilla nostalgi-nerven och lista mina tio favoriter bland introlåtar till barnprogram. .

 

Disneydags var ju en stor del av min uppväxt och ett av alla bra program som visades var Räddningspatrullen där Piff och Puff och co hade en detektivbyrå. Riktigt bra introlåt hade de också.

Eftersom jag älskade robotleksakerna som serien är baserad på så gillade jag ju TV-serien också. Tyckte att det var svincoolt med robotrösten som sjunger "robots in disguise" 

Om jag älskade Transformers-leksakerna så var det inget mot TMNT. Leksaker, tidningar, tvspel och så klart också TV-serien. Coolhet och action vill introlåten förmedla och den gör det med bravur.

Kan inte komma ihåg att jag kollade jättemycket på Freakazoid när jag var liten, den flimmrade väl förbi bland de andra Warner Bros-serierna, men så här i efterhand inser jag hur bra introlåten är. Bara att textraden "Textbook case for Sigmund Freud" visar hur genialisk den är och att WB-serierna ofta var riktad till vuxna likväl som till barn.

Den här japanska rymd-animeserien är kanske inte superkänd men när jag var typ 5-6 år var det bland det bästa jag visste. VHS-banden som min kompis fått från BP-macken hans mamma jobbade på nöttes sönder och vi lekte Starzinger väldigt ofta (jag fick alltid vara den smarta uppfinnaren Jorgo). Introlåten är japnaskt pampig och underbar.

Jag kommer verkligen inte ihåg nånting från den här serien. Förutom den fantastiska 70-taliga introlåten framförd av Jojje Wadenius. Texten sitter utantill fortfarande men som sagt det är det ända som fastnade från den serien.

Ett traumatiskt barndomsminne är när jag och tidigare nämnda kompis hade bänkat oss framför Disneydags med popcorn och hela kitet för att kolla på Darkwing Duck men strax innan det skulle börja meddelade de att programmet tagits bort för att det var för våldsamt. Den mystiska och utomordentliga introlåten kommer alltid finnas kvar i minnet. Nu blir vi farliga!

"Flyga runt och sväva, vilket härligt sätt att leva, vi har frihet det är givet, vi tar klivet det är livet" Det är egentligen den enda "rappen" man behöver kunna. Tale Spins introlåt är rakt igenom en kul låt som man gärna sjunger med till.

Alltså jag är fortfarande lite besatt av Danger Mouse, var utklädd till honom senaste maskeraden jag var på och letar efter någon slags plyschdocka av honom, men den här brittiska Bond/spion-parodin är ju helt fantastisk. Den tillhörande dramatiska introlåten passar helt perfekt till serien.

Jävlar vad den här låten sätter sig, det räcker med att höra första tonerna så har man hela låten på hjärnan i typ en vecka. Och jag är ok med det. Det finns två versioner av den här låten, den där serien kallas Ankliv och den som jag har här ovanför vilken är den som jag minns och älskar. Duck Tales har alltså bästa Nintendo-låten och bästa intro-låten.

 

 

Vilket var ditt favoritintro när du var liten?

Ibland går det snabbt att få ihop en lista. En tanke slår mig, man kommer på de flesta placeringarna direkt, gör llite research och får ihop resten och strax är listan klar. Igår kom jag att tänka på låtar där texten är spelled out eller, ja, bokstaveras. Förkortningar går bort så ingen YMCA

Jag river av klassikern direkt så det är gjort. Soul-divan Aretha Franklins kanske mest kända låt innehåller den kanske mest kända stavningen. För övrigt, Det här med divor inom musiken har försvunnit lite känns det som. Det är lite synd. 

 

Den här låten skulle jag nog påstå är betydligt mer okänd. Göteborgsbandet, med bl a Timo Räisänen, hade några mindre hits i mitten av 00-talet och jag kom ihåg att jag älskade F.U.N.E.R.A.L. när den kom så den får vara med här. Finns inte på Spotify men på Vimeo

H to the izz-O, V to the izz-A. Jayhova använder sig av mycket "izzle"-språket (ja, det heter så) i denna Kanye West-producerade hit från 2001 som går igenom delar av Jay-Z liv.

 

 

Tänkte först bara ta med tyska electroduon Digitalisms låt men då den samplar Robert Smiths F-I-R-E-I-N-C-A-I-R-O så får båda låtarna dela på sjunde platsen. Jag förderar dock tyskarnas "re-edit" av The Cures låt från deras debutplatta.

 

 

Detta fantastiska band som jag prisat några gånger redan här på bloggen har fastnat lite för frasen C-O-double-M-O-N och använder det i två av sina låtar på deras fantastiska debutalbum från ifjol.

 

Noah and the Whales sångare Charlie Fink var tillsammans med Laura Marling under bandets första skiva. Sen tog det slut så andra skivan är rätt så deppig men 2011 släppte bandet sitt tredje album och Charlie verkade nu lite gladare och hade väl insett att life goes on. Han ville vara så tydlig med det så han stavade det i första singeln från albumet.

 

Alltså den här låten är så bra och det är ju nästan enbart för den fantastiskt roliga texten. Förutom L-O-L-A så bokstaveras även C-O-L-A som i Coca Cola. I den vanliga versionen av låten sjunger de Cherry Cola men på originalet, som återfinns på albumet Lola Versus Powerman and the Money Go Round, så sjunger de Coca Cola. Det ändrades till Cherry när låten skulle släppas som singel pga att det inte fick göras reklam i radio.

 

 

 

Kanske min favoritlåt med The Hives från deras debutalbum Barely Legal. Frenesin och energin som The Hives innehar i drivor gör sig extra påmind i denna låt och det är därför jag älskar de och den.

 

Innan Van Morrison skrev Brown Eyed Girl, och därmed förstörde alla trubadurkvällar för all framtid, hade han garage-rockbandet Them och jag måste säga att jag föredrar dem före hans solokarriär. Deras största hit kom 1964 och hette Gloria.

 

Do the D-A-N-C-E/Stick to the B-E-A-T/Just easy as ABC. Franska Justice superhit från 2007 är en hyllningslåt till Michael Jackson och innehåller massa referenser till MJ-låtar i texten. En fantastisk låt är det vilket fall som helst och solklar etta på denna lista!

 

 

Alla låtar förutom Her Majesty ligger nu på Spotify-listan

 

Jag drömmer om att kunna åka till New York i sommar för att gå på festivalen Governors Ball som har den kanske sjukaste line upen jag sett. När jag satt och fantiserade så började jag tänka på låtar om New York. Men då det finns typ lika många låtar om The Big Apple som det finns avsnitt av Days of Our Lives så har jag begränsat till låtar som innehåller just New York i titeln. Här är mina tio favoriter:

 

 

 

Alison Mosshart är kanske världens coolaste tjej och hon agerar sångerska i den riktigt coola duon The Kills. Den här härligt grooviga och samtidigt garage-rockiga låten om New York är hämtad från deras tredje album Midnight Boom.

 

Detta är Liverpool-bandet The Wombats första singel från deras debutalbum från 2007 och likt deras uppföljande singlar, ja i stort sett alla deras låtar, handlar det om härlig uptempo-indie.

Beppe Wolgers skrev en svensk text till Paul Desmond klassiska jazzlåt Take Five och det blev en text om New York som fina Monica Zetterlund sedermera fick framföra. Trots att det är en tjej från Hagfors som sjunger till musik från kille från San Francisco så är finns det en väldig NY-känsla i låten.

Super-New Yorkarna The Strokes släpper snart sitt femte album men jag har svårt att se att det ska komma upp i samma klass som debuten Is This It. Just debuten innehåller låten New York City Cops, en låt som dock togs bort från den amerikanska releasen av respekt för stadens poliskår. 

Dylans debutalbum innehåller enbart två egenskrivna låtar och denna låt är en av dem. Den beskriver hans ankomst till New York och de första staplande stegen på hans musikkarriär. Framför allt visar den tidiga prov på hans otroliga förmåga att skriva texter.

Om man säger New York-låtar tänker nog många på Frank Sinatras klassiker. Den är bra, det säger jag inte emot, men jag upptäckte den här covern via tv-serien Person of Interest och jag måste säga att jag föredrar Chan Marshalls, a.k.a. Cat Powers, coola version. 

 

Världens bästa jullåt funkar ju faktiskt även i andra sammanhang, känns väl nästan mer som NY-låt än en jullåt egentligen. En ganska tragisk låt om en man som i en fyllecell på julafton drömmer om en gammal förstörd relation. Men man blir ändå glad av låten.

 

 

En svensk på plats tre? Varför inte? Jag älskar Krunegård och hans låt om NY är den alla låtar om staden som mest får mig att vilja åka dit. En väldigt bortglömd men väldigt typisk Krunegård-låt som visar på hans enorma textförfattar-begåvning.

 

 

Ryan Adams fantastiska kärleksförklaring till New York fick väldigt stor uppmärksamhet tack vare sin musikvideo. Den spelades nämligen in framför stadens skyline, med bl a World Trade Center i bakgrunden, endast fyra dagar innan 9/11-attacken.

Folkrock-duon känns som en av de musikakter som är allra mest förknippade med NY men det här är dock deras enda låt med staden i titeln. Men sen är det också, i mitt tycke, duons bästa låt. Paul Simon skrev den när Garfunkel hade åkt till Mexiko och lämnat sin kompis ensam i New York för att skriva låtar till deras sista LP, Bridge Over Troubled Water.

 

 

Vilka är era favoriter? Mina 10 återfinns iaf på bloggens spotify-lista som ni hittar här

Såg franska 60-tals-rysaren De Bestialiska häromdagen och kom på att en lista på de bästa trapporna i filmens värld borde göras. Och så här blev den. OBS Kan förekomma spoilers, framförallt i klippen.

Den färgglada och väldigt trevliga Robin Hood-filmatiseringen från 1938 innehåller en underbar svärdduell mellan titelfiguren (spelad av Errol Flynn) och Sir Guy och delar av den ikoniska fighten tar del i en trappa.

David Cronenbergs film A History of Violence fick en hel del uppmärksamhet för den här råa sexscenen i trappan. Ett bevis på att sex på film inte alltid behöver vara snyggt och dessutom en bra scen i en bra film.

Varje gång någon närmar sig trappan Bates hus i Hitchcocks mästerverk Psycho vet man att shit is going down. I denna briljanta scen är det detektiv Arbogast som får smaka på mamma Bates knivkonster.

Om jag skulle göra en lista på saker jag måste göra som filmkaraktärer gör så är ju springa uppför trapporna utanför Philadelphia Museum of Art given på den listan. Entrétrapporna till museet har blivit så förknippade med filmen så de kallas kort och gott The Rocky Steps.

American Psycho är fantastisk mest för att man aldrig är riktigt säker på om man ska skratta eller må dåligt när man ser den och just denna scen är väldigt talande för just det. Det är ju något väldigt underhållande med att Patrick Bateman springer runt i endast joggingskor, blod och en motorsåg men samtidigt väldigt makabert.

The Exorcist är känd för två trappor egentligen och kanske framförallt den utomhustrappan som har kommit att kallas "The Exorcist steps". Men jag lägger fokus på trappan inuti huset där Regan gör sin patenterade spider walk. För övrigt måste jag tillägga att jag hatar den här filmen bara för att jag inte har vågat se hela, ja jag är blödig när det kommer till skräckfilmer, men en klassisk trappa är en klassisk trappa.

Kanske den mest klassiska trappscenen får man väl ändå säga om The Odessa Staircase-scenen från denna ryska stumfilmsklassiker från 1925. Det talas mycket om klippningen av den här fiktionaliserade filmatiseringen av massakern i Odessa och ja den är helt fantastisk och banade väg för hur film klipps än idag.

Detta är också en klassisk trappscen sett ur ett tekniskt perspektiv och det är återigen Hitchcock som briljerar. I den rafflande avslutningen måste Scottie (James Stewart) springa efter Madeleine (Kim Novak) i ett klocktorn. För att simulera Scotties höjdskräck för tittarna så användes en teknik som kallas Dolly zoom men som efter denna film blev känd som Hitchcock zoom eller Vertigo zoom.

Det blev en bloggfri vecka pga olika anledningar men nu kör jag igång igen och börjar med världens tio bästa nationalsånger.

Portugals sång började användas som marschsång under ett misslyckat uppror 1890 och blev officiell hymn 1910. Låten i sig är inget misslyckande även om Portugals nationalsång börjar ganska trevande och det är först under den pampiga avslutande halvminuten som den blir bra. Det räcker för en tionde plats iaf.

 

 

Kirgizistans fick sin landshymn ett år efter sin självständighet 1991 och är kanske inte den mest välkända men jag upptäckte den under researchen och insåg att den lika gärna kunde varit skriven av John Williams till någon härlig äventyrsfilm.

Furstendömet Monacos nationalsång är inte heller särskilt välspelad, eller det kanske den är på tivolin runt om i världen. Där skulle den lekfulla hymnen passa väldigt bra iaf. Låten har genomgått många förändringar men började användas av monegaskerna redan 1848.

Likt Kirgizistan så har även Kina en sång som doftar äventyr med en liten orientalisk touch, kanske något för ett Indiana Jones-äventyr i östra Asien. Sången, som på engelska heter March of the Volunteers, skrevs 1934 men blev helt officiell nationalsång först 70 år senare.

Det här är väl kanske den mest kända av alla nationalsånger och ja det är ju en klassiker men det känns som det är tillfällena när den spelas som gör låten bra. Musiken är tagen från en låt skriven för ett brittiskt musiksällskap och texten är hämtad ur en amerikansk jurist/amatörpoets dikt från slutet av 1700-talet respektive början av 1800. Den blev officiell nationalsång 1931.

Jag älskar den ömsom kraftfulla, ömsom försiktiga inledningen efter det blir den lite utdragen kanske men jag gillar lekfullheten som finns genom hela låten. Brasiliens första kejsare Pedro I hade skrivit en egen nationalsång som blev impopulär när han abdikerade 1931 och en ny skrevs av Francisco Manuel da Silva som direkt blev officiell nationalsång och är så än idag.

Italiens hymn skrevs redan 1847 men den blev inofficiell nationalsång när Italien blev en republik nästan 100 år senare och den blev officiell först 2005. Även denna hymn har ett kul intro sen kommer inledande frasen "Fratelli l'Italia, d'Italia s'è desta" som jag tycker det är så härligt att sjunga med i när Italien spelar landskamp i fotboll. Låten har sedan en ganska trist refräng som dock avslutas snyggt.

Nu är vi framme vid tungviktarna och på tredje plats kommer om inte den bästa så åtminstone den tyngsta. Ryssland har bytt nationalsång lite då och då och det var Putin som tog tillbaka den här klassiska nationalhymnen och lät den få en text så sent som 2000. Det gjorde han helt rätt i för Rysslands nygamla nationalsång är så sjukt rysk, på det bästa sättet, och det är väl just representera landet som är nationalsångens uppgift.

Mittendelen av Marseljäsen är bara ganska bra men vad gör det när introt och avslutningen är helt magnifik?! En av de tidigaste nationalsångerna (skrevs 1792 och blev officiell hymn tre år senare) och även en av de bästa. Låten blir ju så klart ännu bättre för att man minns den fantastiska scenen från den fantastiska filmen Casablanca.

O Canada, our home and native land! Ja det är det ju inte men varje gång jag hör den sjungas inför någon av Winnipeg Jets matcher så känns det nästan så. Skriven ursprungligen på franska 1880 men det tog 100 år innan den blev Kanadas officiella nationalsång, en alldeles för lång väntan för en utomordentlig nationalsång. O Canada we stand on guard for thee!

 

 

Nationalsångerna finns att avnjuta på bloggens spotifylista