Topp 3

 

Med anledning av den stundande Oscarsgalan har vi sett samtliga filmer vilka nominerats som Bästa Film, och därför ber vi att få presentera vår Topp Nio-lista över dessa alster. Märk väl: denna genomgång baserar sig uteslutande på hur vi har rangordnat rullarna i kvalitetshänseende, och inte på våra gissningar i fråga om vinstchanser.

 

 

Det är förståeligt att den här är nominerad, för det är precis rätt typ av film: stor, fläskig och med en antydan till social tyngd. Dock är den inte vår kopp te, och därför får den sistaplatsen. Här är känslan att man schabblar bort en bra story (mest av allt blir vi sugna på att läsa boken) genom att skådespelarna länge och väl står och sjunger utan egentlig melodi om saker som är väldigt uppenbara, som exempelvis vad de heter och var de befinner sig. Skådespelarna är överlag bra, även om sångnivån skiftar, men med en fantastiskt uppblåst speltid och endast två bra låtar  är Les Misérables ett horribelt, segt klister till film.

 

 

Ganska typisk flicka-möter-pojke-film, fast båda har diagnoser. Endast i USA kan detta betraktas som en ”mörk” komedi, medan vi här snarast finner den sövande lik alla andra seghäckade dramakomedier som väller ut ur USA nu för tiden. Psykologin ligger på grundkursnivå, och inte verkar skådespelarna ha särskilt mycket kemi sinsemellan. Alla problem löses, dock inte av händelser i filmen, utan av amerikanska manuskonventioner, som gör att de i början excentriska huvudpersonerna gradvis slätas ut tills de äntligen kan ingå i en småmysigt vardaglig tvåsamhet.

 

 

Lincoln känns som en Frank Capra-film utan Capras lätta handlag. Tänk Mr. Smith Goes to Washington fast med luddigare motivationer och brunmurrig Oscarvinnarbelysning, fast hundra gånger tråkigare. Lincoln själv är en äckelhärligt folklig kille som efter tre timmar fortfarande känns rätt diffus, precis som de flesta historiska amerikanska lokalkändisar som speltiden igenom passerar revy under ständigt talhållande (för ingen för en normal konversation i den här filmen). Det slaveri filmen handlar om ser man däremot ingenting av.

Fascinerande inblick i en främmande livsstil och miljö, flera av karaktärerna är intressanta, men malplacerad och illa infogad “magisk realism” samt ihåliga forsök till konstnärlighet gör att filmen känns mindre gedigen än den kunnat vara. Ett plus för väldigt bra musik. Sedan är det ju rena skämtet att Oscarnominera ett litet barn som bästa skådespelerska.

 

Ofta gripande och mycket trovärdig film om åldrande, sjukdom och död, där varken den sjuka eller hennes make framställs som änglar, utan som verkliga människor. Amour är dock lite för visuellt blek och statisk för sitt eget bästa. Emmanuelle Riva är sensationellt bra, och vi hoppas att hon vinner en Oscar som bästa skådespelerska på vad som råkar vara hennes 86-årsdag.

 

Exceptionellt vackra bilder, bra story och trivsamt tempo med mycket humor. Filmmakarna tror att det här är en djup och viktig film, men sanningen är att den är så lättviktig att den är påfallande lätt att glömma. Det religiösa filosoferandet känns överflödigt och förtar en del av charmen, men om man koncentrerar sig på den storslagna naturlyriken får man sig en angenäm filmkväll.

 

 

Gladvåldets svar på Lincoln. Här känns slaveriet mer närgånget skildrat, men varken det eller något annat är lätt att ta på allvar i en sådan här film där alla volymkontroller står kroniskt uppvridna till 11. Spaghettiwesternhyllning med en som alltid självlysande Christoph Waltz och en otypisk roll för Samuel L. Jackson. Hade Django Unchained varit aningen mer seriös, skulle den ha hamnat högre än på tredje plats, för underhållande är det.

 

 

Seriös film om jakten bin Laden, förvånansvärt nog kemiskt ren från amerikanskt flaggviftande. Stämningen är till största delen saklig och närmast dokumentär, och som följd därav är det mer intressant än spännande, fast den har sina laddade scener. På grund av det enorma bakgrundsmaterialet har man tvingats göra många hopp framåt i tiden, vilket ger ett lite hackigt intryck. Trots detta väldigt bra, och om Kathryn Bigelow inte hade vunnit för sin förra film The Hurt Locker hade hon nog gått hem med Oscarn för den här.

 

 

Tillsammans med Zero Dark Thirty ligger Argo på en märkbart högre nivå än övriga nominerade filmer, och den sistnämnda kniper förstaplatsen för att den helt enkelt är stramare och bättre sammanhållen. Argo är väldigt 70-talsbrun på det bra sättet, med spänning i Iran och humor i USA sammanfogat till en mycket lyckad helhet. Handlingen är extremt osannolik, och filmen hade troligen aldrig blivit finansierad om det inte vore så att dessa vansinnigheter ägt rum i verkligheten. Nämnas bör också de skickligt återgivna tidsbilderna från Iran. Ben Affleck går från klarhet till klarhet, och det är synd och skam att han inte är nominerad för bästa regi. ”This is the best bad idea we have. By far.”

Betyg: 8 av 10.

Så var det då det här med vinstchanserna. Vi är rörande överens om att Lincoln ligger bra till, men Linnea tror att Argo vinner, medan Mikael sorgligt nog utgår från att den gamle skäggige presidenten tar hem priset. Vi anar även att Life of Pi  kan ha en chans.