Topp 3

Topp 20! Det börjar dra ihop sig.

 

Låten som fick mig att inse att bandet från Brooklyn inte är så dumma ändå är den fina andrasingeln från Shields. Den hamnade på 29e plats på Rolling Stone's lista över årets bästa låtar men här får den hoppa upp ytterligare några placeringar och den hamnar på topp 20 tack vare Ed Drostes fina röst och den lika fina refrängen.

 

Jag har ofta funderat under året om Beach House senaste album är så bra egentligen. Det tar 3 sekunder av öppningsspåret Myth innan jag får svar på tal. När gitarren går igång där känns det som Beach House är världens bästa band och att Myth är världen bästa låt. Nu håller kanske inte hela låten just den klassen men den är tillräckligt bra rakt igenom för att hamna på en 19e plats. 

Det har släppts en del bra album som är ruskigt bra i sin helhet men som saknar låtar som sticker ut på egen hand. Wild Nothings andra album är ett sådant. Det snuddar på att vara topp 10 bland årets album men saknar de där riktigt bra enskilda låtarna. Förutom Shadow då som lyckas klara sig riktigt bra på egna ben. Tänkte först skriva att det är en somrig känsla över låten men kom på att den nog passar lika bra på vintern, våren eller hösten. En låt for all seasons helt enkelt. 

En dejt som dog lite efter några snorungars prank innehållande en sprayflaska med bajslukt (rekommenderar podcasten som är länkad till höger för mer detaljer) medförde sig åtminstone en bra sak: Londonbandet Citizens! som på sitt debutalbum har med årets 17e bästa låt. Den börjar ganska lugnt men intensiteten i musiken och Tom Burkes röst växer ju längre låten går och blir bättre och bättre. Lite som fjolårets etta (Cut Copy - I Need You Now) fast inte riktigt lika bra men fortfarande väldigt bra.

Classic Hives och det är som sagt det som är så bra med The Hives femte album. Lex Hives är råare, rakare, röjigare och kanske deras bästa LP sedan debuten Barely Legal. Det visar sig bäst i min favoritlåt från skivan, 1000 Answers, som är där uppe i nivå med A.K.A. I-D-I-O-T och Automatic Schmuck. 

Överlägset bästa låten från Mumford & Sons nya album är inledande titelspåret. Kraftfull både i den drivande musiken men framförallt i Marcus Mumfords fantastiska röst. En av hans bästa sånginsatser, desperationen och styrkan i hans röst är overkligt bra. Tyvärr har ju bandet blivit så stora nu så det är inte helt lätt att få tag på konsertbiljetter, hade väldigt gärna sett den här låten live.

Person of Interest är en bra crime-TVserie och har stundtals riktigt bra musik med. Det var där jag upptäckte Minneapolis-bandet Poliça och den här låten. Electronisk R&B står det att de spelar och ja det kanske stämmer. Väldigt bra låt är detta iaf och ett bevis på att auto-tune faktiskt kan vara riktigt vackert. Justin Vernon a.k.a. Bon Iver säger att Poliça är det bästa band han hört, måste ju betyda någonting iaf.

 

Denna unga Montreal-duo spelade i Annedalskyrkan under Way Out West i somras och som jag önskar att jag hade varit där. Likt Wild Nothings album Nocturne är Purity Rings debutalbum rakt igenom bra utan att någon låt sticker ut. Fineshrine är i detta fall undantaget och vilket jävla undantag sen. Jag kan inte få nog av den här låten, för varje gång jag lyssnar på den inser jag hur sjukt perfekt den är. Hade kanske varit ännu högre upp på listan om jag börjat lyssna på dem tidigare men nu får de nöja sig med en 13e plats.

Det blir väl inte så mycket mer noise pop än så här. Väldigt catchy låt med vacker sång ackompanjerad av kraftfullt trummande och gitarrer uppvridna till 11. Om inte deras musik är tillräckligt för att inse att det här är ett jäkligt coolt band så kan ju videon hjälpa till, det är ju något med en tjej som iförd morgonrock hoppar i en säng med ett gevär som man gillar.  

Som jag nämnt var jag lite orolig inför Coexist, hoppades nästan att att bandet skulle lägga ner och bara göra en legendarisk LP, men när första singeln Angels släpptes så stillades mina oroligheter. Den är kanske inte lika bra som de bästa låtarna på debuten men den är ändå en sån där vacker låt som bara The xx kan göra. Detta är iofs mer eller mindre en solo-låt för gitarristen/sångerskan Romy Madley Croft men det gör ju inget då hennes gitarr och röst låter helt bedårande.