Topp 3

Så var det dags för något jag älskar att göra och hoppas att några av er uppskattar någorlunda åtminstone. För tredje året i rad listar jag de i mitt tycke 100 bästa låtarna från det gågna året. Runt 800 låtar har varit med och tävlat i år och nu har jag alltså kommit fram till vilka 100 som platsar på den prestigefyllda listan.

Det som gäller för att en låt ska kvalificera sig är att de har släppts på ett album under 2012. Några singlar finns med på listan men det är för att dessa inte är bundna till någon LP. I år har jag också försökt få in fler artister och istället färre låtar per artist. Det har gjort urvalet av låtar stundtals ganska knivigt men samtidigt tycker jag de är roligt att få med fler artister och grupper på listan, det är kul att kunna sprida bra musik. Observera för övrigt att när jag skriver "i år" eller liknande så menar jag såklart 2012.

Nog om det, listan finns på Spotify och den kommer fyllas på i takt med att fler inlägg publiceras här på bloggen, målet är att beta av 20 om dagen och att listan ska vara klar på fredag. Nu kör vi igång med plats 100-91!

 

(Om ni vill lyssna på tidigare års listor så finns 2010 här och 2011 här och det går att läsa om de listorna på min gamla blogg)

Jag kunde inte komma på någon bättre låt att kicka igång den här listan med. The Hives släppte i år sitt första album på 5 år och det blev ett riktigt bra album, väldigt old school Hives. 1.08 långa Come On!, som inleder Lex Hives, känns som en låt som bara Fagersta-bandet kan göra, åtminstone så att det blir bra.

 

Sist in på listan, jag hade dock med den tidigt sen tvekade jag lite men nu är den här på plats 99. "Varför?" frågar ni er kanske. Jo för att även om det kanske finns bättre låtar som inte fått plats på listan så är Call Me Maybe, tillsammans med Gangnam Style, synonymt med just året 2012. Till skillnad från Gangnam Style, som mest är en rolig dans, så är denna en riktigt bra pop-låt. Och kan Pitchfork ha det kanadensiska popundret bland årets 20 bästa låtar så kan jag ha den på topp 100. Men va fan, jag behöver inte försvara mig, det är min lista och jag tycker det är en bra låt. Punkt.

 

Band of Horses har med låtar som bl a The Funeral och Is There a Ghost gjort några av senaste årens kanske bästa låtar. Trots det har jag alltid haft svårt att ta till mig ett helt album med folkrockarna från Seattle. Deras fjärde album, Mirage Rock, är inget undantag. När jag lyssnar igenom det tycker jag det är ett tråkigt album men så sista låten händer något. Heartbreak on the 101 är ingen The Funeral, långt därifrån, men den är tillräckligt fin och bra för att smita in på denna lista.

 

Detta är första årslistan utan The Black Keys men då steppar Rival Sons upp och bjuder på lite classic rock-influenser. Nu ska man ju inte jämföra de två banden så mycket egentligen men Rival Sons har ett härligt rocksväng som även The Black Keys levererar. Head Down är kanske inte lika bra som deras tidigare skiva men första singeln Keep On Swinging är ändå rock n roll at it's finest.

 

Det känns som för varje år som går så poppar det upp fler och fler kanadensiska musikakter som är jäkligt bra. Claire Boucher kallar sig Grimes, kommer från Vancouver och är enligt mig en av de mest intressanta artisterna i musikbranschen just nu. Jag är också lite kär i henne men det är en annan sak. Skin är kanske den vackraste låten på Visions, dream pop fast på en högre nivå än all annan dream pop jag hört. 

 

Wrecking Ball skrevs och framfördes redan 2009 på Giants Stadium innan den klassiska arenan skulle rivas. Först 2012 hamnade den på ett album med samma namn. Jag tycker att den här låten blandar gamla och nya Springsteen ganska bra. Den har det där Thunder Road-iska drivet och uppbyggnaden mot ett crescendo samtidigt som den har väldigt mycket av Springsteens folkvisa/protestsång-sejour i sig. Enligt mig den bästa låten från The Boss på mycket länge.

 

På min födelsedag släppte synthpop-bandet Citizens! sitt debutalbum, bara det är ju ett gott tecken. De fick sitt namn från en nyhetsrubrik i en tidning i en Batmanserie, ett annat gott tecken. Ett bra debutalbum med många bra låtar bl a den här som har något mystiskt över sig som jag inte riktigt kan beskriva men som jag gillar.

 

LA-duon släppte sitt första album 2010 och jag gillade det men sen glömde jag bort indierockarna tills jag upptäckte att de släppt ett nytt album i år. Lo-fi-känslan är borta men det är för den delen inte sämre, låter lite cleanare bara. Första singeln The Only Place är en glad och trevlig historia som också är fallet med Best Coast i största allmänhet.

 

Jag vet inte om New York-duon Matt & Kim är så jäkla bra egentligen men jag gillar verkligen deras glada energi. De slog igenom för 3 år sedan med låten Daylight och så här två skivor senare har de aldrig kommit upp i samma standard men energin finns alltid där och det märks väldigt tydligt i låten Now.

 

Det här var en låt som jag hade hört några gånger utan att veta vad det var sen när jag tänkte att jag skulle kolla upp vad Imagine Dragons var för ett band så blev det en jaha-upplevelse. Jag har lite svårt att få grepp om Utah-gruppen, ganska spretiga influenser och rätt så mycket blandning av genrer. Men jag gillar verkligen den här låten, det har jag iaf fått grepp om.