Gårdagens lista uteblev tyvärr pga oplanerat firande av nybokad smekmånad. Resan kommer bära av till Japan så varför inte lista idag istället om det (typ) bästa som Den stigande solens rike gett oss.
10. Karaoke
Säga vad en vill om karaoke det är svårt att delta eller iakta utan att bli glad. Väl i karaokens hemland kommer jag garanterat riva av någon klassisk dänga. Inte helt omöjligt att det blir Halo av Beyoncé.
9. Det här självmålet
Videon talar för sig själv egentligen. Ett av de mest klassiska självmålen i hockeyhistorian. Att se transaktionen från glädjen i att ha gjort mål till skammen över att det var i egen kasse är en fröjd för ögat.
8. Lost in Translation
Visserligen amerikansk. Visserligen snudd på ganska rasistisk bild av japaner. Men Bill Murray och Scarlett Johansons äventyr i Tokyo-vimlet har något speciellt ändå och stereotyperna aside så är det en finfin film.
7. Godzilla
Av de oändligt många filmer om den japanska radioaktiva ödlan(?) är det ju inte särskilt många som är, hmm, bra. Godzilla, eller Gojira som han egentligen heter, är trots (eller kanske tack vare) det en populärkulturell ikon och utan tvekan ett fenomen som nog inte förstört Japanska städer för sista gången.
6. Battle Royale
En favoritfilm från den här sidan millenieskiftet. En skolklass skickas till en öde ö för att vara med i en lek som går ut på att barnen ska mörda varandra tills en ensam vinnare är kvar. En Hunger Games innan Hunger Games var coolt och dessutom betydligt mycket coolare än den senare filmen.
5. Starzinger
Denna anime-rymdserie har figurerat ett antal gånger på denna blogg. Som ni kanske vet är den en kär vän från mina unga år då jag drömde mig bort till Great King-planeten. Jag försöker få tag i alla avsnitten, vilket inte är det lättaste, och återkommer därefter huruvida det håller än i dag.
4. Akria Kurosawa
Kurosawa är förmodligen Japans, och en av världens, största filmskapare genom tiderna. Jag har dock tappat min gamle favoritregissör lite på senare år men filmer som Yojimbo, Rashomon, Ran m fl är fast förankrade i mitt hjärta.
3. Ghibli Studios
När det kommer till japansk film så är det nuförtiden Ghibli Studio i allmänhet och Hayao Miyazaki i synnerhet som gäller. De oerhört vackra animefilmerna från denna filmstudio är, med få undantag, helt underbara. Favoriter bland Miyazakis verk är Prinsessan Mononoke och Min granne Totoro.
2. Sushi
Om jag måste välja en maträtt som den enda jag får äta resten av livet så skulle jag nog välja sushi. Så fort tanken på sushi poppar upp i huvudet är det nästan omöjligt att inte avsluta tanken och gå och äta rå fisk och ris. Att detta blivit min favoriträtt är däremot ett mysterium med tanke på att jag aldrig varit särskilt förtjust i varken fisk eller ris. Minus och minus blir ju plus har jag hört.
1. Nintendo
Så många timmar, hudlager från tummar, tårar och skratt jag genom åren ödslat på japanska tv-spel. Det var i och med Nintendo Entertainment System som jag nån gång i skiftet mellan 80- och 90-tal förälskade mig i Mario, Link och alla andra figurer i Nintendos fantastiska värld. Även om spelen jag ägnar mig åt nuförtiden inte lika ofta kommer från Japan så kommer kärleken för de gamla 8-bitarna alltid bestå.
Så, ursäkta för dröjsmålet. På måndag kommer en ny lista. På återseende.
Feeling blue? Då kan jag kanske liva upp med en lista på de 10 bästa figurerna som istället för att känna sig blå helt enkelt är blå (även om en del figurer på listan ofta uttrycker känslan som matchar deras färg.) Enjoy!
10. Beast/Mystique
Jag har inte superkoll på X-Men ska jag säga så jag kunde helt enkelt inte välja en favorit bland dessa två blåa mutanter. Plus för Beast är att han spelas av Kelsey Grammar i de gamla filmerna samt att man kunde spela som Beast i X-Men-spelet till Supernintendo. Plus för Mystique är att hon i de nya filmerna spelas av Jennifer Lawrence som är en så otroligt duktig skådespelare (eller är hon det?)
9. Smurfarna
Smurfarna har ju blandat högt och lågt genom tiderna. Oftast samtidigt i och med de höga rösterna på de lågkvalitativa Smurfhits-skivorna. Nu på senare år har de fått ett uppsving i och med två nya fula datoranimerade filmer vilket indikerar att de tre äpplen höga små figurerna alltid kommer finnas med oss.
8. Ice King
Det blir en del barnprogram när en ska lista blåa figurer och ett nytt (och roligt) barnprogram jag ramlade över nyligen är Adventure Time. En av de roligare figurerna i Adventure Time är Ice King. En elak kung som tillsammans med sin pingvin-armé försöker förstöra för övriga karaktärer i serien. Fast egentligen vill han bara ha en vän.
7. Sonic the Hedgehog
Eftersom jag var en Nintendo-person och inte en Sega-person så fick den blåa, snabba igelkotten ett slags mytiskt skimmer över sig. Sonic blev den där figuren som vissa fick äran att spela med medan jag fick dras med en italiensk rörmokare (vilket iofs inte var helt fel så att säga.) Jag fick dock mina Sonic-doser i och med de tecknade tv-serierna som jag älskade när jag var liten.
6. Cookie Monster
Denna mupp är mest känd för sin ohälsosamma inställning till kakor och för att ha myntat, den på senare år överanvända, frasen "omnomnom." 48 år har Cookie Monster hunnit bli och så här på äldre dar har han faktiskt tvingats förmedla att frukt och sånt också är helt ok.
5. Mega Man
Eventuellt den spelserie som har den bästa 8-bit-musiken (smakprov finns på denna lista.) Själva spelen, och musiken egentligen, var jag inte bekant med "när det begav sig" utan jag har tagit mig an dem på senare år. Mycket bra plattformspel men jag tror jag är för gammal för att klara av dem nu. Fan vad bra en var på tv-spel när en var liten.
4. Dr. Manhattan
Watchmen är en fantastisk serieroman och blev ganska nyligen en hygglig filmatisering också. Dr Manhattan är kanske inte den roligaste karaktären i Watchmen-gänget men är likväl intressant. Dr Manhattan är nog också den figur på denna lista som mest speglar sin färg, känns som han oftast sitter på Mars och surar.
3. Sir Jorgo
Mer nostalgi! Starzinger var en rymd-anime som jag var besatt av när jag var liten (introt är med på denna lista.) Just Sir Jorgo är också "min" karaktär då jag alltid fick gestalta honom när jag lekte Starzinger med mina grannar vilket var smickrande då jag tydligen var den lite smartare i min kompiskrets, fick även vara Skalman när vi lekte Bamse. Good times.
2. Anden
Min favorit-Disneyfilm fick en boost när jag såg om den på engelska för några år sedan. Jag älskade den när jag såg den på svenska när jag var liten men den blev så mycket bättre när jag avnjöt den på sitt originalspråk. Varför? Robin Williams såklart. Hans, ofta improviserade, repliker och levererandet av dessa är varför Aladdin är en väldigt rolig film och varför jag nästan bemödade mig att slänga ur mig ett RIP-facebookstatus.
1. Tobias Fünke
Ja ja, Dr Tobias Fünke, från en av världens bästa serier Arrested Development, är ju inte blå egentligen. Han målar sig dock från topp till tå i blåfärg med jämna mellanrum, för att han är stand-in för Blue Man Grupp (f ö världens konstigaste artistgrupp och långt ifrån denna lista) och har jag en anledning att ha med Tobias Fünke på en lista så tar jag den. Dessutom är han kanske som roligast när han är blåmålad plus att han aldrig tar av sig sina blåa jeans-cutoffs. Äh, nu ska jag sluta försvara mig; Tobias Fünke är min bästa blåa karaktär. Deal with it.
Vilken är din favorit? Kommentera gärna så kommer jag med en ny lista om en vecka!
Som några av mina läsare vet så hade jag Disney-maraton för några år sedan och kollade igenom alla Disney Classics. Ett projekt som går att läsa om här. När jag läste att nästa Disney-klassiker, Big Hero 6, kommer handla om robotar började jag fundera på vilka som är de bästa robotarna genom tiderna egentligen. Så därför kommer här min lista över de 10 bästa populärkulturella robotarna.
10. Optimus Prime (The Transformers, 1984)
Jag glömmer styggelsen som är Michael Bays never ending mord av barnfavoriten The Transformers. För jag älskade Transformers när jag var liten, både tv-serien och att leka med action-figurerna. Ledaren för de goda Autobots får självklart vara ansiktet utåt för alla robotar i serien
9. Butlertron (Clone High, TV-serie, 2002)
I denna, icke särskilt kända, men ack så roliga serien Clone High, som är skapad av männen som nyligen skördat framgångar med The Lego Movie, hittar vi den galna professorn, tillika rektorn, J Scudworth. Han är en av de roligaste karaktärerna jag vet men frågan är om han varit lika rolig utan sin betjänt/kompanjon roboten Butlertron. Hans extremt maskinella tal och fäbless för att kalla alla för Wesley är några drag jag uppskattar med honom.
8. WALL·E (WALL·E, 2008)
Big Hero 6 är inte första robotcentrerade filmen Disney producerar. Ingen har väl glömt Pixars underbara framtidsfilm WALL·E? Äventyret om den lilla skräpsamlande roboten med en förkärlek för gamla musikalfilmer, är fortfarande ett av Pixars bästa verk enligt mig. I likhet med kommande platser på denna lista så lyckas WALL·E hänföra både sin nya vän EVE och tittarna med små medel och utan ord.
7. Bender (Futurama, 1999)
Bending Unit 22, eller Bender Bending Rodriguez, är en alkoholberoende, människohatande, kleptomanisk robot som en på något vänsters vis ändå tycker om. Ibland kan han vara en sympatisk vän men oftast är han kort och gott ett svin. Det är ju dock när han är ett svin som han är som roligast.
6. The Cooker (A Grand Day Out, 1990)
I den första Wallace & Gromit-filmen åker gubben och hans hund till månen för att osten till deras kex är slut. Väl framme på månen stöter de inte bara på en hel himlakropp gjord av ost utan även en robot som stjäl hela showen. Roboten drivs av mynt, ser ut som ugn och trånar efter skidåkning på jorden. Det är svårt att inte charmas av den här plåtburken.
5. Maria (Metropolis, 1927)
Hipster-roboten nummer ett! Maria var nämligen en robot innan ordet robot var ett vedertaget begrepp och kallades därför Maschinenmensch. Fritz Langs fantastiska sci-fi-klassiker var långt före sin tid vilket inte minst symboliseras i uppfinnaren Rotwangs skapelse. Maria har även en cameo i Queen's video Radio Ga Ga.
4. Marvin the Paranoid Android (Hitchhiker's Guide to the Galaxy, 1978)
Förmodligen den dystraste roboten som någonsin byggts, hans syn på universumet får datorer att ta livet av sig när de får ta del av den. Han är också väldigt smart, närmare bestämt 30 miljarder gånger smartare än en madrass. Ja, ni hör ju, karaktären Marvin är också väldigt rolig även om han verkligen inte försöker vara det. Att Alan Rickman voicar honom i filmatiseringen gör Marvin till en ännu mer fulländad robot.
3. T-1000 (Terminator 2, 1991)
T-1000 (spelad av Robert Patrick) är eventuellt min favoritskurk i filmhistorien och absolut en bättre robot än sin föregångare och sedermera sin motståndare T-800 (Arnold). Det jag älskar mest med T-1000 är att jag hatar honom så mycket. Få bad guys är så seglivade som den här, det tar liksom aldrig slut, och det är just det som gör denna flytande robot till en av de bästa.
2. R2-D2 (Star Wars, 1977)
Star Wars-universumet har ju en del robotar att bjuda på men ingen är i närheten av den lilla blåvita soptunnan på hjul. Med sina bleeps och bloops lyckas den fömedla mer humor, värme och känslor än alla andra robotar i filmerna samt alla andra människor i episod 1-3. Jag längtar verkligen till att få återse Artoo i kommande episod 7 även om han åter kommer få dras med C-3PO återigen.
1. Josef (Machinarium, 2009)
Ett av mina absoluta favoritspel denna sidan om millenieskiftet och ett av de snyggaste och bästa peka-klicka-äventyrsspelen någonsin. Mycket tack vare huvudkaraktären. Med hjälp av bilder i pratbubblor tar sig den lilla roboten fram från en skrothög till en stor robot-stad där hans gamla mobbare har snott hans partner samt hotar spränga hela staden. Trots bristen på tal i spelet så är Josef en av de mest älskvärda och charmiga spelkaraktärerna jag stött på och dessutom min favorit-robot.
Vilken är din favorit-robot? Skriv gärna en kommentar! Tips på listor mottages också.
Snart ett år sedan senaste dödsryckningen denna blogg hade. Helt klart dags för en återupplivning.
Ni vet när ens gamla gymnasielärare hör av sig och utmanar en att göra en lista. Inte? Hur som helst så hände det mig idag då jag fick uppdraget att lista de vackraste geografiska namnen. Alltså själva stadens, landets, flodens fysiska skönhet har ingen betydels utan bara hur själva ordet låter. Min lista ser ut som följer:
10. Frankfurt am Main (stad, Tyskland)
Jag hör till den (minimala?) skara som tycker att tyskan är topp 3 vackra språk i världen. Skulle kunna göra en lista över enbart vackra tyska ortsnamn där jag nog skulle haft Frankfurt am Main i topp. Hade den bara hetat Frankfurt hade den nog inte platsat men det är tillägget "am Main" som gör ett det klingar så fantastiskt.
Frankfurt är Tysklands 5:e största stad, författaren Goethes födelsestad, har flest miljonärer per capita i världen och brukar kallas Europas Manhattan.
9. Nagasaki (stad, Japan)
Japanska språket är kanske inte lika vackert som tyskan men jag har en förkärlek för denna ostasiatiska tunga. Hiroshima och Fukushima är två andra stadsnamn jag gillar men det är en tredje katastrofstad som jag fastnat mest för.
Nagasaki är Japans 37:e största stad, mest känd för att ha mottagit USA:s andra atombomb under andra världskriget och är spelplatsen för Puccinis opera Madame Butterfly
8. Yosemite (nationalpark, USA)
Pinsamt nog var det först för kanske ett år sedan som jag insåg hur denna park uttalas. Det ska alltså vara Yoh-SEM-it-ee och inte som om det rimmar på "dynamite". Denna upptäckt fick mig också att uppskatta skönheten i ordet och tilldela parken en plats på denna lista.
Yosemite National Park ligger i California, har nästan 4 miljoner besökare varje år och är INTE Yogi Björns hemvist.
7. Bordeaux (stad, Frankrike)
Jo visst, franska är också ett vackert språk, framförallt tack vare dess hutlösa difftonger. Hade det stavats Bordå så hade det inte varit i närheten av denna lista men tack vare det avslutande "aux"-et så ser det och låter det väldigt vackert.
Bordeaux är Frankrikes 6:e största stad, har producerat ett och annat vin och innehåller Europas största torg.
6. Valencia (stad, Spanien)
Uttalas "Balencia" på spanska men "Valencia" på valenciska. Jag föredrar den lokala varianten. När jag tänker på spanska ortsnamn i övrig så tänker jag mest på fräcka mexikanska namn som typ Chilipancingo eller Guadalajara men när det ska vara vackert är Valencia överlägset.
Valencia är Spaniens 3:e största stad, har Medelhavets största hamn och är födelsestaden för Paella.
5. Quebec (provins, Kanada)
Precis som med Bordeaux så ser Quebec snyggare ut än det låter. Tänk om det stavats Kibäck, då hade det inte heller platsat på den här listan utan eventuellt varit grannkommun till Bordå nånstans i norrlands tomma inland.
Quebec är Kanadas näst största provins, har Montreal som största stad och är just Bordeaux's systerstad.
4. Unter den Linden (gata, Berlin, Tyskland)
Så typiskt tyskt på något sätt. Rakt på sak men samtidigt vackert. Unter den Linden, eller Under lindarna om vi översätter lite, ligger i Berlins mitt och sträcker sig mellan Brandenburger Tor och Schlossbrücke.
Unter den Linden är 1480 meter lång och fyller 367 år i år.
3. Eindhoven (stad, Nederländerna)
Holländska är för tyskan vad danskan är för svenskan eller portugisiskan är för spanskan känns det som; lite grötigare, lite fulare. Nederländerna är därför full av städer som 's-Hertogenbosch, Doetinchem och Woudrichem. Men så finns pärlan Eindhoven där och väger upp allting.
Eindhoven är Nederländernas 5:e största stad, staden där teknikmärket Phillips kommer ifrån och utsedd till världens mest intelligenta kommun.
2. (Bosnia and) Herzegovina (land, Europa)
Enda landet på listan. Eller egentligen är det bara halva namnet som är snyggt även om just "Bosnia and" gör en bra kontrast till andra hälften och helheten flyter väldigt härligt. Viktigt för att namnet ska bli snyggare; det bör skrivas på engelska för att få in ett Z istället för C samt att betoningen bör ligga på GO.
Bosnia and Herzegovina är Europas 32:a största land med knappt 4 mille människor, Herzegovina betyder hertigens land och upptar södra delen av landet.
1. Zanzibar (ö, Tanzania)
Det första jag kom att tänka på när jag fick utmaningen var Zanzibar och ön strax utanför Tanzania (också ett snygg geografiskt namn) gick inte att rubba från första platsen. Vet inte vad men något är det ju med x, q och z i namn som gör det snyggare. Antar att det känns exotiskt på något sätt.
Zanzibar utgör tillsamans med fastlandet Tanganyika landet Tanzania även om ön är semi-självständig och har 21 FM-radiostationer.
Så där ja, igång igen! Ny lista nästa måndag va? Skriv gärna under tiden vilken som är din favorit bland vackra namn på geografiska platser i kommentarerna!
Ibland blir sommaruppehåll lite väl långa. Men ett uppehåll följs ju allt som oftast av en comeback och jag gör inget undantag.
Har fått äran att vara med och skriva på den eminenta nya sidan tv-serier.nu och därför fått lite inspiration att dra igång listbloggen igen så nu kör vi!
Jag börjar med en lista över de mest obehagliga karaktärerna i tv-serier. Obehagliga hur? Lite olika skulle jag säga, läs vidare så ser ni.
#10: Ture Björkman i Skrotnisse och hans vänner
Jag vet att många vuxna människor tycker figurerna i Skrotnisse och hans vänner är riktigt läskiga. Jag älskar serien men kan väl ändå till viss del förstå dessa människor. Det finns helt klart något creepy över dockorna i serien. Obehaget får representeras av girige antagonisten och egoisten Ture Björkman. Jag är glad att han inte smyger runt utanför mitt hus för att ta min bok.
#9: Alla i 7th Heaven
7th Heaven är ju ingen serie jag har kollat mycket på, enda gången en tittar är när en väntar på att rysningarna ska lägga sig så en kan byta kanal. Innan det har hänt har en fått tillräckligt med moralkakor signerad den kristna amerikanska högern för att mardrömmar i en vecka.
#8: Clownen i It
It är också en (mini-)serie jag inte kolalt på men eftersom jag har clownfobi så räcker en titt på den där jävla clownen för att han ska få plats på listan. Jag menar herrejävlar, jag förstår att jag är långt ifrån den enda som ogillar clowner.
#7. Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter
"Nu blev det väl ändå fel?!" kanske ni tänker nu men, nej, Eva Remaeus får plats på listan. Varför? Ett ord: Åttabrottet. Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är hur rädd jag blev för Eva som tjuv när hon stjäl Magnus världsberömda åtta. Så här i efterhand så är ju sketchen väldigt rolig med Brasses klumpiga polis och siffersamlande baronen spelad av Magnus men än idag känner jag ett visst obehag när den annars så charmiga Eva visar sig.
#6: Sten Frisk i Tre Kronor
Visst, Tre kronor gav oss Reine och Mimmi i fjällen men serien gav oss också en riktigt bra skurk. Fanatiske prästen Sten Frisk var ju jäkligt psycho men det är det i kombination med Per Ragnars utseende som gör honom till en av de mest obehagliga tv-serie-karaktärerna.
#5: Badlaa i Arkiv X
Jag har ju förstått att Arkiv X är en rätt bra serie men jag har nästan inte sett något av serien. Detta beror på att det första avsnittet jag såg för längesedan innehöll den här lilla jäveln. Jag vet inte vad han gjorde, vad avsnittet handlade om eller något annat men jag kommer ihåg hur sjukt obehaglig jag tyckte att han var. Fan nu kommer jag få svårt att sova igen.
#4: Arby i Utopia
En av de bästa nya serierna är enligt mig brittiska Utopia. Denna spännande konspirationsthriller innehåller en riktigt läskig antagonist vid namn Arby. Det som gör honom så obehaglig är hans totala brist på empati, hans monotona ton, hans besvärade gångstil, ja egentligen allt med denna mördare är obehagligt. Skulle någon komma fram och fråga "Where is Jessica Hyde?" hade jag sprungit iväg fort som fan.
#3: Benjamin Linus i Lost
De bästa skurkarna är de som är lugna, intelligenta och känslokalla. Precis som Benjamin Linus. I mystiska serien Lost fanns det ju en del obehagligheter, kanske främst den första skurken Ethan, men inget gick upp mot Michael Emersons karaktär Benjamin. Han hade kanske kommit ännu högre på listan om det inte var så att jag gillade karaktären så himla mycket, jag hejade liksom mer på honom än på Jack eller Locke.
#2: Brother Justin Crowe i Carnivale
Det är nåt med präster som är läskigt alltså. Den mest obehaglige av guds sändebud i tv-sammanhang är för mig utan tvekan Justin Crowe. Anledningar till obehag är bl a blödande kors i pannan, förmågan att få gamla tanter att kräkas mynt, tillfälliga, superläskiga kolsvarta ögon. Lägg därtill ett borderline incest förhållande med sin syster och vi har den näst mest obehagliga karaktären i TV.
#1: Bob i Twin Peaks
Den här placeringen var väl kanske rätt väntad men vad ska jag säga, när jag såg Bob klättra över soffan och gå mot kameran första gången höll jag på skita ner mig och fråga om inte mamma ville kolla på fortsättningen med mig. Då var jag ändå typ 16-17 år. Bob spelades av Frank Silva, en kille som jobbade på inspelningen där Lynch upptäckte att han nog kunde få en plats i serien. Twin Peaks har ju nästan genomgående en läskig stämning men det blir ändå aldrig så obehagligt som när Bob dyker upp.
Blev inspirerad av Max sampling-lista så bestämde mig för att göra en egen. Tänker inte göra en Kanye-sampling-lista dock utan istället lista de 10 bästa samplingarna av klipp från filmer. Klicka på låten för samplingen, klicka på länken i texten för originalet, låtarna finns också på Spotifylistan. And here we...go!
Låten inleds med den klassiska "Are you not entertained?"-scenen från Ridley Scotts historiskt inkorrekta men samtidigt underhållande Gladiator. Jay letar sig in i introt och sen går låten över i en typisk och bra Jay-Z-låt. Måste börja lyssna mer på honom alltså.
Första halvan av låten är taget från introt av George A Romeros zombiefilm från 1985. Andra halvan, alltså själva låten, är väl kanske inte Gorillaz bästa men jag gillar övergången från filmmusiken till deras rock och att ropen från filmen följer med och återkommer under hela låten.
New Order är också ett band jag måste lyssna mer på, jag menar älskar ju Joy Division och det jag hört av avkomman New Order. Murder t ex som är en simpel men härligt drivande och cool låt plus att den innehåller allas vår favoritdator, HAL 9000.
Beirut känns lite som det mest hipstriga bandet så självklart slänger de in lite dialog från en gammal 30-talsfilm av Jean Renoir mitt i en låt. Vore konstigare om de inte hade gjort det. Jag gillar verkligen Beirut dock och Nantes är kanske Santa Fe-bandets finaste och bästa låt.
Jag är inte helt såld på Håkan H's senaste album och inte heller på avslutande spåret som många verkar älska. Men jo visst den är väl fin och att den inleds med Biffen från Jönssonligan som säger "gammalt jävla skit" är ju faktiskt både roligt och på nåt sätt genialiskt.
Fantastiska Explosions in the Sky är ett instrumentalt band så just denna låt är en raritet i och med att den har röster och ord. Rösten kommer från Jim Caviezel (right?) som Private Witt i Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Efter att låttiteln yttrats så drar EITS igång ännu en av sina episka låtar som de gör bäst.
Jag lyssnade väldigt mycet på Slipknot i mina yngre dagar och man kan väl säga vad man vill om det, tyckte de var jäkligt badass då iaf. Något som alltid kommer vara badass är samplingen av Al Pacino i Carlito's Way. Fullt ös -> stopp -> "Here comes the pain!" -> ös. Sitter som en jävla smäck alltså.
Hade verkligen ingen aning om att det enda som "sjungs" i underbara Right Here, Right Now var från en film, än mindre att det var från Hurt Locker-regissörens Strange Days från 1995. Kanske ingen filmklassiker men får kanske se den nån gång bara för att.
En av mina favoritlåtar från de senaste åren! Inte minst när det vankas fest för Wrestling-promotern Paul Heymans tal till brottarna i dokumentären Beyond the Mat från 1999 känns lika passande när man ska ut och röja. Because you have all made it to the dance, cause believe me, this is the dance!
Ni som känner mig visste nog att vilken som skulle bli etta, plus att det alltid känns bra att knyta ihop säcken så Jay-Z får starta och avsluta den här listan. Varje gång man hör Will Ferrell's replik "We're gonna skate to one song and one song only" vet man att shit is going down. Älskar denna låt och även om samplingen av Blades of Glory egentligen känns lite obegriplig så älskar jag den också. It get's the people GOING!
Bjuder på en ny gästlista idag och den kommer från Kanye-experten Max som vanligtvis gör listor på sin egen blogg. Typ ingen låt gick att bädda in pga rättigheter så klicka på länkarna, de startar vid de omnämnda samplingarna.
Vi inleder med en av Kanyes mest skamlösa samplingar, nämligen den av Curtis Mayfields Move on up. Originallåten är ju bra i sig, och jag kände mig först något tveksam till att i princip bara ta ”beatet” rakt av och göra en hiphop-låt av det. MEN det jag gillar med Touch the sky är att den funkar ändå! Det är liksom en superglad Kanye-version av en klassiker. Dessutom kul att Lupe Fiasco gör ett inhopp.
En av Kanyes mest uppskattade låtar bygger lustigt nog på en mystisk, och inte så känd, kristen kampsång från några som kallar sig The ARC Choir. Utan deras körsång hade ju inte låten blivit mycket att hänga i granen. Eller, ja, texten är ju fortfarande bra, även för en sekulariserad svenne som jag.
#8: Lift Off (med Jay-Z & Beyoncé) (Jack King – Apollo 11 moon landing)
Okej, detta är inte riktigt en låtsampling, men vafan listan är rätt lång så lite får man skoja till det. I sköna partydängan Lift Off samplas nämligen Jack King, som var någon slags kommentator, när han kommenterar hur Apollo 11 lämnar jorden. 3, 2, 1 we have a lift off!
#7: New Day (med Jay) (Nina Simone – Feeling Good)
New Day är en av få lugna stunder på Watch the Throne, ye&jay’s gemensamma album ifrån 2011. Det är en väldigt bra låt där de båda spekulerar i hur de ska uppfostra sina framtida barn. Upp till bevis för dem nu alltså! Ja den samplar i alla fall Nina Simone med den äran. Originallåten är grym den också så ta och lyssna på den om ni inte hört.
Jag blev inte lite chockad när jag som 15-åring såg på filmen Ray (starring Jamie Foxx, som är med 2 ggr på denna lista), och han helt plötsligt brast ut i Gold Digger! Ja alltså, det visade sig att Ye&Jamie lånat Ray Charles I got a woman och baserat Gold Digger på den. Nu samplar de inte Ray himself, utan det är istället Jamie som sjunger. Men han spelar ju Ray i filmen och är alltså rätt bra på att härma honom. Eh. Båda låtarna är mkt bra!
Blame Game är en sorglig låt om kärlek och grejer, som avslutas med en monolog av Chris Rock för att göra saker & ting lite mindre seriöst. Pianobeatet är samplat rätt av ifrån slutet av en Aphex Twin-låt, och det är en riktigt fin pianodänga hela vägen.
#4: Heartless (The Alan Parsons Project – Ammonia Avenue)
Kanske min absoluta favoritlåt med Kanye (top 3 iaf), fantastisk är vad den är. En rolig sampling innehåller den såklart med! Beatet i verserna är taget ifrån en del av en låt med de mystiska The Alan Parsons Project, som jag tror att min mamma gillar. Deras låt är i alla fall rätt bra. Framförallt då slingan som Ye samplar…
#3: Slow Jamz (Luther Vandross – A House is Not a Home)
Albumversionen av denna låten börjar med att Jamie Foxx (aka Django) ringer upp Kanye och snackar om ngn brud som vill tillbaka till de softa dagarna på dansgolven. Ye fattar och samplar därmed Luther Vandross i smurfversion. Det var den här typen av soulsamplingar som gjorde Yeezy till ett hett producentnamn runt 00-talets början, och visst håller de än! Slow Jamz är fortfarande en sjukt skön låt, och smurf-Luther gör sitt för att sätta stämningen. (Kanye återvänder fortfarande till denna sortens låtar ibland, tex Devil in a new dress, Otis, White dress)
Dark Fantasy är en på alla sätt magisk låt för mig. Inte minst minns vi ju när den brakade igång på Wow 2011, och Ye reste sig som en Gud över folkhavet på sin lilla lyftkran. Roligt är då att Dark Fantasy bygger på ett par sekunder av en i övrigt jävligt skum låt av Mike Oldfield. Men just de där sekunderna är briljanta, och det tyckte Yeezy också och utvecklade dem till en låt som jag fortfarande kan få rysningar av.
#1: Good Morning (Elton John – Someone Saved My Life Tonight)
När jag läste i konvulutet tillhörande skivan Graduation (detta var ca 2007 så jag läste rätt mycket i konvulut på den tiden), upptäckte jag att Elton John stod som medkompositör till förstaspåret Good Morning. Då jag är rätt förtjust i sir Elton kände jag att jag behövde gräva lite i detta. Skrev han verkligen låtar till Yeezy? Näe, det var ju en sampling såklart, men en högst oväntad sådan. I Good morning hör vi hela tiden ett ”oo-ande”, wuuhuuuhuuuoouuh (ja så låter det), och det visar sig att detta ooande har sitt ursprung i en 6.30 lång Elton-låt. 1.42 in dyker ooandet upp (och återkommer sedan ej). Jag älskar detta, att denna lilla detalj i en övrigt rätt tråkig låt blir byggstenen för Kanye, att han hittar något roligt och sedan gör det till något fantastiskt! Senare så skulle Ye och Elton komma att samarbeta ”på riktigt”, i All of the lights, och det är såklart också en grym låt.
Tack för mig! /Max
Tack själv Max! Att inte samplingen av 21st Century Schizoid Man i POWER är med är såklart förkastligt men visst, du är experten. Ny egen lista kommer så småningom. Låtarna går också att lyssna på bloggens spotifylista
Maskerade hjältar och maskerade seriemördare finns det en uppsjö av men när jag nu ska lista mina favoritmasker i filmens värld så väljer jag bort filmer som Batman, Spider-Man, Scream och Friday the 13th och riktar in mig på masker från "vanliga" filmer.
#10: Man in the Iron Mask (1939)
Mannen med järnmasken var smeknamnet på en mystisk fransk fånge som satt fängslad mellan 1669 och 1703. Även om det är fastställt att hans riktiga namn var Eustache Dauger så är det än idag oklart vem han egentligen var. Mannen har återkommit i mängder av litterära och filmiska verk men jag har valt filmen från 1939 som är baserad på Dumas skildring av legenden. Har faktiskt inte sett filmen tyvärr men den där masken är tillräckligt creepy för att platsa på listan.
#9: The Elephant Man (1980)
Fortsätter på temat verkliga personer och deras masker. John (egentligen Joseph) Merrick levde i slutet av 1800-talet och led av elefantiasis som gjorde att han hade en kraftigt deformerad kropp. David Lycnhs film från 1980 skildrar hans liv från cirkus-freak till patient på London Hospital. John Hurt är mannen bakom masken i filmen. Eller mask och mask, är ju mer en påse med ett hål i men det är en klassisk påse med ett hål i.
#8: The Mask (1994)
Jim Carreys stora genombrott kom 1994 och det var tack vare Ace Ventura, Dumb & Dumber och, inte minst, The Mask. Nu är det ju snart 20 år sedan jag såg den men som jag minns den så är den rätt kul och det var ju en hit både bland publik och kritiker. Masken i fråga är The Mask of Loki som förvandlar den tafatte Stanley Ipkiss till en crazy seriefigur. Måste nog se om den snart.
#7: A Clockwork Orange (1971)
Förmodligen tidernas bästa film och Alex DeLarge är en av de bästa fiktionella karaktärerna någonsin. Han är så läskig men det är ändå omöjligt att inte älska honom. Han är möjligtvis som läskigast när han iförd denna långnäsade mask sjunger Singin' in the Rain samtidigt som han är med och utför en gruppmisshandel/våldtäkt. Alex DeLarge; mannen man älskar att hata eller kanske snarare hatar att älska.
#6: Brazil (1985)
På tal om läskigt, Terry Gilliams sci-fi-mästerverk är ingen läskig film men den bjuder på en riktigt läskig mask. Michael Palins karaktär Jack Lint känner att tortyr inte är nog utan att offret även ska behöva se honom i denna mask under tiden. Riktigt taskigt måste jag säga, enough is enough liksom.
#5: Les yeux sans visage (1960)
En galen doktor mördar unga flickor för att operera bort deras ansikten och på så sätt försöka återställa sin dotters vanställda ansikte. I väntan på "rätt" ansikte får Christiane bära en ansiktsliknande, uttryckslös mask och det är uttryckslösheten som gör det till en riktigt creepy mask, något som höjer De bestialiska (svenska titeln) på thriller-skalan.
#4: Eyes Wide Shut (1999)
Venedig-masker har ju alltid varit både coola och samtidigt läskiga. De blir dock extra läskiga när en mystisk sexsekt bär dem under sina ritualer. Kubricks bildspråk och den väldigt enkla, men kalla kårar-framkallande, musiken hjälper ju också till. En obehaglig känsla infinner sig genom hela filmen och maskerna känns som största orsaken till det.
#3: Star Wars (1977)
Darth Vader bär kanske den mest ikoniska masken. Den är ju mer snygg än skräckinjagande men det vägs ju upp av den tillhörande andningen och framförallt James Earl Jones mörka stämma. Lite nazi-känsla över Darth Vaders outfit vilket väl känns helt rätt iofs.
#2: V for Vendetta (2006)
V's Guy Fawkes-mask är till att börja med riktigt cool. Sen har den ju också vuxit vidare från filmen (och serieroman-förlagan) och blivit en symbol tack vare "hacktivisterna" Anonymous som protesterar på internet och irl iförd dessa masker. Masken föreställer alltså Guy Fawkes som hade en framträdande roll i Krutkonspirationen på 1600-talet som gick ut på att mörda Kung James I av England.
#1: Donnie Darko (2001)
Alltså, Donnie, om du nu ska ha en låtsaskompis är det verkligen så klokt att han har formen av en crazy ass fucked up kanin? Varför den här masken tar hem förstaplatsen har så klart mycket att göra med att jag älskar denna fantastiska film och för att Frank, som kaninen heter, är lika kuslig som masken. Men sen, kolla på masken, vad fan liksom. Jävligt cool och väldigt skrämmande. Solklar etta för mig.
Oftast när man ska räkna upp nånting, säg lag i allsvenskan t ex, så är det alltid ett, i det här fallet, lag man glömmer. Jag vet inte varför, hjärnan funkar så helt enkelt. Men sen finns det vissa, vanligtvis, människor som ingen i hela världen kommer ihåg och som därför helt enkelt blir "the other guy". Jag vet att vissa av de som återfinns på denna lista inte riktigt är en "other guy" men som i vilket fall på ett eller annat sätt glömts bort av den stora massan eller inte ens existerat för den stora massan.
#10: Mattias Frisk i Friends in Need
Kanske ett av musiksveriges sämsta påhitt genom tiderna kom, såg och floppade sommaren 1999 med låten Alla Vi. "Super"-"bandet" bestod av partypolarna Dr. Alban (som väl var musikaliska geniet i gänget), dammsugarförsäljaren Tomas Brolin (Ok han var jävligt bra fotbollsspelare en gång i tiden), kalsongförsäljaren Björn Borg (Ok han var jävligt bra tennisspelare en gång i tiden) och Mattias "The other guy" Frisk (2:a från vänster). Ingen visste vem han var då eller vem han är nu men tydligen brukade han hänga med de övriga i gänget. Efter lite research kommer det fram att han tydligen var tennistränare av nåt slag. Kanske.
#9: Krist Novoselic i Nirvana
Vi tar oss uppåt i musikvärlden till ett av 90-talets absolut största band. Jag är medveten om att Krist Novoselic trots allt är väldigt känd för de insatta men med tanke på super-ikonen Kurt Cobain och dåvarande trummisen/nuvarande rockikonen Dave Grohl så känns det ändå som Novoselic är något bortglömd. Han var ju ganska anonym under Nirvanas storhetstid och även om han gjorde musik efter Nirvana med lite olika band så har han ju knappast uppnått Grohl-status. Så är han ju basist också, vem kommer ihåg en basist?
#8: Harold Lloyd
Inom humor under stumfilms-eran fanns det Charlie Chaplin, Buster Keaton och "killen som hänger i en klocka". Jag tänker så här; Charlie Chaplin känner alla till och många har sett något av hans verk, Buster Keaton känner nog många till även om det kanske är lite mer sällsynt att folk har sett hans filmer. Harold Lloyd, däremot, tror jag ingen (filmnördar aside) känner till. Dock är just scenen från Safety Last! (1923) en ikonisk scen som i stort sett alla känner till och därför tycker jag att han platsar som "the other guy" jämte Chaplin och Keaton.
#7: James A. Garfield/William McKinley
När jag researchade efter kända trios för att hitta "other guys" så hade någon skrivit "mördade presidenter" och nämnt Kennedy, Lincoln och "någon tredje gubbe". Det finns faktiskt två till gubbar. Alla känner ju till mordet på Lincoln och likaså Kennedy. Man har sett filmer, känner till mördarnas namn, kan massa detaljer kring morden. Morden på Garfield och McKinley däremot: Ingenting. Man vet ju knappt att de fanns överhuvudtaget. Garfield sköts av Charles Guiteau Juli 1881 och dog 11 veckor senare medan McKinley sköts 20 år senare av en man vid namn Leon Czolgosz. Nu vet ni lite mer iaf. James Garfield är väl för övrigt den mest otippade som varit med två gånger på denna blogg.
#6: Ronald Wayne/Mike Markkula
Det får bli en delad plats även här. Man skulle ju kunna säga att Steve Wozniak, som grundade Apple med Steve Jobs, kan vara en "other guy" men han har ju faktiskt blivit lite känd på det nästan, alltså att Steve Jobs snodde cred och rampljus från sin skäggige vän. Ronald Wayne däremot var den tredje co-grundaren av Apple och vem fan känner till honom? Kan ju bero lite på att han drog sig ur och sålde sin andel i företaget innan det tog fart, en andel som idag hade varit värd miljarder och åter miljarder. Killen som tog över Waynes plats hette Mike Markkula, en finansiär som pumpade in pengar i det nystartade företaget och var VD i några år i början av 80-talet, dock lika bortglömd som sin företrädare.
#5: Kejsare Hirohito
Under WWII så bestod axelmakterna (främst) av Tyskland, Italien och Japan. Tyskland hade Hitler (ihågkommen om något), Italien hade Mussolini (i stort sett lika ihågkommen) medan Japan hade...nån Japan. Man hör inte mycket snack om Hirohito när det diskuteras andra världskriget. Det debatteras huruvida mycket makt Hirohito egentligen hade under kriget. Västvärlden säger att han inte hade någon makt alls utan att premiärminister Tojo styrde landet medan Japans grannländer jämställer Hirohito med Adolf och Benito. Många tror att han visades utåt som maktlös för att skyddas, vilket lyckades bra då han satt kvar som kejsare fram t o m 1989. Måste säga att han lyckades med den Asien-influerade nazistlooken iaf.
#4: Michael Collins
Precis som med plats 6 så kan man här anse att andra människan på månen efter Neil Armstrong, Buzz Aldrin, är en "other guy" men han har ändå varit med i The Simpsons t ex (där han visserligen gör narr av sig själv och att ingen bryr sig om honom "second comes right after first"). The real other guy under den första månlandningen tycker jag är Michael Collins. Stackaren som aldrig fick sätta sin fot på månen utan istället cirkulera himlakroppen ensam medan Buzz och Neil gick till historien. Collins har försäkrat om och om igen att han aldrig kände sig ensam eller onödig när han flög runt månen och in i glömskan men come on, jag menar, come on. "Not since Adam has any human known such solitude" sas det om den knappa timmen som Collins flög i radioskugga och inte hade kontakt med någon överhuvudtaget.
#3: Den Helige Anden
I Faderns, Sonens och Den Helige Andens namn. Amen. Ok vänta nu. Fadern är gud, sonen är Jesus. Så långt är jag med er, you crazy christians, men vem fan är den helige anden? Därför platsar hen på den här listan. Alla känner till Den helige anden men vem vet egentligen vilken roll den har i den heliga treenigheten. När jag försöker kolla upp lite om ämnet så verkar det som Den helige anden gör mycket av grovjobbet men det mesta är ändå ganska luddigt. Men det är klart, det är religion vi snackar om, vad hade jag väntat mig. Den helige anden avbildas oftast som en duva, därav bilden.
#2: Andrew Ridgeley i WHAM!
Helt klart en av de mest kända "The other guy"-fenomenen. Wham! slog igenom i början på 80-talet, eller rättare sagt George Michael slog igenom i början av 80-talet. Andrew Ridgeley var med på ett hörn men han kommer alltid vara känd som "The other guy from Wham!" Jag tror man får träffar om man googlar det än om man googlar Andrew Ridgeley faktiskt. Utöver det finns det en facebook-sida tillägnad The other guy from Wham! bl a. Vad hände med Andrew efter Wham! då? Han släppte en solo-skiva 1990 som sågades totalt och efter det har det inte hänt så mycket i Ridgeleys liv. Han lever i England och tjänar väl säkert en hel del på t ex Careless Whisper, som han faktiskt var med och skrev till skillnad från övrigt Wham!-material som Michael låg bakom själv.
#1: José Carreras
Snabbt, räkna upp de tre tenorerna! Eh.. Pavarotti, Domingo och..umm..the other guy? Sök på "the other guy" på Wikipedia och det står, förutom diverse låtar och filmer etc, "Term referring to opera singer José Carreras due to his low name recognition compared with the other two tenors.". José Carreras ÄR "the other guy"! Han är det så pass mycket att Seinfeld gjorde ett avsnitt som delvis går ut på att Elaine måste fixa ett signerat porträtt av Carreras men ingen av karaktärerna kommer ihåg vad han heter och referar till honom som "the other guy". Barcelona-sonen är idag 67 år gammal och är mest känd för sina insatser Verdi- och Puccini-operor. Framförallt är han solklar etta på denna lista.
I väntan på att jag ska få tummen ur röven och börja lista igen (det är nära nu jag lovar, har listor klara ska bara skriva och lägga upp) så kommer här en lista signerad min gode vän Arnar:
Läste en lista på en fräck sajt, över de 30 bästa high school-filmerna. Tyckte den var rätt go, men lite töntig pga det saknades numrering, knappt så det ska kallas lista då. Tänkte iaf att jag skulle göra min egen lista på bästa high school-filmerna. Det är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, på filmtipset kan tio av mina femmor med god vilja anses vara high school-rullar.
Anses av många vara typ världens bästa high school-film, men jag har nog sett den lite för ofta för att den ska nå högre på listan. Emilio Estevez gråtscen känns sådär, och dansen är ju rätt 80tals-färgad, på det inte så trevliga sättet. Dessutom är det ju tämligen störande att Ally Sheedys karaktär ska anses snygg först när hon fått en makeover av Molly Ringwalds. Trams.
En på många vis underskattad ensemble-rulle, många gör sitt livs roll här, bland andra Matthew McConaughey som sliskpellen som hänger vid skolan trots att han gått ut sen länge, i syfte att plocka freshman-tjejer, och även Ben Affleck, som spelar ett riktigt as. Om han är bättre här än i "Mallrats" är la frågan, han är jävligt bra på att spela ärkesvin, den gode Affleck. Grymt soundtrack dessutom, och filmen lyckas få en att känna nostalgi över något man aldrig själv varit med om, det är inte illa.
Asså när jag såg denna på bio hade jag nog aldrig sett något bättre, skulle la vara första "Star Wars" då. Var så jävla pinkenödig sista tjugo minuterna, men tänkte fan inte lämna salongen, Marty höll ju på att försvinna från fotografiet! Så jävla spännande. Håller än, för övrigt. Christopher Lloyd och Crispin Glover är fantastiska, och Michael J. Fox är lika sympatisk som vanligt.
På tal om folk som gör sitt livs roll, vem gör INTE det i den här? Gyllenhaal blev ju aldrig bättre direkt, Swayzes motivationstalare piskar Cruises i "Magnolia" och han som spelar Frank, vem det nu är, skapade en genuint obehaglig karaktär, det händer fan inte så ofta. Och soundtracket är ju heeelt fantastiskt. Såg directors cut-versionen av denna i en kolmörk båthytt där alla andra var sjösjuka och bakis på väg hem från England en gång, det är inget jag rekommenderar om man inte vill bli jävligt freaked out.
Nu är vi inne på filmer som liksom är helt jävla oantastliga, där ingenting är mindre än perfekt, där jag kan typ hela dialogen (eller nej, men mycket av den), och där jag känner en sådan ynnestkänsla varje gång jag ser den, att jag ens får uppleva detta mästerverk är mer än jag någonsin kunde begära. Jag ger er bara ett av hundratals guldkorn, Long Duk Dongs entré:
Och ja, det är borderline rasistiskt, men kom igen, vi snackar high school-film här, arketyper is the name of the game.
Det är klart att en viss John Hughes är high school-filmernas konung, men vi får inte glömma Amy Heckerling, som här kommer med sitt första bidrag på listan, hon har två på topp fem! "Clueless" framstår som en fjäderlätt komedi, och det är den ju också, men trots alla karaktärernas väldigt priviligerade liv blir de aldrig irriterande, utan bara asroliga och coola. Bästa prestationen i karriären för Alicia Silverstone och Brittany Murphy, och hur bra är de inte?
Gjorde ett test på hur mycket jag kunde om "Fira med Ferris" tidigare i dag, bara 14 av 20, pinsamt! Måste kanske se om den snart, har ju bara sett den typ 15-20 gånger. Abe Froman! Cameron när han tittar på tavlan! "Bueller? Bueller? Bueller?" När Jeanie blir asrädd för Rooney och sparkar honom i ansiktet! Fourth wall-brytandet! Allt i den här filmen får mig att le saligt bara av tanken på det.
När man bildgooglar på den här lite bortglömda superklassikern får man mest upp bilder på Sean Penns stoner-karaktär Jeff Spicoli, och visst är han ett unikum av humor som man aldrig mer återsåg i Penns karriär. Han kanske kände att han inte kunde göra det bättre, och så är det nog. Men filmen bör också bli ihågkommen för fantastiska prestationer av till exempel Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold, de har, inte helt oväntat, aldrig varit bättre. Men allra bäst är en snubbe som heter Brian Backer, som enligt filmtipset gjort endast fem filmer. Fan vad synd! Den här filmen är hur som helst allvarligare än "Clueless", och det är det som gör den så fantastisk, den känns väldigt naturalistisk. Förutom Spicoli, då, men hans krig mot läraren Mr Hand är inte bara komiskt guld, Ray Walson som Mr Hand är helt magnifik, och han gör rollen nästan helt allvarligt.
Den mest allvarliga av Hughes-rullarna på listan. Molly Ringwalds Andie och Jon Cryers Duckie Dale är ett sånt där kompispar som man känner bara MÅSTE få varandra i slutet av filmen, och så kommer den jävla snobben Blaine, spelad av Andrew McCarthy, och så tänker man att det löser sig på slutet, han är ju en douche. Men se, så enkelt är det inte i den här filmen, den är nästan som livet själv. Scenerna mellan Ringwald och Harry Dean Stanton som hennes arbetslöse soffpotatis till pappa är fantastiskt gripande för att vara high school-rulle. Och Duckie Dales mimdans till "Try a Little Tenderness" måste jag ju ge er.
Scenen är också etta på min lista över dans/sångnummer på film, strax före Ferris framförande av "Twist and Shout". Att Cryer nu mest är känd som brorsan i "2 1/2 Män" är så deprimerande att jag vill kräkas. Men we will always have Duckie, Jon. "This is a very good toon." Sanning, broder.
Alltså, egentligen är ju detta inte en "high school"-film, för någon high school går inte en käft på, den utspelar sig ju i Skottland, men den får vara med ändå, åldern är rätt och problemen likaså. Att hitta den rätta och vara en jävligt awkward typ, så var det ju i skolan. Den här filmen är så RAR. Jag kan inte skriva mer om den än så, det går inte att förklara dess storhet. Se den bara.
Tack, Arnar, och varsågod ni andra. Kommer upp med en egen lista imorgon!
Efter en längre tids skrivkramp och kreativ blockad så är jag nu tillbaka och börjar lite försiktigt med en topp 5-lista. Denna gång handlar det om de fem bästa banden som har "yes" eller liknande i bandnamnet. Välkomna tillbaka.
#5: Yes
London-bandet hade sin kommersiella peak på 80-talet och är mest känd för superhiten Owner of a Lonely Heart men det var som ett av de största progressiv rock-banden på 70-talet som de var som bäst. Fjärde albumet, Fragile från 1971, är Yes höjdpunkt.
Bästa låt: Roundabout
#4: Clap Your Hands Say Yeah
Jag fick upp ögonen för Brooklyn-bandet i och med deras album Hysterical som kom för två år sedan. Efter det har tre av bandets fem medlemmar lämnat och framtiden ser väl lite oklar ut men om det nu skulle vara över så hann de iaf lämna efter sig tre album av njutbar indie-rock som i mitt tycke låter ganska svensk (tänk Deportees eller Shout Out Louds).
Bästa låt: Same Mistake
#3: Yeah Yeah Yeahs
Karen O och co släpper sitt fjärde album Mosquito om några veckor, fyra år efter fantastiska It's Blitz! Albumet har dock redan läckt ut och så här inledningsvis så låter det bra, tveksamt om det kommer upp i samma standard som föregångaren dock men det är skönt att New Yorkarna är tillbaka iaf.
Bästa låt: Heads Will Roll
#2: Does it Offend You, Yeah?
Rent bandnamnmässigt så toppar Reading-bandet alla listor för det är nog det bästa bandnamnet någonsin. Att det är taget från brittiska The Office gör det bara ännu bättre. Något som är dåligt med det här "electro-rock"-bandet är att de, efter två album, har tagit paus på obestämd tid. Bara det inte är över för alltid för jag skulle nästan göra vad som helst för att få se dem live.
Bästa låt: Wrestler/Wondering (Kan inte ha den ena utan den andra)
#1: Yeasayer
Ett av mina, kanske mitt, absoluta favoritband just nu är Yeasayer från Brooklyn. Deras psykedeliska pop tar ett tag att ta till sig men när man väl gör det förstår jag inte hur man inte skulle kunna älska dem. Deras andra album, Odd Blood, är ett av de bästa albumen de senaste åren och den innehåller också min favoritlåt genom tiderna (just nu iaf).
Slänger upp en liten ranking av låtarna som ställer upp idag. Kanske uppdaterar med lite text senare.
#10. Ravaiallacz - En riktig jävla schlager
Hade kunnat förstå denna låt, men inte tyckt att den var rolig, om den kom ca 1996. Nu är det 2013 och jag förstår den inte och den är inte rolig nu heller.
#9: State of Drama - Falling
Alltså, amerikansk college-rock är ju fruktansvärt dålig. Svensk amerikansk college-rock kan ju omöjligt vara bättre. State of Drama bevisar min poäng.
#8: David Lindgren - Skyline
Var den här låten ens med? Tydligen. Inte tillräckligt dålig för att jag ska bli arg men inte tillräckligt bra för att jag ska komma ihåg den.
#7: Sean Banan - Copacabanana
Ja, vad ska man säga? Hela Sean Banan-idén och utförandet av nämnda idé är ju förkastlig men han bjuder ju på en show iaf.
#6: Robin Stjernberg - You
You är en rätt ok låt faktiskt. Robin Stjernberg är däremot en bedrövlig artist och sångare så det håller ju inte i längden.
#5: Ulrik Munther - Tell the World I'm Here
Den här är lite som David what's-his-name fast bättre. Ulrik är liksom, trots sin ålder, lite proffsigare.
#4: Louise Hoffsten - Only the Dead Fish Follow the Stream
Enda kvinnan i tävlingen ställer med en riktigt rekorderlig låt. Den är väl kanske inte så bra egentlig men det är en ordentlig sång och ja, det bör väl kanske premieras. Usel låttitel däremot men men.
#3: Yohio - Heartbreak Hotel
Yohio är ju en fantastisk personlighet men tyvärr så vill hans låt lite alltför låta som något Tokio Hotel hade kunnat haspla ur sig. Den är tillräckligt bra för en tredjeplats ändå.
#2: Ralf Gyllenhammar - Bed on Fire
Andraplats för Ralf? Är väl kanske bara för att jag påminns om Mustasch härliga debutalbum. Låten kommer jag ärligt talat inte ihåg.
#1: Anton Ewald - Begging
Plats 10-2 är egentligen oväsentliga för det här är den enda riktigt bra låten. Alltså instant melfest-classic! Anton Ewalds sexiga 80-tals-inspirerade nummer är catchy, trallvänlig och dansframkallande. Måste vinna!
Sitter och kollar lite NHL-hockey så här mitt i natten och kom på att jag nog älskar Kanada ganska mycket så här kommer en lista på det bästa med landet i norr.
#10: Trivial Pursuit
Kanske världens bästa sällskapsspel, åtminstone enligt en frågesport-entusiast som jag, skapades av två kanadensiska journalister vid namn Chris Haney och Scott Abbott. De kom på idén att skapa ett eget spel 1979 och tre år senare släpptes första versionen av detta simpla men geniala spel.
#9: Indie-scenen
Förr i tiden känns det som allt Kanada hade att komma med på musikfronten var Bryan Adams och Neil Young. Numera finns det en uppsjö av bra kanadensiska band och indiescenen i Kanada känns rätt het. Arcade Fire, Broken Social Scene, Memoryhouse, Crystal Castles, Diamond Rings, The Acorn, Japandroid, Wolf Parade är bara några av de bra banden Kanada har att erbjuda.
#8: Alexander Graham Bell
Ursprungligen skotte men telefonens fader levde större delen av sitt liv i Kanada. Hans döva mor gjorde att han tidigt i livet intresserade sig för talets gåva och hur man kan hjälpa hörselskadade människor. 1876 gick patentansökan igenom och första "telefonsamtalet" genomfördes. Bell var inte så förtjust i sin uppfinning och hade aldrig någon telefon i sitt kontor då han tyckte den störde hans arbete.
#7: Xavier Dolan
Jag har bara sett fransktalande kanadensares regidebut, Jag dödade min mamma, men det var tillräckligt för att jag skulle bli djupt imponerad av mr Dolan. Xavier regisserade, skrev och spelade huvudrollen i filmen från 2009 om en ung homosexuell killes halvtaskiga relation till sin mamma. Och han gör det med bravur. Tilläggas bör att han är född 1989. Apropå regissörer kan jag ju också nämna att bl a David Cronenburg kommer från Kanada.
#6: Will Arnett & Michael Cera
Jag fortsätter på filmtemat och går över till skådespelare. Det finns en mängd bra skådespelare från Kanada, Leslie Nielsen, far och son Sutherland, Michael J Fox, Jim Carrey, Ellen Page m fl men jag tänkte inrikta mig på två skådespelare som är med i min favoritserie Arrested Development. Michael Cera spelar George Michael och Will Arnett är GOB och framförallt den senare är min favoritkaraktär och Will Arnett är en av de roligaste människorna jag vet.
#5: Dialekten
You know what I'm talking "aboot". Kanadensiska engelskan är ju så mycket charmigare än den amerikanska. Att de lägger till "eh" i slutet av alla meningar är ju ingen nackdel heller. Såg ett segment i kvällens hockey-sändning som kallades "Q & Eh", bara en sån sak liksom. Dessutom kryddar Kanada det hela med att vissa snackar franska, detta fantastiska land.
#4: Grimes
Min största celebrity-crush för tillfället är utan tvekan Claire Boucher som går under artistnamnet Grimes. 24-åringen, som var trea både på min albumlista och låtlista för 2012, gör alltså sjukt bra musik och utöver det är hon fantastiskt söt och jävligt cool. Hon är väl största skälet till att jag hemskt gärna skulle vilja besöka Kanada, och framförallt Montreal där hon bor, så snart som möjligt.
#3: Winnipeg Jets
Skälet till varför jag kollar hockey mitt i natten, varför jag gör denna lista och varför jag då och då funderar på att flytta till Winnipeg, Manitoba, Kanada. Stadens stolthet är tillbaka i NHL efter att det gamla Winnipeg Jets såldes till Phoenix 1996. För två år sedan blev laget jag höll lite på, Atlanta Thrashers, tvungna att säljas och Winnipeg tog över franchisen. Jag kände att det var helt rätt och lite retro att hålla på Winnipeg Jets och under vintrarna har jag numera sämre dygnsrytm än vanligt. 3-1 vann de med idag för övrigt och är nu uppe på slutspelsplats. Go Jets Go!
#2: O Canada
Ganska nyligen utsedd av mig till världens bästa nationalsång och jag har egentligen inte så mycket mer att säga om den mer än att jag önskar att jag var native canadian så jag med enorm stolthet kunde sjunga med. Nu sjunger jag med ändå men det är mer med avundsjuka än stolthet. O Canada I stand on guard for thee.
#1: Kanadensarna
Ett ganska vanligt meme har på sistone varit bilder på övervänliga saker med en bildtext om kanadensare och det är ju så man alltid skämtat om Kanadas befolkning, att de är så snälla och vänliga. Om det är den värsta fördomen som finns om folket så känns det ok med mig. Jag känner att jag vill vara en del av det folket och jag tror jag skulle platsa hyffsat bra. Kan det vara så att jag har lite kanadensiskt blod i mig? Nä så fantastiskt kan det inte vara. Eller?
Har av olika anledningar haft brist på kreativitet senaste veckan men ska nog vara igång nästa vecka igen. Som tur är har man begåvade vänner som kan gästa bloggen. Take it away Linnea och Mikael:
Med anledning av den stundande Oscarsgalan har vi sett samtliga filmer vilka nominerats som Bästa Film, och därför ber vi att få presentera vår Topp Nio-lista över dessa alster. Märk väl: denna genomgång baserar sig uteslutande på hur vi har rangordnat rullarna i kvalitetshänseende, och inte på våra gissningar i fråga om vinstchanser.
Det är förståeligt att den här är nominerad, för det är precis rätt typ av film: stor, fläskig och med en antydan till social tyngd. Dock är den inte vår kopp te, och därför får den sistaplatsen. Här är känslan att man schabblar bort en bra story (mest av allt blir vi sugna på att läsa boken) genom att skådespelarna länge och väl står och sjunger utan egentlig melodi om saker som är väldigt uppenbara, som exempelvis vad de heter och var de befinner sig. Skådespelarna är överlag bra, även om sångnivån skiftar, men med en fantastiskt uppblåst speltid och endast två bra låtar är Les Misérables ett horribelt, segt klister till film.
Ganska typisk flicka-möter-pojke-film, fast båda har diagnoser. Endast i USA kan detta betraktas som en ”mörk” komedi, medan vi här snarast finner den sövande lik alla andra seghäckade dramakomedier som väller ut ur USA nu för tiden. Psykologin ligger på grundkursnivå, och inte verkar skådespelarna ha särskilt mycket kemi sinsemellan. Alla problem löses, dock inte av händelser i filmen, utan av amerikanska manuskonventioner, som gör att de i början excentriska huvudpersonerna gradvis slätas ut tills de äntligen kan ingå i en småmysigt vardaglig tvåsamhet.
Lincoln känns som en Frank Capra-film utan Capras lätta handlag. Tänk Mr. Smith Goes to Washington fast med luddigare motivationer och brunmurrig Oscarvinnarbelysning, fast hundra gånger tråkigare. Lincoln själv är en äckelhärligt folklig kille som efter tre timmar fortfarande känns rätt diffus, precis som de flesta historiska amerikanska lokalkändisar som speltiden igenom passerar revy under ständigt talhållande (för ingen för en normal konversation i den här filmen). Det slaveri filmen handlar om ser man däremot ingenting av.
Fascinerande inblick i en främmande livsstil och miljö, flera av karaktärerna är intressanta, men malplacerad och illa infogad “magisk realism” samt ihåliga forsök till konstnärlighet gör att filmen känns mindre gedigen än den kunnat vara. Ett plus för väldigt bra musik. Sedan är det ju rena skämtet att Oscarnominera ett litet barn som bästa skådespelerska.
Ofta gripande och mycket trovärdig film om åldrande, sjukdom och död, där varken den sjuka eller hennes make framställs som änglar, utan som verkliga människor. Amour är dock lite för visuellt blek och statisk för sitt eget bästa. Emmanuelle Riva är sensationellt bra, och vi hoppas att hon vinner en Oscar som bästa skådespelerska på vad som råkar vara hennes 86-årsdag.
Exceptionellt vackra bilder, bra story och trivsamt tempo med mycket humor. Filmmakarna tror att det här är en djup och viktig film, men sanningen är att den är så lättviktig att den är påfallande lätt att glömma. Det religiösa filosoferandet känns överflödigt och förtar en del av charmen, men om man koncentrerar sig på den storslagna naturlyriken får man sig en angenäm filmkväll.
Gladvåldets svar på Lincoln. Här känns slaveriet mer närgånget skildrat, men varken det eller något annat är lätt att ta på allvar i en sådan här film där alla volymkontroller står kroniskt uppvridna till 11. Spaghettiwesternhyllning med en som alltid självlysande Christoph Waltz och en otypisk roll för Samuel L. Jackson. Hade Django Unchained varit aningen mer seriös, skulle den ha hamnat högre än på tredje plats, för underhållande är det.
Seriös film om jakten bin Laden, förvånansvärt nog kemiskt ren från amerikanskt flaggviftande. Stämningen är till största delen saklig och närmast dokumentär, och som följd därav är det mer intressant än spännande, fast den har sina laddade scener. På grund av det enorma bakgrundsmaterialet har man tvingats göra många hopp framåt i tiden, vilket ger ett lite hackigt intryck. Trots detta väldigt bra, och om Kathryn Bigelow inte hade vunnit för sin förra film The Hurt Locker hade hon nog gått hem med Oscarn för den här.
Tillsammans med Zero Dark Thirty ligger Argo på en märkbart högre nivå än övriga nominerade filmer, och den sistnämnda kniper förstaplatsen för att den helt enkelt är stramare och bättre sammanhållen. Argo är väldigt 70-talsbrun på det bra sättet, med spänning i Iran och humor i USA sammanfogat till en mycket lyckad helhet. Handlingen är extremt osannolik, och filmen hade troligen aldrig blivit finansierad om det inte vore så att dessa vansinnigheter ägt rum i verkligheten. Nämnas bör också de skickligt återgivna tidsbilderna från Iran. Ben Affleck går från klarhet till klarhet, och det är synd och skam att han inte är nominerad för bästa regi. ”This is the best bad idea we have. By far.”
Betyg: 8 av 10.
Så var det då det här med vinstchanserna. Vi är rörande överens om att Lincoln ligger bra till, men Linnea tror att Argo vinner, medan Mikael sorgligt nog utgår från att den gamle skäggige presidenten tar hem priset. Vi anar även att Life of Pi kan ha en chans.
För ett tag sedan gjorde Mikael en gästlista med Topp 10 intron till TV-serier. En mycket bra lista som jag inte ska försöka bräcka. Istället ska jag stilla nostalgi-nerven och lista mina tio favoriter bland introlåtar till barnprogram. .
#10: Piff och Puff - Räddningspatrullen
Disneydags var ju en stor del av min uppväxt och ett av alla bra program som visades var Räddningspatrullen där Piff och Puff och co hade en detektivbyrå. Riktigt bra introlåt hade de också.
#9: Transformers
Eftersom jag älskade robotleksakerna som serien är baserad på så gillade jag ju TV-serien också. Tyckte att det var svincoolt med robotrösten som sjunger "robots in disguise"
#8: Teenage Mutant Ninja Turtles
Om jag älskade Transformers-leksakerna så var det inget mot TMNT. Leksaker, tidningar, tvspel och så klart också TV-serien. Coolhet och action vill introlåten förmedla och den gör det med bravur.
#7: Freakazoid
Kan inte komma ihåg att jag kollade jättemycket på Freakazoid när jag var liten, den flimmrade väl förbi bland de andra Warner Bros-serierna, men så här i efterhand inser jag hur bra introlåten är. Bara att textraden "Textbook case for Sigmund Freud" visar hur genialisk den är och att WB-serierna ofta var riktad till vuxna likväl som till barn.
#6: Starzinger
Den här japanska rymd-animeserien är kanske inte superkänd men när jag var typ 5-6 år var det bland det bästa jag visste. VHS-banden som min kompis fått från BP-macken hans mamma jobbade på nöttes sönder och vi lekte Starzinger väldigt ofta (jag fick alltid vara den smarta uppfinnaren Jorgo). Introlåten är japnaskt pampig och underbar.
#5: Kalles Klätterträd
Jag kommer verkligen inte ihåg nånting från den här serien. Förutom den fantastiska 70-taliga introlåten framförd av Jojje Wadenius. Texten sitter utantill fortfarande men som sagt det är det ända som fastnade från den serien.
#4: Darkwing Duck
Ett traumatiskt barndomsminne är när jag och tidigare nämnda kompis hade bänkat oss framför Disneydags med popcorn och hela kitet för att kolla på Darkwing Duck men strax innan det skulle börja meddelade de att programmet tagits bort för att det var för våldsamt. Den mystiska och utomordentliga introlåten kommer alltid finnas kvar i minnet. Nu blir vi farliga!
#3: Tale Spin
"Flyga runt och sväva, vilket härligt sätt att leva, vi har frihet det är givet, vi tar klivet det är livet" Det är egentligen den enda "rappen" man behöver kunna. Tale Spins introlåt är rakt igenom en kul låt som man gärna sjunger med till.
#2: Danger Mouse
Alltså jag är fortfarande lite besatt av Danger Mouse, var utklädd till honom senaste maskeraden jag var på och letar efter någon slags plyschdocka av honom, men den här brittiska Bond/spion-parodin är ju helt fantastisk. Den tillhörande dramatiska introlåten passar helt perfekt till serien.
#1: Duck Tales
Jävlar vad den här låten sätter sig, det räcker med att höra första tonerna så har man hela låten på hjärnan i typ en vecka. Och jag är ok med det. Det finns två versioner av den här låten, den där serien kallas Ankliv och den som jag har här ovanför vilken är den som jag minns och älskar. Duck Tales har alltså bästa Nintendo-låten och bästa intro-låten.
![[Valid RSS]](valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")